Kansallismuseo tunnus

Museibutiken  |  Media service  |  Kontaktuppgifter  |  Respons

Suomeksi  |  In English



Månadens föremål - December 2014


Talgdurkslag från Ivars hus på Fölisön


2921 261
Det vackert dekorerade talgdurkslaget av plåt kommer från Ivars hus. Föremålet användes i ljustillverkning för att rensa talgen från skräp.
Foto: Museokuva Matti Huuhka & Co, Museiverket.

1698 136
Ljustillverkning genom doppning i Kuusto på Karlö, 1930.
Foto: Terho Måhlberg, Museiverket/Etnologiska bildsamlingarna. 


1929 288

I Paavola lades ljuspinnarna på en egentillverkad torkställning efter att de doppats. Talsoila, Forssa, cirka 1928-1930.
Foto: Esko Aaltonen, Museiverket/Etnologiska bildsamlingarna.



Ivars huvudbyggnad flyttades till Fölisön från Näsby i Närpes socken i det svenskspråkiga Österbotten. För museibesökare öppnades huset 1924. Prosten Carlborg lät bygga huset och byggåret antas vara 1747.

Talgdurkslaget som valts till månadens föremål har använts i Ivars vid tillverkning av talgljus. De första ljusen som användes i Finland var vaxljus, som har långa traditioner inom den katolska kyrkan. Vaxljus brändes redan under medeltiden i finländska kyrkor, slott och herrgårdar, men de var dyrbart importgods som bara ett fåtal hade råd med. Därför började man under den sena medeltiden använda talg i stället för bivax.

I självhushållen på landsbygden tillverkades ljusen hemma. Bönderna var tvungna att lära sig att tillverka talgljus, eftersom en del av skatterna betalades med dessa. På 1540-talet i Satakunta gav man åtta ljus per skatteenhet, medan invånarna i Tavastland ännu kunde betala sina skatter i form av talg. I ljustillverkningen använde man talg från får eller nötdjur som inte dög som näring och som man fick från fettdepåerna i djurens inälvor i samband med höstslakten. Efter höstslakten konserverades talgen genom att rulla ihop den till en "talgkaka" som sedan fick torka på sparren.

Innan själva ljusen tillverkades skulle talgkakan ännu göras mindre och rensas. Den torra talgkakan lades i ett trätråg och höggs sönder i mindre bitar med yxans eggsida. Därefter mosades bitarna ännu med yxnacken till en enhetlig massa. Medan massan klubbades värmdes yxan emellanåt så att talgen inte skulle fastna på den. Den finfördelade talgen hälldes sedan över i en gryta och kokades på sakta eld så att skräpet sjönk ner i botten. Skräpet kunde smidigt avlägsnas genom att hälla vatten i grytan.

Den smälta talgen steg då upp till ytan och skräpet kunde hällas ut med vattnet. I den smälta talgen kunde man blanda lite salt för att förhindra att den surnar. Om man ville ha ljus som brinner extra klart, tillsatte man lite sprit i den smälta talgen. Genom att tillsätta vit alun blev ljusen fasta. När koket var jämnt smält silades talgen genom ett talgdurkslag eller en finmaskig duk för att separera överblivet skräp och osmälta bindeämnen. Efter detta flyttades talgen i ett träkärl till ett svalt ställe där den snabbt stelnade. När talgen hade stelnat ströks ytan med tjära så att mössen inte skulle äta upp den.

Som ljusveke kunde man använda olika garn, smala tygflikar eller till och med tråd från rengjorda gamla fiskenät. Som vekgarn användes ofta också den sista biten av varpgarnet som blivit över vid vävning. Tunna trådar flätades ihop för att få tjockare vekar. Ljusgarnet kokades först i aska för att det skulle mjukna och få en vit färg. Vekarna måste också hålla sig raka och stela under ljustillverkningen, och därför gnuggade man dem med en talgbit och sänkte ned dem i smält talg innan själva ljustillverkningen inleddes. På så sätt förhindrade man även att ljusveken skulle bli vattnig. Om ljusveken var vattnig, sprakade ljuset när det brann.

Vanligtvis tillverkades ljusen under veckorna före jul och oftast i en kall fäbod. Ljusen kunde antingen doppas eller stöpas. Bland föremålen från Ivars hus fanns förutom ett talgdurkslag också andra föremål som använts vid tillverkning av ljus: ett talgtråg, 26 ljuspinnar och en ljuskärna. Av dessa tyder de två sistnämnda föremålen på att man i Ivars hus tillverkade ljus genom att doppa. Ljusformar som användes vid stöpning fanns där inte.

För att doppa ljus behövdes en ljuskärna som kunde vara en gammal avlagd smörkärna och flera ljuspinnar. För doppandet måste talgmassan smältas på nytt och hällas kokande i kärnan, som var till hälften fylld med kokande vatten. Ljuspinnarna var 30-50 cm långa pinnar som var vassa i ena änden och breda och platta i den andra. På en pinne knöts några, antalet berodde på kärnans storlek, ljusvekar som var stela av talg.

Sedan doppades vekarna snabbt ner i den heta talgen varefter pinnen lades på en torkställning eller till exempel i en spricka i väggen där den fick vänta på nästa omgång. På så sätt blev ljuset pö om pö större och man kunde tillverka upp till ett dussin ljus åt gången. Det varma vattnet höll talgen smält under en lång tid och mer talg hälldes på från den kokande grytan tills den tog slut.

För juldagen tillverkades några grenljus och ljus som man tog med till julkyrkan. När talgen inte längre räckte till för att tillverka långa ljus användes resten för att stöpa mindre ljus som man hade i lyktor, ladugården och stallet. De hade sämre kvalitet eftersom det ofta hamnade vattendroppar i talgen, vilket gjorde att ljuset sprakade när det brändes. De färdiga ljusen läts svalna och torka på sparren på vinden, varefter de packades ned i skäppor eller trälådor med lock där inte mössen kunde komma åt dem.

Talgljusets veke brinner inte lika fort som fettet på den, så ett talgljus måste då och då "snytas", med andra ord måste man klippa av den svartbrända veken. Detta gjordes för hand, med en fårsax eller en särskild ljussax som hade en behållare för vekestumpen.

Liksom andra lyxartiklar blev ljus först vanligare hos den mer välbärgade befolkningen. I stugorna på landsbygden kunde man ännu under tidigt 1900-tal bara ha ett enda ljus för att lysa upp stugan. Vid sidan av det enda ljuset använde man pärtor. I städerna tillverkades ljus av tvålkokare och slaktare. Grosshandlare Anton Alfthan grundade Finlands första ljusfabrik 1829 i Kirjola herrgård, Johannes socken. Tjugo år senare flyttades fabriken till stadsdelen Havi i Viborg, vilket är ursprunget till ljusfabrikens namn. Ungefär samtidigt började man använda stearin som råvara i ljustillverkningen.

Ivars ljustillverkningsredskap och andra föremål från Ivars hus kan ses i webbtjänsten Finna, till vilken man under 2014 digitaliserade föremål från allt som allt fyra museihus på Fölisön. Förutom föremålen från Ivars hus finns det i Finna också föremål från rökpörtena Kurssi, Pertinotsa, Halla samt rökpörtet från Kaukola och fotografier på alla nämnda byggnader. Talgdurkslaget visas i Ivars sommartid och Fölisö friluftmuseums öppettider kan du kontrollera på adressen:http://www.kansallismuseo.fi/sv/foliso

Sari Tauriainen

Källor:
Vilkuna Kustaa; Päre ja kynttilä, i verket Isien työ, veden ja maan viljaa, arkityön kauneutta. Otava Helsingfors 1977.
Wilppula Matti; Entisaikaisista valaistusvälineistä ja entisaikaisesta valaistuksesta Suomessa. Laudaturavhandling 1937. Nationalmuseets etnografiska handskriftsarkiv.
Vuorela Toivo; Suomalainen kansankulttuuri