Kansallismuseo tunnus

Museibutiken  |  Media service  |  Kontaktuppgifter  |  Respons

Suomeksi  |  In English



Månadens föremål - September 2016


Nåldyna som prydnad och nytta


Neulasepän paja kuva 1
Nålsmedens verkstad och verktyg. Diderot Encyclopedia, The Complete Illustrations 1762–1777. Volume I, Plate 84. New York 1978.

Neulasepän paja kuva 2

Nålsmedens verkstad, polering och vässning. Diderot Encyclopedia, The Complete Illustrations 1762–1777. Volume I, Plate 85. New York 1978.

Kuva 3

Nåldyna ungefär från 1700-talets början. Bild: Ilari Järvinen, Museiverket.

Kuva 4

Detaljbild av broderiet. Bild: Ilari Järvinen, Museiverket.
På sin tid tjänade nåldynor både ett praktiskt och estetiskt syfte: de utgjorde en bra förvaringsplats för nålarna som behövdes förutom för sömnad, även i stora mängder för att fästa kläderna, eller också prydde de toalettbordet vid sidan av kammen, borsten och parfymerna. Från tidiga århundraden och ända till 1600-talet användes nålar i huvudsak i kläderna. I Egypten användes taggar och ben som nålar. Den moderna nålen föddes i Frankrike där damernas moderiktiga toalett krävde ett stort nålförråd. Kvinnornas trekantiga, lösa bröstlappar som var på modet redan i 1600-talets början fästes med nålar eller snördes fast på snörlivet eller livstycket. Förmögna engelsmän hade hakar och knappar på kläderna, medan fattiga tog hjälp av nålar för att fästa jackan och byxorna med varandra. I synnerhet behövdes nålar för att sätta huvudprydnader och accessoarer på plats. Nålar kunde skaffas just hos modister.

Redan på 1300-talet tillverkades enkla nålar i gillen och munkkloster runtom i Europa, dels för sömnad och spetsknyppling, dels för klädnad. Handgjorda nålar var dyra för såväl rika som fattiga. På sin tid var de rena lyxvaran och högt uppskattade presenter. Guldfärgade nålar var av mässing och silverfärgade av stål, de först nämnda rostade inte.

I England övervakades nåltillverkningen av The Pinners eller Company of Pin-Makers åtminstone redan 1376. Före 1500-talets mitt importerades de finaste nålarna från Frankrike. Den första nålfabriken i England grundades av John Tilsby 1625. Henry Halles var en av landets viktigaste nåltillverkare på 1700-talet. Nåltillverkningen som hantverk fortsatte ända fram till början av nästa århundrade, till dess att nåltillverkningsmaskinerna hade utvecklats så mycket att det var möjligt att tillverka nålar med kupat huvud, sådana som vi är vana med idag. Nålar var inte längre en lyxvara, utan tillgängliga för alla.

När nålar fortfarande var värdefulla förvarades de på dynor som sedan togs fram vid behov när kvinnan klädde sig. Dynorna var ofta tillverkade av siden som dekorerats med moderiktigt broderi med metall- och sidentrådar. Kring 1680 använde kvinnor färre nålar i kläderna än i århundradets början, vilket syns i att dynorna blev mindre till storleken. Inte heller det rikliga metallbroderiet lämnade särskilt mycket utrymme för nålarna. Detta gav tidens skribenter anledning att förlöjliga dylik lyx.

Nålaskar och små dynor som fästes på skärpet var avsedda för förvaring av några nålar som nödfallstillgång. Ibland bars dessa prydnadsnåldynor på skärpet tillsammans med en liten börs och en knivslida avsedda för personligt bruk. Både kvinnor och män kunde bära dessa representativa kombinationer som ofta dekorerats med matchande broderier. Ofta gav den lilla nåldynan eller någon annan accessoar broderaren ett bra tillfälle att visa upp sina färdigheter.

Pärlbroderi förbjöds i Sverige-Finland tillsammans med användningen av guld- och silverspets i överflödsförordningen som utfärdades 1644. Uppskattade pärlbroderare råkade i ekonomiskt trångmål när broderier föll ur modet. I finska kyrkans textilier har det bevarats vackra exempel på reliefbroderi med guld- och silverltråd som ger oss en uppfattning om den höga kvaliteten på detta fackmässigt utförda arbete på 1600-talet. Efterfrågan på metallbroderi för inredning, fanor, sadlar, kläder med mera var stor och tjänade anspråket på prakt som bara några få hade råd med. Också små föremål, till exempel handskar, askar, bokband och spegelramar broderades flitigt. Broderade bokband tillverkades i hela Europa, men i England hade de producerats ända sedan medeltiden. I många fall karaktäriseras stilen av samlevnaden mellan ett stramt ornamentalt och ett naturalistiskt uttryckssätt. Senare eftersträvades i metallbroderier känslan av prakt på ett mindre kultiverat, kreativt sätt.

I metallbroderi användes olika metalltrådar i stället för de vanliga trådarna av linne, silke och ylle. I guld- och silvertrådar var kärnan ofta silke eller linne. Tekniken var tidskrävande och svår och alstren var ofta bundna till status och förmögenhet, oavsett om det var frågan om världsliga eller kyrkliga textilier. Metalltrådar kunde användas på många sätt, men i en rätt vanlig teknik täcker man mönsterområdet med likriktade metalltrådar som går längs med konturlinjen. Parallella trådar sys med liten läggsöm på bottentyget, varvid det önskade mönstret, till exempel snedrutor, framträder. Reliefeffekten uppstår då man placerar ett lager tjockare garn eller annan fyllning under metalltrådarna. Ytterligare effekter kunde skapas genom att använda metallspiral, -band och -paljetter. Metallbroderiet, som ofta kombinerades med sidenbroderi, spelade en viktig roll ännu i slutet av 1600-talet och i mitten av 1700-talet. I slutet av decenniet innebar dekorationen av militära och civila uniformer en beständig efterfrågan på metallbroderi.

Fröken Matilda Lukander donerade 1896 två föremål till Nationalmuseet, en nåldyna och en märkduk som märkts med årtalet 1768. Enligt hennes utsago härstammar föremålen från Haapaniemi gård i Sahalahti som tillhört överstelöjtnant Karl Henrik Lange. Haapaniemi gård ägdes 1785–1815 av kapten Gustav Fredrik Segerstedt, make till Gustava Magdalena Haartman (f. 1756) som sytt märkduken. Därefter övergick gården i deras mågs, överstelöjtnant Karl Henrik Langes och dennes arvingars ägo som hade gården fram till 1800-talets mitt. Innan Segerstedt köpte Haapaniemi på exekutiv auktion, hade släkten von Qvanten haft gården i sin ägo i fyra generationer. Haapaniemi gård hade i 1600-talets mitt donerats till ryttmästare Jost von Qvanten som ersättning för hans tjänster i den svenska armén.

Det andra donerade föremålet är sällsynt i museets samlingar och därför speciellt intressant. Den fyrkantiga nåldynan med hård stoppning (21 x 21 cm) är gjord av linnetyg som klätts med vit sidensatin. Dynan kantas av knypplad silverspets. På ovansidan har man broderat det krönta Göta lejon med guld- och silvertråd som ett ytfyllande ornament, och i hörnen stora blommor. De kraftigt plastiska blom- och bladmotiven består av metalltrådytor med olika mönster. Lejonets tunga är gjord av röd silkestråd och ögat av blå silkestråd, svansen är kluven. På huvudet bär lejonet en sluten krona. Reliefbroderiet med metalltråd är mycket skickligt gjort och välbevarat, sidensatinet däremot har fallit sönder på sina ställen så att linnetyget under är synligt.

Lejonet som symbol för konungamakten har sina rötter i antiken. Det är vapenmotivet för många länder norr om Alperna. I Sverige och Finland härstammar samma djur enligt den allmänna uppfattningen via det så kallade Göta lejon från den medeltida Folkungaätten. I hertigvapnet ovanför porten till Åbo slotts förborg (från 1560-talets början) finns Svealands och Götalands vapen, på de nedre fälten Norra och Södra Finlands vapen. Göta lejon och tre kronor har funnits på Sveriges riksvapen sedan 1448. På 1500-talet började Sverige kallas för Svea och Göta rike.

Stilmässigt skulle nåldynan kunna vara från 1700-talets första år, varvid den skulle kunna vara gjord av Gustava Magdalenas mormor Magdalena Schultz. Hon har eventuellt tillverkat dynan för sin make Josef Pipping (1683–1740), som var handelsman i Åbo och Arboga och tjänstgjorde som rådman. Paret gifte sig 1708 och båda är begravda i Åbo domkyrka.

Nåldynans inventarienummer är KM 3236:2. Den är för närvarande inte utställd i museets basutställning.

Outi Flander

Källor:
Bleasdale, Robert, Pins, Politics, Fashion and Self-Defence. The pincushion and its variants from the 17th century to the early 20th century. Artikeln har publicerats i tidskriften Antique Collecting Magazine. Länk till artikeln http://www.bleasdalesltd.co.uk/news.

Chase, Loretta & Bradford, Isabella, Pins & Pinning. Friday, November 20, 2009. Tillgänglig på:
http://twonerdyhistorygirls.blogspot.fi/2009/11/pins-pinning.html.

Henschen, Ingegerd, Svenska broderier. Stockholm 1950.

Nylén, Anna-Maja, Broderier från herremans och borgarhem 1500–1850. Nordiska museet. Stockholm 1950.

Pylkkänen, Riitta, Barokin pukumuoti Suomessa 1620—1720. Finska Fornminnesföreningens Tidskrift 71. Helsingfors 1970.

Sullivan, Kay, From Medieval Pins to Novelty Pincushions. Tillgänglig på: http://www.sanqmagazine.com/patterns/pdfs/M54079_Pincushions.pdf.

Talvio, Tuukka, Suomen leijona. Museiverket, Finlands nationalmuseum, utställningspublikation. Vammala 1997.