Kansallismuseo tunnus

Museibutiken  |  Media service  |  Kontaktuppgifter  |  Respons

Suomeksi  |  In English



Månadens föremål - Februari 2014


Sidensjal av Almgrens väveri från början av 1900-talet


10847 2[2]

Sidensjal från Almgrens väveri, modellen heter "Ros". Bild: Markku Haverinen, Museiverket (bild nr 10847:2).


10847 2x[1]


Almgrens stämpel på sjalen med modellnummer. Bild: Markku Haverinen, Museiverket.


983 8a


Magnus von Wrights akvarell "Hustru i söndagskläder" från 1860. Bild: Museiverket (bild nr KK983:8a).
Axelsjalen blev populär i västfinska folkdräkter på 1700-talet. De äldsta sjalarna var av vit, hemvävd tuskaftsväv och på festsjalen pryddes kanterna med spets. Senare blev sjalar i olika färger och med olika mönster vanliga. Från 1700-talets sista hälft var relativt stora, färgade eller svarta sidensjalar med långa fransar populära till fest. Dem köpte man på marknaden eller av gårdfarihandlare. Unga kvinnor fick ofta sin första sidensjal i present till konfirmationen eller förlovningen.

Sidensjalar användes både som vackra accessoarer och för värmens skull. Man använde dem speciellt på kyrkfärden, bröllop, fester och marknaden. På resan dög den gamla sjalen väl; de bättre sjalarna var nerpackade i en skäppa eller en korg och dem tog man på sig först strax innan själva tillställningen.

Sjalen kunde viras på flera olika sätt. Man kunde vika den dubbelt så att den blev trekantig och bära den ovanpå kläderna fäst med en sjalpinne av mässing, en sjalnål eller ett skjortspänne. Om man inte hade en sjalnål, kunde man dra sjalens ändor i kors inuti livstycket. Speciellt på fester och dans kunde sjalen också vara helt under livstycket. Under 1800-talets första årtionden var de inköpta axelsjalarna allt större och man använde flera sjalar ovanpå varandra så att även de understa syntes.

Kyrkkläderna hos sydvästfinländska kvinnor varierade beroende på hur viktig kyrklig helg det var. De helgdagar då rött är liturgisk färg, till exempel julen, pingsten och midsommar, var högtider av glädje och då kunde man gå till kyrkan i röda eller annars färggranna kläder. De högtider då den liturgiska färgen är svart använde man mörka kläder. Det är känt att man även i Tavastland använde mer färggranna kläder i jul- och påskkyrkan.

När den traditionella folkdräkten under 1800-talets senare halva fick väja för det borgerliga allmänmodet, blev en svart dräkt kvinnornas folkliga festklädsel med vilken man ofta använde svart axelsjal. Inom religiösa rörelser ansågs det vara opassande att använda färggranna kläder i kyrkan, vilket till sin del också påverkade övergången till den svarta klädedräkten.

Föremålet för februari är en svart, blommönstrad sjal av sidenbrokad. Sjalens storlek är 82 x 81 cm och den har 18 cm långa knutna fransar. Sjalen är tillverkad av svenska Almgrens sidenväveri, som Knut August Almgren grundade på Södermalm i Stockholm 1833.

Sjalens mönster bildas av varptrådar på svart botten av taft. Sådana rikligt mönstrade sjalar vävdes på jacquardvävstolar, som styrdes med hålkort. Jacquardvävstolen utvecklades i Frankrike 1805 och förklarades där som nationell egendom som inte får föras ut ur landet. Knut Almgren lyckades få den första jacquardvävstolen till sin fabrik genom att smuggla den från Frankrike till Sverige gömd på botten av fruktlådor.

På sjalens hörn på avigsidan finns två stämplar; väveriets röda kontrollstämpel med modellnummer och Tammerfors tullstämpel. De värdefulla sidensjalarna var importgods som skulle tullas vid införsel till Finland. Kontrollstämpeln på de äldsta och färggrannaste sjalarna från Almgrens väveri är svart. Senare, när svarta sjalar blev vanligare, bytte man till röd stämpel. Från år 1870 märktes sjalarna förutom med kontrollstämpeln, också med modellnummer.

Om Almgrens sidensjalmodeller finns tre modellkataloger från åren 1901-1912 bevarade. I dem finns sammanlagt fler än femhundra olika mönster. Numret anger sjalens storlek, mönster och modellens namn. Nummer 145 återfinns i modellkatalogerna för 1901 och 1908 och har namnet Ros, Ruusu. Sjalen är alltså sannolikt tillverkad under tidigt 1900-tal.

Sjalen donerades till Nationalmuseets samlingar 1983.
Detta föremål är inte utställt.

Sari Tauriainen

Källor:
Ciszuk, Martin: Silk-weaving in Sweden during the 19th century, textiles and text - An evaluation of the source material.
Kaukonen, Toini-Inkeri: Suomalaiset kansanpuvut ja kansallispuvut, WSOY, Porvoo 1985.
Lindvall-Nordin, Christina: Mossrosor och hjärtblomster, Kulturen 1969, En årsbok till medlemmarna av Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige, Lund 1969.