Kansallismuseo tunnus

Museibutiken  |  Media service  |  Kontaktuppgifter  |  Respons

Suomeksi  |  In English



Månadens föremål - Oktober 2004


Larin Paraskes harakka, huvudbonad för hustru


Albert Edelfelt: Larin Paraske, 1893, olja.
Albert Edelfelt: Larin Paraske, 1893, olja. Viborg-stiftelsen/ Tavastehus Konstmuseum. Bild: Marjukka Vainio (Klicka på bilden för större version)

Harakka-huvudbonad
Harakka-huvudbonad som Larin Paraske bar då hon var modell för konstnären Albert Edelfelt. Broderier i pannan Räisälän kuvia och säppälin kuvia, på hjässan Tatjanan kuvia och på sidorna jalattomia ja nenättömiä pieniä revonneniä. Bild: Markku Haverinen, Museiverket (Klicka på bilden för större version)

Ei sanat puhellen puutu

virret ei laulain vähene!

Ennen puuttui metsä puita

metsä puita, maa kivvii

tyki-vallit luotiloi

Suomen-turkki suutarii

kaupunti kävelijöitä.


Eihä leipä syyven puutu

virret laulain ei vähene:

sanat puuttuut saamattuutta

virret viikon laulamatta;

eihä leipä syyven puutu

raha ei saamatta silkkii.


Ennen puuttui metsä puita

ennenkui myö sisot sannoi

eukon lapset lausehii!


Larin Paraske (1833-1904) född i Lempaala i norra Ingermanland hör till våra största runosångare. Paraskeva, som kallades den finska musan, var dotter till en livegen och hade som ung blivit föräldralös. Hon gifte sig som 20-åring med den fattige och orkeslöse Kaurila Teppanapoika från Vaskela, som var moderns hemby i grannsocknen Sakkola. Mannen var dubbelt så gammal som Larin Paraske. I familjen som levde i yttersta fattigdom föddes åtta barn. Av dem överlevde tre. Larin Paraske skaffade extra inkomster för familjen genom att bl.a. dra pråmar på Taipaleenjoki och genom att mot ersättning ta hand om s.k. kronans barn från hem för hittebarn i S:t Petersburg. På 1850-talet lär minst tusen barn från S:t Petersburg ha blivit livnärda i Sakkola.

Arkuntanhua dvs. Vaskela i Metsäpirtti kapellförsamling i Sakkola socken på gränsen till Ingermanland var den enda byn, där befolkningen var grekiskkatolska ingrer. Under Viborgska studentavdelningens första resa som gjordes för att samla in föremål för Studentavdelningarnas etnografiska museum 1876 träffade Theodor Schvindt Larin Paraske i Vaskela. Eftersom hon var mycket kunnig i handarbete lärde hon ut karelsk sömnadsornamentik för Schvindt. Under resan köptes till samlingarna 50 broderade huvudbonader för kvinnor. Bland ortsbefolkningen kallades huvudbonaden harakka. Året därpå, dvs. 1877 nedtecknade A.A. Borenius som den första Paraskes sånger. Adolf Neovius som verkat som hjälppräst i Sakkola och Larin Paraske började år 1887 tillsammans teckna ned ca 1200 sånger (32 000 verser), 1750 ordspråk och 336 gåtor och dessutom ett antal gråtkväden. År 1891 reste Paraske till Neovius, som flyttat till Borgå, i syfte att komplettera anteckningarna. Där stannade hon åtminstone till år 1894 med undantag av ett besök i hembyn 1892. Under vistelsen i Borgå blev Paraske avporträtterad av flera konstnärer bl.a. av Berndt Lagerstam, Elin Nordlund och av Hanna Frosterus-Segerstråle. År 1893 satt Paraske modell för Eero Järnefelt och Albert Edelfelt i Helsingfors. Sommaren 1891 besökte Jean Sibelius tillsammans med Yrjö Hirn Borgå för att lyssna till Paraskes gråtkväden. Larin Paraske uppträdde i offentligheten endast vid Finska Litteratursällskapets evenemang och då i en relativt sluten krets i mars 1891. Medan Paraske bodde hos Neovius och ännu år 1895 hjälpte hon Theodor Schvindt i Studentavdelningarnas museum i Helsingfors med att framställa en publikation som presenterade broderimönster för huvudbonader. Publikationen Suomalaisia koristeita. Ompelukoristeita utkom i tio häften åren 1894 - 1895. Verket som trycktes på finska och tyska fick ett varmt mottagande och var en inspirationskälla bl.a. för Finska Handarbetets Vänner.

Finska Litteratursällskapet beviljade år 1901 Larin Paraske en liten pension, men hennes ekonomiska trångmål lättade aldrig. Hon dog i Sakkola år 1904.

År 2004 är ett jubileumsår både för J. L. Runeberg och för Larin Paraske.

Pirkko Sihvo