Kansallismuseo tunnus

Museibutiken  |  Media service  |  Kontaktuppgifter  |  Respons

Suomeksi  |  In English



Månadens föremål - Oktober 2006


Sparkassa för upplysande av hedningar


Säästökassa
Sparkassan som använts i N. G. Malmbergs hus. Foto: Markku Haverinen, Museiverket (Klicka på bilden för större version)
Säästö Kassa

Pakanain Walistukseksi

Älkäät hywin tekemistä ja jakamista
unhottako, sillä senkaltaiset uhrit kel-
paawat Jumalalle. Mutta kuin sinä
almua annat, niin älköön sinun wasen
kätes tietkö, mitä oikia kätes tekee.
Hebr. 13:18÷37

Den 6 februari 1838 meddelade kronofogden Gustav Hårdh i Salo (Saloinen) härad guvernören R.W. Lagerborg i Uleåborgs län om "de omständigheter som stört samhällsfriden samt den allmänna trivseln" i Kalajoki socken. Orsaken till detta var ett tillkännagivande från länsmannen Nils Sandman i Kalajoki nedre distrikt:

Sparbössor i syfte att samla in medel för att omvända hedningar har placerats i kaplanen Jonas Lagus boställe i Ylivieska, i hjälpprästen L.H.Laurins rum i prästgården i Kalajoki, i tjärhovsinspektorn J.D. Roos bostad vid marknadsplatsen i Kalajoki och i interimspredikanten Nils Gustav Malmbergs rum i prästgården i Pidisjärvi (Nivala).

I farstun i Malmbergs bostadshus, invid dörren till salen har man spikat upp en grönmålad s.k. sparkassa av trä. Ovanför den står skrivet att den är avsedd för att omvända hedningar till den kristna läran. En stor del av de fattigaste bönderna, i synnerhet kvinnorna, skyndar sig att offra dvs. lägga sin dyrbaraste egendom i dessa sparbössor, dvs. silkesdukar, silkeshuvudbonader, spetsar, kattuns klädningar, guldringar mm., vilka senare förvandlas till kontanter.

På söndagseftermiddagarna samlas folk i hundratal från flera socknar och församlingar på någon av bondgårdarna för att sjunga Sions sånger och läsa böcker. De som deltar i dessa möten tror att de blivit väckta och pånyttfödda i den nya tron och ser därför ner på sina medkristna och försummar sitt arbete.

Enligt guvernör Lagerborg stod det i strid med den kungliga bestämmelsen som utfärdats 25.4.1696 att locka människor att offra sina medel för sparkassorna. Mötena åter stred mot konventikelplakatet från 12.1.1726 och det kompletterande kungliga brevet 2.5.1752 som innehöll förbud mot att hålla olovliga möten och att delta i dem.

Rapporten ledde till rättsliga åtgärder. På tinget i Kalajoki 1838-1839 stod slutligen fem präster åtalade - nämligen interimspredikanten N. G. Malmberg från Pidisjärvi (Nivala), kaplanen Jonas Lagus från Ylivieska, kaplansbiträdet J. Hemming, hjälpprästen L. H. Laurin, pastor F. O. Durchman - samt 75 personer, som varit med om att arrangera de andliga mötena och deltagit i dem, bland dem också Paavo Ruotsalainen.

Pietisterna från Savolax, vilka använde skörtdräkten, hade redan på 1820-talet blivit bekanta för folket i städerna och på marknaderna vid den österbottniska kusten, då pietistledarna medvetet koncentrerade sina möten till marknadsresorna. I Kalajoki lär Paavo Ruotsalainen i skarpa ordalag ha tilltalat bönder, iklädda röda pälsbälten och ansett kvinnornas brokiga kläder vara "Lucifers kläder". Förändringarna i klädedräkten spred sig snabbt på orten, ty N. G. Malmberg skrev vintern 1836-37 till sin svåger: "Vad gäller böndernas klädsel här i trakten var den förr alldeles likadan som ståndspersonernas. De som av Guds nåd har kommit till insikt om sitt fördärv, använder nu den vanliga bondedräkten".

Malmberg, Lagus och Laurin påstod att de till sparkassorna hade samlat in medel i första hand av sitt hemfolk för att främja missionen. Vid en undersökning framgick det dock, att människorna i församlingen inte hade överlåtit endast pengar utan också föremål, speciellt klädesplagg och silkesdukar som man inte längre använde då kläderna byttes ut mot pietistdräkten. I pastor F. O. Durchmans sparbössa hade man utöver pengar hittat gamla huvudbonader för kvinnor, små skor, spännen, delar av ett örhänge, munspel osv.

De åtalade bönderna inlämnade till rätten ett skriftligt genmäle, skrivet av Matti Niemi från Nivala med stöd av de övriga åtalade: "Vi har lagt undan våra siden- och andra dyrbara kläder, som är olämpliga för bondeståndet och vi har tagit i bruk en sådan klädesomgång som sedan gammalt har varit vanlig här i landet och som ännu brukas av våra föräldrar och också är i allmänt bruk hos invånarna i Savolax, Tavastland och Karelen. Dessa människor har bevarat sina kläder och har inte hunnit avstå från sina enkla kläder i likhet med invånarna vid kusten".

Häradsrätten i Kalajoki meddelade sitt beslut i början av september 1839. Av de sammanlagt 80 åtalade dömdes 62 personer till bötesstraff, för prästernas del överläts frågan till domkapitlet för övervägande. Domkapitlet i Åbo ansåg i sin dom 11.3.1840 att det inte fanns något i prästernas verksamhet, för vilket de kunde dömas eller bestraffas i fråga om uppsättandet av sparbössor. Hovrättens dom 17.7.1840 gick ut på att Lagus, Durchman, Laurin och Malmberg skulle avsättas från sina tjänster för ett halvt år. För uppsättandet av sparkassor tilldelades tjärhovsinspektorn J. D.

Roos en varning i stället för bötesstraff.

Pirkko Sihvo

Litteratur

M. Rosendahl 1905. Suomen herännäisyyden historia XIX:llä vuosisadalla. II. Oulu.

Heikki Ylikangas 1979. Körttiläiset tuomiolla. Massaoikeudenkäynnit heränneitä vastaan Etelä-Pohjanmaalla 1830- ja 1840-lukujen taitteessa. Keuruu.