Kansallismuseo tunnus

Museibutiken  |  Media service  |  Kontaktuppgifter  |  Respons

Suomeksi  |  In English



Månadens föremål - November 2003


Isläggar


Isläggar
Foto: Markku Haverinen, Museiverket
November månads föremål är isläggar som härstammar från Björkö i Vasa skärgård.

Isläggarna användes mycket länge som hjälpmedel när man färdades vintertid på havsisen. I Sverige samt eventuellt också hos oss använde man dem redan under vikingatiden och bruket av isläggar fortsatte på den finska sidan ända till början av 1900-talet på västkusten bl.a. i Vasa- och Raumotrakten. Isläggarna tillverkades av lårbenet från nötkreatur eller häst. De tillverkades sålunda att frampartiet böjdes till en "näbb". Bakpartiet av benet täljdes så att det bättre passade mot stövelsulan. Den andra sidan, skäret, gjordes slätt och runt.

Det fanns två slag av isläggar, med hål och utan hål. Nybörjarna trädde läderremmar eller snören genom hålen. Med dem fästes isläggarna vid skodonen runt vristen och tårna. De skickligare åkarna klarade sig utan remmar, dvs. isläggarna fastgjordes inte på något sätt. Man bara steg på dem och sköt sig själv framåt med hjälp av en speciell stav, en likadan som nutidens långfärdsåkare använder. Staven användes alltid oberoende av om isläggarna hade remmar eller inte, eftersom man inte sparkade sig fram på samma sätt som man gör idag, utan man sköt sig fram med en stav. Staven som var utrustad med en järnpigg sköts antingen mellan benen eller från sidorna och man höll fast i staven med båda händerna. Den var viktig även då man prövade isens tjocklek och då man gick ner sig i isen. Det var besvärligt att åka isläggar i synnerhet med sådana som inte hade remmar. Att det var svårt att åka isläggar vittnar en berättelse som nedtecknats i Raumo om. Den handlar om en man som åkte isläggar på havsisen. Vinden tog tag i hans rock och förde honom ända till Stockholm, eftersom det inte gick att vända med isläggarna.

Risto Hakomäki