Kansallismuseo tunnus

Museibutiken  |  Media service  |  Kontaktuppgifter  |  Respons

Suomeksi  |  In English



Månadens föremål - Mars 2016


Spetssjal från Olonets i Karelen


SU6172 2
I Olonets i Karelen tillverkades spetsar med olika tekniker och de köptes också till exempel av ryska månglare. Denna sjal är s.k. rysk ”ormbandsspets” och knypplad av silkestråd. Bild Ilari Järvinen, Museiverket 2015.

SUK 77 89

Kännetecknet för en östkarelsk kvinnas dräkt, en färggrann hängselkjol, väckte forskningsresandenas uppmärksamhet när de reste omkring i Viena och Olonets på 1800-talet. Unga kvinnor och flickor dansar och umgås i Luvajärvi by i Olonets, Karelen 1894. Bild Yrjö Blomstedt, Museiverket.

SUK1121 25

I jordbruksområdena i södra Olonets var husen ofta ståtliga karelska hus i två våningar. Bostadslokalen fanns under samma tak som sanitetsutrymmena och djurstallen. Sådana hus har bevarats ända till vår tid. Huset i Riipushkala by nära staden Olonets har fotograferats 1992. Bild István Kecskeméti, Museiverket.
I november i fjol kontaktades jag av en person som skrev följande:

Min mor härstammar från Olonets och jag har en stor, svart spetssjal från tiden före revolutionen. Sjalen har tillhört min mormor som föddes 14.3.1891 i byn Kangahisto i Olonets (nuvarande Onkulitsaområdet). Det skulle glädja mig om det fanns en plats för sjalen i museets samlingar.

Det beslutades att inkludera sjalen i museets samlingar. Nationalmuseet hade redan några liknande knypplade spetssjalar – men med något annorlunda mönster. På 1940-talet hade tre svarta spetssjalar tagits med i museisamlingarna. Militärförvaltningsstaben i östra Karelen hade införskaffat sjalarna åren 1941–1944, men ingen kände till vem som använt dem.

Den ursprungliga ägaren till denna sjal är emellertid känd och det finns till och med minnesbilder av när den använts:

”Varenda gift kvinna med självaktning hade en sådan. Min mor var född 1925 och hon kommer ihåg att när grannfruarna kom på besök satt de på bänken längs väggen och alla hade en svart sjal över axlarna.” Så berättar den som skänkte sjalen, dotterdottern vars mormor härstammade från Olonets, i Helsingfors nästan 100 år efter att sjalen införskaffats. I Olonets i Karelen var det också i övrigt populärt med spetsar. De var en viktig del av kvinnornas klädsel och heminredningen.

Berättelsen om spetssjalen utgör en del av tre generationers och tre kvinnors liv. Med berättelsen fick vi också information om olika skeden i släkten och även om smärtsamma upplevelser. Minnen av att männen i familjen en efter en fördes ”någonstans”, hur dottern gifte sig med en finländare under kriget och flyttade till Finland, hur det blev allt svårare att hålla kontakt och hur den till slut bröts för tolv hela år, tills modern hittade sin dotter via passmyndigheten 1956. Efter detta blev det brevväxling, telefonsamtal som ”avlyssnades” och från och med slutet av 1950-talet även resor till Leningrad, Petrozavodsk och ända till Olonets.

Mormodern avled i Chalna i Karelska republiken 1962. Dottern i Finland fick sjalen. Efter Sovjetunionens upplösning fick berättelsen nya nyanser då dotterdottern allt oftare reste till trakterna där släkten bodde. Personen som skänkte sjalen berättade om språkkurserna i livvi i Olonets och hur de egna rötterna och den egna identiteten därigenom stärktes. Modern hade sjalen i byrålådan i flera årtionden. Ibland togs den fram för att beundras och till sist hade den bara en viktig uppgift kvar: dottern använde den sista gången på moderns begravning våren 2015.
Den svarta spetssjalens historia och kontext samt de öden som är förknippade med den vittnar om ett händelserikt liv. Det samhälleliga och politiska kaoset på 1900-talet sammanlänkas med berättelsen om en familj och en släkt där människorna flyttar, överskrider gränser, tar farväl och kanske ser varandra för sista gången. Korta stunder nära och fjärran såväl fysiskt som tidsmässigt.

I dagens museiarbete betonas gemenskapskänsla och växelverkan och båda dessa kan granskas via denna spetssjal. Sjalens ursprungliga användning var förknippad med socialt umgänge och kvinnors besök hos varandra. Dess funktion var att visas och höra till en grupp. Sjalen förvarades i en låda i flera årtionden, men man samlades ändå runt den då och då och den förde samman släkt och vänner. Samtidigt fördes information om släktens skeden vidare.

Det senaste mötet var mellan undertecknad och den som skänkte sjalen, vilket ledde till att sjalen blev en del av den nationella samlingen. Med denna text får berättelsen om sjalen ännu en ny dimension. I och med att materialet och samlingarna digitaliseras och görs tillgängliga kan allt fler intresserade internetanvändare ta del av vårt kulturarv.

Spetssjalen är för närvarande inte utställd.

Anna-Mari Immonen