Kansallismuseo tunnus

Museibutiken  |  Media service  |  Kontaktuppgifter  |  Respons

Suomeksi  |  In English



Månadens föremål - November 2004


Golvur


Golvur
Bild: Museiverket (Klicka på bilden för större version)
Förr i tiden hade visningen av tid inte någon större betydelse på landsbygden, utan arbetet utfördes enligt årstiderna och solen. På fönsterbrädet kunde man ibland rista in ett s.k. dagsstreck, varav framgick middagstiden. En exaktare mätning av tiden blev nödvändig först när man i större utsträckning började anställa utomstående arbetskraft, tjänstefolk och arrendatorer som utförde dagsverke. Herrgårdarna var de första som tog i bruk golvur i början av 1700-talet och i slutet av århundradet togs de i bruk på bondgårdarna. Utöver det ur som mätte tiden användes i allmänhet också en vällingklocka, med vilken man meddelade mattiderna. På 1700-talet fanns det endast några urmakare i Österbotten. Av dem var Martin Widlund från Gamlakarleby den mest kända. Han tillverkade ca tvåhundra klockor under sin livstid. På tal om österbottniska golvur är det i alla fall de berömda Könni-uren som man först kommer att tänka på.

Släkten Könni tillverkade i fyra generationer i Ilmola golvur, väggur, fickur och tornur, lås och andra finmekaniska anordningar samt arbetsredskap, slädar, vagnar mm. som serieproduktion under åren 1766-1861. Ryktbarast blev bröderna Jaakko och Juho Juhonpoika Könni som representerade den andra generationen i släkten. De gjorde flera tornur för värdefulla byggnader i Finland.

I bouppteckningsinstrumentet, som upprättades för Yli-Laurosela herrgård i Ilmola år 1809, finns redan uret omnämnt bland kvarlåtenskapen, men den första tillförlitliga uppgiften om golvuret är från 1825. I stugan på Yli-Laurosela finns också ett Könni-ur med repeterverk, vilket har hört till den ursprungliga inredningen. Uret finns omnämnt i boförteckningen år 1858. Uret slår en gång med en halv timmes mellanrum och vid jämna klockslag anger antalet slag hur mycket klockan är. I urverket finns en snäcka, med vilken man kan reglera uret så att det slår ljudlöst. Dessutom finns i uret ett s.k. frågesnöre eller "pissnöre" och när man drog i det angav uret med antalet slag hur mycket klockan var utan att man behövde tända ljuset. Den folkliga benämningen på snöret beror på att det för det mesta var husbonden som använde snöret, då han uträttade sina nattliga behov. Snöret var också nödvändigt för den som var synskadad.

Uret i stugan har signerats av Jaakko (Jacob) Könni som tillverkade klockan någon gång före år 1830 som är hans dödsår. Det är möjligt att det är just detta golvur som nämns i bouppteckningsinstrumentet år 1825. Fodralet, som upptill representerar rokoko och nertill empire är fastspikat i väggen och står inte på golvet. Sålunda har det inte vätts ner av skurvatten när man har tvättat golvet och urverket har inte störts när man har passerat uret. Ett Könni-ur med två visare kostade i början av 1800-talet ca 15 rubel dvs. ungefär lika mycket som man måste betala för en ko. För att kunna skaffa sig ett ur måste man sälja fem fulla tjärtunnor. På gården fanns även ett annat Könni-golvur, som hade sin plats i husbondens rum.

Risto Hakomäki