Kansallismuseo tunnus

Museibutiken  |  Media service  |  Kontaktuppgifter  |  Respons

Suomeksi  |  In English



Månadens föremål - augusti 2015


Den första Sibelius-medaljen



Sibelius Vallgren es

Sibelius Vallgren ts
Jean Sibelius 50-års medalj är utformad av Ville Vallgren. Den präglades i silver och brons (diameter 55mm). Bild: Outi Järvinen, Finlands nationalmuseum/Myntkabinettet

Mästerkompositören Jean Sibelius (1865–1957) var en framträdande person i vårt lands kultur- och konstliv. Bland hans släktingar, vänner och bekanta fanns flera bildkonstnärer. Därför finns det också ett stort antal både privata och offentliga porträtt av Sibelius. En undergren inom porträttkonsten är avbildningarna på personmedaljer. Sibelius popularitet inom finsk medaljkonst är i en helt egen klass. Redan under hans livstid förverkligades åtta kända medaljer, senare drygt tio och utomlands åtminstone ett tiotal. Ingen annan finländare lär ha nått lika stor popularitet.
 
Den första Sibelius-medaljen tillverkades i samband med kompositörens 50-års festligheter. Uppenbarligen var det professor Uno Lindelöf (1868–1944) som kom på idén. År 1907 hedrade Finska Vetenskaps-Societeten hans far L. L. Lindelöf (1827–1908) med en medalj. Dylika initiativ var honom därmed redan bekanta inom familjekretsen. Via familjen hade han också kontakter till musikens värld: Uno Lindelöfs yngsta bror Carl Lindelöf (1877–1956) var konsertmästare och en annan bror, matematiker och professor Ernst Lindelöf (1870–1956), hade som yngre spelat i samma kvartett som Sibelius. Ernst Lindelöf var även en av personerna bakom projektet då skulptören Emil Wikström (1864–1942) på egen bekostnad utformade och präglade en medalj till äran av kompositör Robert Kajanus’ (1856–1933) 70-års dag.     

Medaljen förverkligades med insamlingsmedel. Till äran av Sibelius’ födelsedag (8.12.1915) ordnades en medborgarmiddag på Börshuset i Helsingfors. I samband med denna insamlades, uppenbarligen genom förhandsbeställningar, pengarna för medaljen.  Skulptören Ville Vallgren (1855–1940) fick till uppgift att stå för utformningen. Ursprungligen hade man kommit överens om en ersättning på 1200 mk (i nutida pengar ca 3000 euro), men då Vallgren fick höra att redan hela 400 medaljer hade förbeställts, så lyfte han sitt löneanspråk till 4000 mark (drygt 9000 euro). Detta gick medaljkommittén dock ej med på. Skulptörförbundet backade Vallgren och meddelade att ifall Vallgren ej avlönas för medaljarbetet, så kommer ingen annan finländsk skulptör heller att kunna anlitas. Detta o sin sida fick känslorna att svalla över bland de skulptörer som var intresserade av medaljutformning. Snart enades dock alla parter och Sibelius kunde i början av år 1916 sitta modell för medaljporträttet. Enligt Vallgrens memoarer skedde detta tre gånger, dessutom användes fotografier som stöd i arbetet.
Trots dess fartfyllda början hamnade medaljprojektet i skymundan av händelserna i övriga världen. I augusti 1914 bröt världskriget ut, och även om krigshändelserna inte sträckte sig ända till Finland så försvårade de livet på många sätt. I Finland kunde man i övrigt prägla medaljer, men tillräckligt högklassig teknik för tillverkning av stampar saknades. Modellerna måste därmed skickas utomlands för gravering av stamparna och därför präglades ofta även själva medaljerna utomlands. Dylika affärer var inte lätta att sköta i ett krigshärjat Europa och också efter freden bidrog det ostabila läget och en otyglad inflation till nya svårigheter. Det dröjde därmed ända till 1920-talet innan Sibelius-medaljen slutligen fick se dagens ljus. Den präglades i en fabrik i Berlin (Die Berliner Medaillen-Münze Otto Oertel) samtidigt som ett antal andra finska medaljer.  

I sina memoarer (Guldranden 1920) beskriver Ville Vallgren hur han till äran av att medaljmodellerna äntligen blev färdiga i april [1916] höll en liten middag i vinterträdgården vid hotell Fennia. Orkestern spelade musik av Sibelius samt valser av Strauss och till och med dryckesvaror fanns tillhanda, trots förbudslagen. Förbudslagen trädde dock i kraft först år 1919, så troligen intogs middagen först år 1920 då de färdiga medaljerna anlände till Finland – eller så blandar ”Ville-gubben” ihop minnesbilder från olika tillställningar.

Sibelius-medaljen fick äran att vara den första 50-års medaljen i Finland. Förtjänta medborgare hedrades ofta med en medalj först till 70-års dagen, någon gång, sällan, redan vid 60-års dagen. Uppenbarligen ansågs Sibelius exceptionellt betydelsefull och också internationellt meriterad till den grad, att han förtjänade en så här enastående utmärkelse. 

Konstnärligt sett ansågs medaljen inte särskilt lyckad. Kritiken riktades främst mot reversen, vilket inte är särskilt förvånansvärt. Människofigurerna i uppställningen har placerats på en höjd i högra kanten, vilken på bakgrundens kartbild ligger i Mellanöstern. Den ena figuren blåser i sitt horn över den förkrympta Atlanten mot Amerika. De band som utgår från hornet och nedstämt flödar ner över Europa symboliserar Sibelius’ tonkonst – som ett exempel på hur svårt det är att via bild- och speciellt skulpturkonst beskrivande framställa immateriella fenomen, såsom musik. Utformningen är slapp ända in i texten. Ännu på 1950-talet omnämns Sibelius-medaljen som ett bedrövligt misstag. Ville Vallgren hade råkat ut för medaljsamlarnas ovett redan tidigare, men efter denna medalj höll han en lång paus från medaljkonsten, ända in på 1930-talet.

Outi Järvinen

Medaljen finns utställd i myntkabinettets utställning (vitrin 17), som är en del av Skattkammaren i museets bottenvåning. 16.10.–13.3.2016 finns den också att beskåda i Jean Sibelius’ 150-års jubileumsutställning "Varje not måste levas" – Jean Sibelius.

Litteratur:
Boström, H. J. Suomen muistorahat I. Helsinki 1932.
Hallberg, Mauritz. Minnespenningar öfver enskilda personer födda eller verksamma i Finland II. Helsingfors 1923.
Kirovuosien kronikka. Otteita Eliel Aspelin-Haapkylän päiväkirjasta vuosilta 1905–1917. Toim. Eero Saarenheimo. Helsinki 1980.
Talvio, Tuukka. Ville Vallgrenin ja Gerda Qvistin Sibelius-mitalit. Mitali 2/1991, 28–31.