Kansallismuseo tunnus

Museibutiken  |  Media service  |  Kontaktuppgifter  |  Respons

Suomeksi  |  In English



Månadens föremål - September 2007


Kaurisnäckor och huggormshuvuden


Däckel från Lappo.
Däckel från Lappo. Bilder: Markku Haverinen,
Museiverket (Klicka på bilderna för större versioner)

Betsel från Alahärmä.
Betsel från Alahärmä.

Betsel från Alahärmä.
Betsel från Alahärmä.

Kaurisnäckor
Kaurisnäckor, där det inte finns hål för fastsättning, användes vid trolleri. Libelits.
Det finns knappast något annat djur som i så hög grad fängslat människornas fantasi som ormen. Speciellt hade ett avskuret huvud från en orm, som dödats före Jyrki-dagen om våren, en särskild kraft. I Finland har också vita kaurisnäckor, som påminner om ett torkat ormhuvud, kallats huggormshuvuden och ormskallar. En motsvarande benämning är känd i de finsk-ugriska och turkiska språken samt i det ryska språket. Skal av kaurisnäckor som hör till porslinssnäckorna och som kommit främst från ögruppen Maldiverna i Indiska oceanen har använts som betalningsmedel, men också som smycken och amuletter. Kauri (härstammar från fornindiskan) användes som betalningsmedel redan 1500 f.Kr. i Kina, där vissa av de tidigaste metallmynten i själva verket var bronsimitationer av kaurisnäckan. I det kinesiska skriftspråket används piktogram, som baserar sig på kaurisnäckan, i de flesta ord med anknytning till pengar, egendom och betalning. Betydelsen kommer också fram i det vetenskapliga namnet på huvudtypen för kaurisnäckan, Cypraea moneta. Kaurisnäckan blev ett allmänt betalningsmedel i Främre och i Bortre Indien samt i vissa afrikanska länder, där det användes som småmynt fram till början av 1900-talet.

Från södra och östra Europa ända till Tibet och Indien har kaurisnäckorna varit smycken för kvinnor. Fastän kaurisnäckorna har använts i huvudsak i Asien och Afrika, importerades de redan under förhistorisk tid i någon mån också till Europa. I centrala och norra Ryssland är kaurisnäckorna kända från brons- och järnåldersfynd, från järnåldersgravar från 600-talet i de östra delarna av Baltikum. Livliga handelsförbindelser med Kama- Oka området under den yngre folkvandrings- och vikingatiden har fört kaurisnäckor också till Finland. Enstaka kaurisnäckor har påträffats i depåfynd från 600- 1000-talen i Vörå, Hollola och Janakkala. I en grav daterad till korstågstiden, vilken påträffats i Lapinlahti i Sakkola på Karelska näset hade den avlidna förutom tinningsringar ett halssmycke tillverkat av kaurisnäckor och bronsspiraler. I de estniska och ingermanländska kvinnornas smycken och klädesplagg har kaurisnäckorna varit populära från1200-talet ända till 1800-talet. I marifolkets (tjeremissernas), mordvinernas och tsuvassernas klädedräkter har kaurisnäckor använts i stället för metallmynt.

Ännu på 1800-talet bytte ryska köpmän till sig värdefulla pälsverk mot "ormhuvuden". Fastän kvinnorna begravdes med sina prydnader, var man tvungen att i alla fall avlägsna kaurisnäckorna för att jorden inte skulle alstra ormar. Kaurisnäckor som bars runt halsen som amuletter skyddade mot det onda ögat.

Kaurisnäckor har speciellt prytt hästseldon i Främre Asien, Indien och Västafrika. Där åsnor, elefanter eller kameler har använts som dragdjur och riddjur har också deras seldon och betsel prytts med kaurisnäckor. I Norge, Tyskland, Tyrolen och Ungern pryddes hästens betsel på 1700- och 1800-talen med kaurisnäckor. Även i Europa har kaurisnäckan jämställts med ormhuvudet, som innehöll en speciell kraft, bringade rikedom och lycka samt skyddade mot det onda.

I finländska museisamlingar har seldonsdelar och betsel från 1800-talet prytts med kaurisnäckor  i huvudsak i Österbotten och i en del socknar i Satakunta. I norra Savolax, i norra och södra Karelen samt i Ingermanland hade kaurisnäckor som kallades ormskallar och huggormshuvuden samma botande och skyddande kraft som de riktiga ormhuvudena. När dessa fästes vid betslet fick hästen inte någon huvudsjukdom. Sådana kaurisnäckor som man inte kunde sy fast, använde man när man trollade.

Pirkko Sihvo

Litteratur:

Kivikoski, Ella 1962. Kaurisimpukoita Suomen rautakauden löydöissä. Virittäjä 3/1962.

Lehtinen, Ildikó 1994. Tscheremissischer Schmuck. Suomalais-Ugrilainen Seura, Museovirasto. Helsinki.

Schilder, Maria 1952. Die Kaurischnecke. Die Neue Brehm-Bücherei. Das Leben der Tiere und Pflanzen in Einzeldarstellungen. Heft 46. Leipzig.

Sihvo, Pirkko 1985. Mull on kourat kontiolta. Loitsuja ja taikoja. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsinki.

Se också

Talvio, Tuukka. Karja, kulta, paperi ja bitit: maksuvälineiden historiaa. Suomen Pankin rahamuseon Studia Generalia -yleisöluentosarja 12.10.2004. http://www.rahamuseo.fi