Kansallismuseo tunnus

Museibutiken  |  Media service  |  Kontaktuppgifter  |  Respons

Suomeksi  |  In English



Månadens föremål - Februari 2004


Åderjärn


Åderjärn

Åderjärn
Åderjärnet på bilden kommer från Ilmola i Österbotten. I sitt lilla, slitna fodral har järnet legat skyddat och har behändigt följt med forna tiders kloka gubbar och gummor. Bilder: Museiverket (Klicka på bilderna för större versioner)
Den här otäcka, lilla grejen är ett åderjärn eller en ådersnäppare. Järnet har en egg som påminner om en liten yxa och som fungerar med hjälp av en fjäderanordning. Åderjärnet användes förr i tiden av personer som utförde koppning och åderlåtning. Med järnet öppnade man en åder, varvid det onda blodet kunde rinna ut ur kroppen.

Att koppa eller att slå åder är gamla behandlingsmetoder inom folkmedicinen. Metoden baserade sig på en sådan uppfattning, att sjukdom förorsakades av ont blod, som avlägsnades ur kroppen då man koppade eller slog åder. Om man ansåg att sjukdomen fanns i de ytligt liggande blodkärlen koppade man, om sjukdomen fanns i djupare blodkärl slog man åder. Blodiglar har också använts för att avlägsna ont blod. Åderlåtning har varit ett botemedel vid bl.a. vården av blodtryck, vid hjärtsjukdomar, vid lung- och vattenödem samt vid förlamningar.

I nästan varje by fanns en kopperska. Däremot fanns det inte så många åderlåtare. De som utförde koppning var i allmänhet kvinnor, de som utförde åderlåtning var för det mesta män. I städerna var herrfrisörerna kunniga i åderlåtning och det var också ett allmänt krav att präster och klockare skulle behärska åderlåtningen.

Koppning har varit en mera omtyckt vårdform i Finland kanske därför att den förknippas med bastubadandet. För åderlåtning behövdes inte bastu, utan den kunde utföras fastän inne i stugan. Med åderjärnet öppnades ett hål i venen nära det sjuka stället. Vanligen öppnades en åder i armbågens ven. Blodet samlades upp i ett måttkärl. Vanligtvis tappades 0,25 - 0,5 liter blod. Åderlåtning gjordes mera sällan jämfört med koppningen, endast ett par gånger om året.

Det fanns också vägledningar i åderlåtning vilka var tillgängliga för vanligt folk. I dem kunde man läsa om på vilka ställen blodet måste tappas vid olika sjukdomar samt t.ex. den lämpliga tidpunkten för åderlåtning. Dessa vägledningar har en lång historia: redan medicinens fader, Hippokrates, gav ut en vägledning ca 300 f.Kr.

Åderlåtningen var en godkänd vårdform även inom den offentliga läkarvetenskapen. Elias Lönnrot uppmanar dock i sin egen läkarbok "Suomalaisen Talonpojan kotilääkäri"(1856) att man bör noggrant överväga saken: ... om det inte är absolut nödvändigt är åderlåtningen skadlig, för många har den fördärvat hälsan och förkortat livet. Ingen bör således lättvindigt ta för vana att låta åderlåta sig.

Pirkko Madetoja