Kansallismuseo tunnus

Museibutiken  |  Media service  |  Kontaktuppgifter  |  Respons

Suomeksi  |  In English



Månadens föremål - Juni 2008


Piruke


Piruke
Piruke, en krans tillverkad av näver, från Lehtokylä i Muolas. Bild: István Bolgár, Museiverket (Klicka på bilderna för större versioner)

Säärikokot
Brasor i Ino, Nykyrka år 1937, då det på grund av torkan var förbjudet att tända midsommarbrasor och därför blev de halvfärdiga. Foto: Museiverkets bildarkiv.

Kokon tekoa
Flickorna har gjort upp en eld invid ett dike. Valkjärvi, Nurmijärvi. Foto: Tyyni Vahter 1930, Museiverkets bildarkiv.

Kokon tekoa
En pojke har klättrat upp till brasans topp för att föra eldstände (midsommarbrasa på Pajakangas backen/Valkjärvi, Nurmijärvi). Foto: Tyyni Vahter 1930, Museiverkets bildarkiv.
Nationalmuseets intendent, magister Tyyni Vahter gjorde år 1930 en resa till Karelska näset för att samla in etnologiska föremål till samlingarna. Bland dem finns ett föremål som kallas piruke. Det kommer från Lehtokylä i Muolas. Föremålet beskrivs på följande sätt:

"Piruke är en av näver tillverkad  krans, som hör till midsommarfirandet. Ett flertal näverremsor har virats ovanpå varandra med näversidan utåt, båda kanterna skars till fingerbreda remsor, som rullade sedan vackert ihop sig i solen. Vallpojkarna gjorde de här, och tände också midsommarelden. Man kunde ha 50-60 för en brasa, de träddes på ett band, som man drog efter sig. Vallpojkarna gav näverkransar även till vuxna, som var skickligare i att låta dem flyga. Var och en hade en lång, böjlig käpp, där man i ändan lade en piruke, käppen snurrades runt så att piruke emellanåt hamnade i elden och flög brinnande upp därifrån och de kunde flyga brinnande långt bort - det var vackert - de såg ut som blixtar och de var många. Numera görs inte några näverkransar, eftersom man inte vill slösa med skogen och skogsägarna vill inte att man tar näver av björkarna. Den här har gjorts av jordbrukaren Mikko Moisander.

Midsommareldar har tänts vid Finska vikens kust och i Egentliga Finlands skärgård kanske redan under järnåldern. Den äldsta skriftliga informationen om dem är från Åbo, år 1645. Fr.o.m. 1800-talet spred sig seden till det övriga Finland. Eldar har brunnit även under olika helger under våren eller på hösten vid Mikaelsmässan eller vid kekri. Man levde i den tron att eldarna har en renande verkan och att de fördriver onda makter.

I tidningen Kotiseutu från år 1915, där artikeln Pirukki av Edgar Sillman ingick, beskrivs midsommarfirandet på Karelska näset så här: "Redan i god tid före midsommaraftonen börjar byns vallpojkar, som hade företrädesrätt till midsommareldarna att bygga dem… De är ibland nästan tio meter höga och påminner om mycket smala, fyrkantiga pyramider.  Som stöd reser man störar av färskt barrträ som brinner långsammare. Mellan störarna radas omsorgsfullt vedträn i kors. Dessa har enkom torkats för ändamålet. Sedan stuvar man sådant som brinner lätt in i eldtornet tills det är fullt. För att få midsommarelden att brinna en längre tid tänds den dock upptill. När midsommarelden har fått fart tänds pirukki-kransarna. De ser ut som näverbollar med en diameter på 20-30 cm och i hålet som finns i mitten sticker man in en käpp med en krok i ändan. Kroken hindrar näverbollen att glida bort från käppen och därför kan man snurra den runt brinnande i en stor båge och göra olika konster med eldbollarna. Det är otroligt vilken feststämning de brinnande bollarna med sina snabba rörelser åstadkommer i mörkret och röken. I fantasin kan man föreställa sig en hednisk midsommarnattsfest där eldbollen får stå som symbol för solen.

Den fyrkantiga pyramiden som Sillman beskriver är en hög, fackelliknande eld, sådan som man byggde i de östliga socknarna på Karelska näset samt i norra Ingermanland. Här kände man även till pirukki inom ett mera begränsat område i östliga delen av Karelska näset.

Den äldsta beskrivningen av midsommarelden är från Valkjärvi år 1865. Enligt den byggdes midsommareldarna i rad i längdordning och bredvid lade man till sist en hög av barrkvistar. Det var byns vallpojkar som hade i uppgift att både bygga upp och tända midsommarbrasorna. Som av Sillmans beskrivning framgår, tände man brasan från toppen, varvid den brann längre. Av det sätt på vilket de stödande störarna brann, kunde man sia om bl.a, giftaslycka. Ju flera brasor det fanns, desto bättre var det och byarna tävlade sinsemellan om vem som hade de högsta brasorna. Dessutom var brasområdet inhägnat. På det här sättet fick man till stånd ett mäktigt skådespel midsommaren till ära och hela byns folk samlades kring eldarna.

Pirkko Madetoja

Källor:

Juhannus ajallaan. Juhlia vapusta kekriin. Toimittanut Juha Nirkko. Helsingfors: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 2004.

Matti Sarmela: Suomen perinneatlas. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 1994.

Edgar Sillman: Pirukki. Kotiseutu 1915.

Ilmar Talve: Kannakselainen säärikokko. Scripta ethnologica 16. Åbo, 1964