Kansallismuseo tunnus

Museibutiken  |  Media service  |  Kontaktuppgifter  |  Respons

Suomeksi  |  In English



Månadens föremål - Juli 2003


Kantele från Korpiselkä


Kantele
Kantele som har hört till skogvaktaren Hilppa Vornanen i Korpiselkä av år 1875. Foto: Markku Haverinen, Museiverket

Hilppa Vornanen
Hilppa Vornanen spelar på en kantele med 12 strängar i Ristisalmi i Korpiselkä år 1916. Sin egen kantele hade han överlåtit redan 23 år tidigare till museets samlingar. Foto: A.O. Väisänen/Museiverket, Antellska samlingarna.

Kantele, som Väinämöinen lemnats i arf åt vårt folk, är det specifikt finska musikinstrumentet. Dessa toner påminna äfven om den natur, som så underbart under stilla sommarqvällar och -nätter stämmer våra sinnen.
- Katalog öfver Finska Studentafdelningarnas Etnografiska samlingar, 1893

I den sista sången i Kalevala, där Väinämöinen ger sig iväg med sin kopparsmidda farkost till fjärran rymder dit där jord och himmel mötas diktar skalden följande:
Han har lämnat kvar sin kannel, klangrikt strängaspel åt Suomi,
åt sitt folk ovansklig fägnad, åt sin ätt en skatt av sånger
(Collinders övers.)

Därmed manifesteras kantelens ställning som ett äktfinskt instrument, en symbol för det enhetliga uppväxande finska folket återspeglande den storslagna finska forntiden.

Kantelen är dock inte till sitt ursprung enbart ett finskt instrument utan likadana instrument har påträffats hos östersjöfinnar och även hos balter och ryssar. Instrumentens historia sträcker sig ett par tusen år tillbaka i tiden.

Den äldsta typen av kantele har fem strängar. Den har ursprungligen urholkats ur ett enda stycke trä. Urholkningen kunde också göras i kantelens nedre del. Det var dock vanligare att resonanslådan gjordes på ovansidan och täcktes över av ett lock. Ljudhål gjordes i locket. Strängarna var ursprungligen gjorda av tagel eller senor. Som virke för kantelen använde man gran, furu, asp och al.

Den folkliga kantelen användes för att ackompanjera till sång och även som ett självständigt soloinstrument och t.o.m. som kyrkoinstrument. På 1800-talet började man småningom öka antalet strängar, instrumentet blev större, ljudet kraftigare och sättet att spela började förändra sig från melodiskt till harmoniskt - kantelen utvecklades till ett konstinstrument.

Den folkliga kantelen har längst bevarats i östra Finland. I slutet av 1800-talet hade kantelerna dock även där redan blivit sällsynta. Delvis trängdes de undan av violinen, klarinetten och harmonikan som blev allt vanligare inom folkmusiken, delvis av påverkan av de religiösa väckelserörelserna.

Kantelen med 12 strängar vilken ingår i Finlands nationalmuseums samlingar köptes av Theodor Schvind i Korpiselkä på dennes insamlingsresa 1893. Den hade tillhört skogvaktaren Hilppa (Filip) Vornanen (1849-1920) som var känd för att skickligt traktera kantele. Vornanen hörde till en känd runosångar- och jägarsläkt.

Kantele finns till påseende i basutställningen Ett land och dess folk i rummet 220 på museets 2:a våning.

Raila Kataja