Kansallismuseo tunnus

Museibutiken  |  Media service  |  Kontaktuppgifter  |  Respons

Suomeksi  |  In English



Månadens föremål - December 2006


Blecklampetter


Blecklampetter
Lampettpar och leksakslampett, tillverkade av Amanda Ivars, representerade år 1910 en modern modell. Foto: Markku Haverinen, Museiverket (Klicka på bilderna för större versioner)

Amanda Ivars
Amanda Ivars väver förklädesband. Foto: S. Björses i bok Åkerblom: Lappfjärds historia II.
Ljuslampetterna var ursprungligen kyrkliga belysningsanordningar, som i allmogehem var en relativt sen företeelse. Lampetterna har inte använts som huvudsaklig ljuskälla, utan de användes som belysning vid fester såsom bröllop och jul.

Blecklampetterna som skaffats till Nationalmuseets samlingar år 1910 har tillverkats av Amanda Ivars från Lappfjärd. I folkmun var hon också känd under namnet "Bleckslagars Manda". De bleckprodukter som hon tillverkade i sin lilla stuga dekorerade hon med självgjorde färgämnen rödbrunt, mossgrönt och gult i olika nyanser. Hon var på sin tid en typisk bleckslagare, som med bleckarbeten eftersträvade att trygga sin knappa utkomst. Extra förtjänster fick Amanda Ivars också av att väva färgrika band, som användes för Lappfjärds bygdedräkt.

Bleckplåt, järn- eller stålplåt som överdrogs med tenn utvecklades i början av 1700-talet och redan på 1730-talet framställde man bleckplåt bl.a. vid Fagerviks bruk i Ingå. Tillverkningen av bleckkärl inleddes som hantverksyrke och var ett sådant i Finland ännu i början av 1800-talet. Bleckarbeten utvecklades dock snart till en betydande form av hemindustri, främst för de mindre bemedlade i samhället.

Bleckslagararbetet utövades ofta i trånga utrymmen, i stugor, där man bodde och där lödångorna utgjorde ett hot mot hälsan. Gasen som bildades i föreningen av saltsyra och bly gjorde att man exponerades för sjukdomar i andningsvägarna, de dåliga belysningsförhållandena å sin sida ledde till försvagad syn. Bleckslagarnas arbetsdagar blev ofta 16-18 timmar långa. Utkomsten var knapp för dagsförtjänsten blev endast ca 2 mark, vilket nätt och jämnt motsvarade en jordbruksarbetares lön.

Vid sekelskiftet 1800-1900 beräknas de personer som gjorde bleckslagararbeten i Finland för försäljning uppgå till drygt 550. Av dem var kvinnornas andel under 5 %. Tillverkningen var koncentrerad till Österbotten, Vasa med omnejd, där drygt en tredjedel av hela landets bleckslagare arbetade. Lillkyrö var speciellt känt som en bleckslagarsocken. I östra Finland fanns det ett mindre antal tillverkare, ty bleckslagarprodukter köptes färdiga från Ryssland. Undantag utgjorde zigenarna på Karelska näset. Dessa reste omkring och sålde bleckslagarprodukter som de själva hade tillverkat.

I början av 1900-talet ersattes bleckslagararbetet av den industriella produktionen. Av produkterna började man som första tillverka stora mejerikärl industriellt. Prissänkningen till följd av konkurrens samt att porslin, glas och emalj blivit vanligare på marknaden åsidosatte småningom tillverkningen av bleckplåtsprodukter som hemindustri. Det nya uppsvinget inom bleckplåtsindustrin på 1920-talet baserade sig redan på mekaniserad produktion i verkstäder.

Raila Kataja