Kansallismuseo tunnus

Museibutiken  |  Media service  |  Kontaktuppgifter  |  Respons

Suomeksi  |  In English



Månadens föremål - November 2005


Dihorn


Dihorn
Dihorn i ställning. Bilder: Museiverket. (Klicka på bilderna för större versioner)

Ställningen för horn
Ställningen för horn kunde vara fint dekorerad. Två ställningar kommer från Björkö.


Olika dihorn

Olika dihorn, hornet med lock kommer från Ilomants. Hornet från Storkyrö har ett stycke tyg i ändan.

Nappflaska
Nappflaska av keramik från Åland.

Nappflaskans föregångare bland allmogen var ett dihorn. En ställning av trä placerades med den smalare ändan neråt i vaggan mellan vaggkanten och madrassen. I hålet i den andra ändan av ställningen placerades hornet och det lades så att barnet kom åt att suga mat ur hornet. I ändan av hornet lades ett stycke tyg eller läder eller ett stycke av spetsen av en kospene.

På 1700-talet fäste statsmakten vikt vid den stora barndödligheten i Finland. Speciellt stor var den i Österbotten. Enligt en statistik som publicerats år 1750 dog rentav 361 barn av tusen i Jakobstads prosteri före ett års ålder. I Kajanaland var motsvarande siffra 116 barn. I sin årsberättelse till Kungliga majestätet fäste landshövdingen i Österbottens län, greve Gustaf Piper, uppmärksamhet vid att mödrarna inte ammade sina barn utan matade dem ur ett horn som hade hängts upp ovanför vaggan.

Redan i slutet av 1700-talet visste man att det största problemet med hornmatningen var den dåliga hygienen. En avsevärd del av småbarnen dog i magsjukdomar som sannolikt förorsakades av smutsiga horn och av mat som surnat. Delvis var också alltför kraftig mat orsaken till att barnen dog. Då barnet var endast några dagar gammalt började man mata det ur ett horn. I hornet lade man vanligtvis komjölk eller välling. I Österbotten gav man åt barnen även en dryck gjord av vatten och rågmjöl som fått sötna.  I Torneåtrakten matades barnen med surnad mjölk Också på Åland matades barn med horn. Här kokade man välling av vatten, mjölk, socker, bröd, öl eller vin i olika blandningar.

Redan på 1750-talet inleddes en intensiv upplysningsverksamhet till förmån ammandet. Den hade dock inte full effekt.  Läkarna avrådde inte helt från att man matade barn med horn och man hade inte tillräckligt med kunskap om hur man skulle ge en riktig ersättande näring. Dödligheten fortsatte att vara stor under hela 1800-talet, ungefär vart femte barn dog under sitt första levnadsår. Läkarna berättade om familjer, där det föddes t.o.m. 15-20 barn, som alla dog vid späd ålder. De välmående trakterna i Österbotten där man födde upp boskap uppvisade synnerligen dystra siffror. Här återgick kvinnorna snabbt efter förlossningen till jordbruksarbetet. På Åland var barndödligheten också stor och i sydöstra Finland ökade den samtidigt som S:t Petersburgs betydelse ökade i ekonomiskt hänseende. Ett flertal mödrar begav sig till S:t Petersburg för att amma barn, vilket innebar att det egna barnet lämnades hemma och fick ersättande näring.

Även distriktsläkaren i Kajanaland, Elias Lönnrot, deltog i debatten i sin bok Minkätähden kuolee niin paljo lapsia ensimmäisellä ikävuodellansa? (Varför dör det så många barn under sina första levnadsår?) Boken utkom år 1859.  I motsats till en del av läkarkåren motsatte sig Lönnrot skarpt matandet med horn. "Det är ett grymt och onaturligt sätt som helt bör förkastas." Om en mor inte förmår amma eller om hon har dött vid förlossningen vore det bästa alternativet att anlita en amma och som sista lösning skall man tillgripa ersättande näring. I någon mån var även Lönnrot tvungen att ge efter för det allmänna bruket, men han betonade vikten av att omsorgsfullt tvätta hornet och att barnet skulle ges färsk mjölk. Kampanjen, under vilken man talade för amningen fortsatte ända in på 1870-talet.

Man kunde kanske tro att det var de fattiga människornas barn som löpte den största risken att dö. Det mest speciella är ändå att spädbarn dog uttryckligen i förmögna familjer. Även om man i offentligheten gjorde propaganda för amningen satte man inte värde på denna hos de högre stånden. Godsägarna, de högre stånden och köpmännen hade råd att ge komjölk åt sina barn, vilket var farligt för deras hälsa.

I städerna och hos de högre stånden använde man olika flaskor i stället för horn. Föregångaren till vår tids nappflaska togs i bruk under 1800-talet. Redan i slutet av 1800-talet kom även i Finland industriellt framställd barnmat ut på marknaden. Bl.a.  Nestlé som även i dag tillverkar modersmjölksersättning startade sin produktion i Schweiz redan år 1867. Modersmjölksersättningarna blev dock allmänna först efter andra världskriget. Dessa nya produkter innebar inte i sig själva någon lösning på problemet med barndödlighet. Spädbarnsdödligheten började avta på 1900-talet i och med att hygienen blev bättre tack vare pastöriseringen av mjölk och rådgivningsverksamhet.

Pirkko Madetoja

Mera om ämnet i "Suomen lastensuojelun historia" av Panu Pulma - Oiva Turpeinen.