Kansallismuseo tunnus

Museibutiken  |  Media service  |  Kontaktuppgifter  |  Respons

Suomeksi  |  In English



Månadens föremål - December 2005


Grannlåtskrona


Grannlåtskrona
För den brudkrona som använts i början av 1800-talet i Veckelax har man samlat gamla smycken, knappar, omslagspapper från bröllopskonfekt och buketter av konstgjorda blommor. Kronan har vidare prytts med blåsta pärlor, pärlor av vax och glasmassa, glaspärleband som imiterar granater, metallpärleband, smyckespännen, flor- och silkesrosetter, tygblommor, tryckbilder med guld i och guldkantade bilder såsom Robinson Crusoe-, Le Seville á Grenade-, La Monde Plaisire- och  Venedigbilder osv. från omslagspapper av franska sötsaker. I kronan har man också fäst örhängen av mässing, prydda med blåröda glasstenar.

Kronan har skaffats för Studentavdelningarnas etnografiska museum av studenten, friherre R. A. Wrede i samband med den nyländska avdelningens insamling av föremål år 1876.

En detalj från grannlåtskronan.
En detalj från grannlåtskronan.

En detalj från grannlåtskronan.
En detalj från grannlåtskronan. Bilder: Markku Haverinen, Museiverket (Klicka på bilderna för större versioner)
Seden att klä en bondbrud i lånad, glittrande grannlåt har sina rötter i högreståndsklassen, där den sedan länge hade varit i bruk. I Finland kan man följa denna sed allt sedan 1600-talet, i fråga om enskilda smycken, t.o.m. ända från medeltiden. På landsbygden i de västra delarna av landet kläddes bruden till kronbrud ända till slutet av 1800-talet. På 1600- och 1700-talet var det i allmänhet kvinnor ur överklassen som klädde bruden. Brudar i anspråkslösare ställning smyckades med lånade smycken på samma sätt som fröknarna ur de högre stånden. Det var speciellt brudkläderskans uppgift att göra bruden så fin som möjligt under sin bröllopsdag. Bruden pryddes med förlovningssmycken och en krona trycktes på hennes huvud som ett tecken på att hon skulle stå brud. Till brudkläderska försökte man välja man en så högtstående och förmögen person som möjligt, vilken själv ägde många smycken och kunde eventuellt också låna smycken av sina bekanta. Under 1600-talet använde damerna ur de högre stånden och adeln äkta smycken, ädelstenar, diamanter och pärlor i sin brudutstyrsel.

I överflödsförordningen som utfärdades år 1664 förbjöd man bruden att klä sig i en dräkt som motsvarade brudkläderskans dräkt för de högre stånden. Man fastställde att bruden skulle kläs efter sitt eget och brudgummens stånd.

Så skal och dhet öfwerflödige Brudernas vthsmyckiande, som på någon tijdh är kommit i bruuk och owahna, här medh wara förbudit, så at hwar skal kläs effter dess Stånd, och uthi en sådan prydnad, een skiäligh Höfligheet achtas, och dhet Maneer uthi Klädedrächten observeras, som uthi bemelte Stånd är brukeligit, men icke dher öfwer.

I förordningen fastställdes i detalj lämpliga smycken för brudar ur de olika stånden. Däremot fastställdes inte några begränsningar för användningen av smycken för adeln. Prästerskapet och borgerskapet indelades i fyra klasser, av vilka endast den högsta hade rätt att pryda sin brud med ädelstenar och pärlor på ett måttligt sätt. Tjänstefolket fick inte följa modet vare sig det gällde klädsel eller smycken.

Kronan var det viktigaste brudsmycket och symbolen för brud. Den var inte endast en symbol för världslig prestige och makt, utan även kyrkan tillägnade sig bruket av krona under medeltiden. Användningen av brudkrona går tillbaka till Jungfru Maria, till bruket att dyrka henne som himlens drottning. Endast de kyska och ärbara brudarna fick använda silver- eller guldkrona. Förändringen i smyckemodet fr.o.m. slutet av 1600-talet påverkade också brudkronorna. De äkta smyckena försvann ur brudkronorna och ersattes ofta av billiga oäkta smycken. I stället för guld och silver tog man i bruk mässing och pinsback, pärlor och ädelstenar ersattes av bergkristall och glas. I dokument från 1700-talet framkommer att man ofta använde en krans tillsammans med kronan. Under senare hälften av århundradet blev det modernt med brudkronor, som gjordes av sidentyg eller av papper på samma sätt som en krans. Bondbrudens hederskrona övertäcktes nästan helt av en annan kransliknande krona, som gjordes allt högre av olika sorters grannlåt, pappersprydnader och tygblommor.

Att klä på bondbruden hörde under 1700-talet till prästfruarnas förpliktelser. I de västfinska prästgårdarnas bouppteckningsinstrument hörde en brudskrud, som var reserverad för bondbrudar till standardutrustningen. Småningom övertogs ekiperingen av brudar av yrkesmässiga brudkläderskor. Dessa ägde kronor och andra prydnader och lånade ut dem mot ersättning.

Inom det östligaste området för kronbrudstraditionen i Kymmenedalen, där man inte har använt hederskrona av metall, fäste man en hög brudkrona ovanpå en stärkt bindmössa. Under senare hälften av 1800-talet hade bruden en bindmössa, ovanpå vilken man fäste den halvmånformade kronan som var dekorerad med stanniolpapper och hade spets i kanten som bindmössor har i allmänhet.

Pirkko Sihvo

Litteratur:

Jokipii, Mauno 1953. Morsiamen seppele. Kotiseutu.

Pylkkänen, Riitta 1953. Neitsyt Marian laina morsiamelle. Kotiseutu.

Pylkkänen, Riitta 1964. Morsiamen pukemisesta ja morsiuskoruista 1600- ja 1700-luvuilla. Suomen Museo LXXI.

Tommila, Eeva 1965. Talonpoikaismorsiamen kruunu. Suomen Museo LXXII.