Kansallismuseo tunnus

Museibutiken  |  Media service  |  Kontaktuppgifter  |  Respons

Suomeksi  |  In English



Månadens föremål - September 2015


Mall för svepask från Niemelä torp på Fölisön


S254
Mall för svepask (föremål nr S254) från Niemelä torp på Fölisön. Bild: Markku Haverinen, Museiverket.


KK2826 57 tif

Medan svepspånet värms i ugnen blöts det ner emellanåt och trycks samtidigt mot en träbit. Fotograf: Jussi Kangas 1947, Museiverket.


KK2826 60 tif

Tången dras åt med en länk av ris. Fotograf: Jussi Kangas 1947, Museiverket.


KK2826 61 tif

Svepasken sys ihop med tråd gjord av enrötter. Fotograf: Jussi Kangas 1947, Museiverket .
Niemelä torp flyttades från byn Pyyrinlahti i Konginkangas till Fölisön 1909. Torpets äldsta del, den nuvarande bastun, är från 1786. Rökstugan är byggd 1844. Torpet och tillhörande byggnader var den första byggnadsgruppen i friluftsmuseet.
Utöver byggnaderna fick museet 962 originalföremål som hörde till torpet. Dessa kommer att digitaliseras under 2015. Digitaliserade föremål från Niemelä torp kan bläddras i nättjänsten Finna.

Till månadens föremål i september valdes en mall som använts vid tillverkningen av svepaskar. Mallen är av trä och har formen av en cylinder. Mallens längd är 13 cm, bredd 6,5 cm och höjd 8 cm, vilket betyder att den använts för att tillverka små, ovala svepaskar, till exempel för smör. På mallens ena sida finns två spår, där man kunde fästa tänger medan kanten böjdes.

Svepaskar tillverkades för många syften: för förvaring av mat och kläder, för transport av föremål samt för rengöring och sådd av säd. Svepaskens kant, svepet, böjdes av tunna aspspån. Aspen fick vara murken i mitten, då var den lättare att tömma. Asp var ett lämpligt material för svepet, eftersom den är både böjlig och seg.

För svepet valdes en rak och kvistfri asp som kapades med yxa till lagom längd. Träbiten var lika lång som den färdiga svepaskens kant. Träbiten klövs så att ytträet var lika brett som svepet var högt. Vanligtvis klövs träet redan i skogen. Efter detta gröptes träet från insidan med yxa så att en ränna bildades. I detta skede var det bra om kärnvirket var murket, eftersom murket trä lossnade lätt. Utsidan lät man än så länge vara.

När man återvänt från skogen fortsatte man att tälja med en skarvyxa eller täxla och skalade av barken på kantens utsida. Barken skalades av först nu, eftersom den skyddade träet mot slag och skråmor. För att förtunna svepet användes även en skarvhyvel. Till slut var svepet så tunt att ljuset sken igenom det. Alltför tjocka ställen syntes som mörkare delar.

Svepet mjukades upp genom att värma upp det i bastun, ugnen eller genom att koka det. Detta gjordes inte alltid, eftersom färskt trä som nyss hyvlats kunde böjas även utan att värmas. På svepets insida kunde man också skära skåror för att förhindra sprickor. När man tillverkade svepaskar böjdes träet på sätt och vis två gånger; först rätades det rännformade spånet ut och sedan böjdes spånet till en rund kant.

När svepet hade formen av en ränna rätades det på knäet med den insvängda sidan neråt. Därefter böjdes svepet till svepaskens form, antingen med hjälp av en mall, med en träbit eller helt enkelt bara genom att böja det ovanpå knäet. När svepet hade böjts till rätt form lades ändorna omlott och svepet fick torka några dagar mellan tänger.

När svepet torkat till rätt form formades svepändorna som man sedan gjorde hål i för att sy ihop dem. Som tråd användes färska rötter av tall, gran eller vide. Rötterna grävdes fram ur marken, skalades och klövs itu, varefter man kunde sy med dem.

Svepaskens botten och eventuella lock gjordes vanligtvis av tall, men även gran användes. Det var viktigt att bottenbrädan hade torkat ordentligt. Om svepasken var stor och en bräda inte var bred nog för bottnen, fogades brädorna med dymlingar. Svepets kant märktes både på bottnens insida och utsida varefter man skar ett spår mellan märkningarna i vilket svepet passades in.

Bottnen fästes på svepet med trätappar som slogs i snett, i cirka 45 graders vinkel från bottens sida. När svepet hade fästs på bottnen med tappar kunde kanter som gick över bottnen skäras bort.

För svepaskens handtag och såddaskars krokar valde man vanligtvis en eller gran. Locket trycktes alltid separat, med själva svepasken som mall.

Svepaskar köptes av kringresande handelsmän och på marknader. I byarna gick även vandringsmän runt och slog sig ner i huset och tillverkade olika slags askar med mat som lön. Händiga personer tillverkade sina svepaskar själva.

Bland föremålen från Niemelä finns utöver svepaskens mall en träbit som svepet rätades ut med och två klämmor (föremålens nummer S70, S407) som har kunnat användas som tänger. Även i Niemelä har man alltså tillverkat svepaskar, men uppgifter om vem det var som tillverkade dem har inte bevarats.

Mallen för svepasken kan ses i Niemelä torp på Fölisön sommartid.

Som Nationalmuseets månadens föremål har vi tidigare presenterat en kyrksvepask och en smörask.

Sari Tauriainen

Källor:
- Vakka ja kousa vanhoil konsteil, Länsirannikon puuastiaperinnettä, red. Matti Nurmi, fotograf Esa Urhonen, Santtioseura r.y. Kolmen ajan rannikon julkaisuja nro 1, Newprint Oy Nystad 2002.
- Tuormaa Markus: Puusta tehty – veistäen, vuollen, taivuttaen, Karisto Oy, Tavastehus 2007.