Kansallismuseo tunnus

Museibutiken  |  Media service  |  Kontaktuppgifter  |  Respons

Suomeksi  |  In English



Månadens föremål - Maj 2009


Brännvinslägel


Brännvinslägel
En över 200 år gammal lägel av trä, som i Satakunta och Tavastland på finska fick heta putina. Förutom för transport av surmjölk och vanlig mjölk användes den som förvarings- och transportkärl för brännvin. Bilder: Museiverket. (Klicka på bilderna för större versioner.).

Brännvinslägel
Andra sidan av föremålet.

Brännvinslägel
Föremålet underifrån.
I Nationalmuseets katalogiseringsuppgifter finns intressant information om föremålens bakgrund. Ibland väcker den flera frågor än vad man får svar. Informationen kan leda till en märklig, historisk händelse, där museiföremålet endast har spelat en liten roll. Det är också fallet med månadens föremål.

Månadens föremål är ett litet träkärl avsett för förvaring och transport av vätskor, på finska kallas kärlet putina  (fr. fornty. butin = bytta, medeltidens latin butina= flaska)  Kärlet har en oval botten  och  smalnar av uppåt. Det ser ut som en liten omålad tunna, gjord av sex trästavar och har ett handtag av björk. I locket finns både en fyrkantig öppning, genom vilken man hällde ut brännvinet och ett runt hål, där man fyllde på brännvin. Höjden är ca 21 cm och bredden 15-21 cm. Kärlet rymmer ganska exakt 2,6 liter.

Läglarna har uttryckligen använts vid brännvinstransport och därför hade de ofta dubbla bottnar. Föremålet som år 1891 anlände från Rantasalmi till museets samlingar väcker inte så stor uppmärksamhet vid första anblicken. Det ser ju ut som ett brukskärl som använts av allmogen.

Det märkliga med föremålet uppenbaras dock när man läser kataloguppgifterna. Här sägs det att "då det var krig i Haapaniemi kom från Björneborg en hustru, vars man var där i krig. Hustrun hämtade brännvin åt mannen i det här kärlet." I kärlets botten finns nummer 44 inristat.

Enligt kataloguppgifterna lär det var numret på en soldat. Närmare upplysningar om vilket krig det kan vara fråga om, vem hustrun eller mannen i fråga var och varför brännvinet måste hämtas så långt ifrån, framgår inte av katalogen.

Haapaniemi som kataloguppgifterna hänvisar till, syftar säkert på kadettskolan som fanns i Rantasalmi socken i Savolax under åren 1781-1818. Vad gäller kriget finns däremot två alternativ. Det första är det s.k. Gustav III:s krig mellan Sverige och Ryssland (1788-1790), som efterlämnat spår i historien bl.a. genom striden i Porrassalmi i S:t Michel i juni 1789 och sjöslaget vid Svensksund i juli 1790, som genom tiderna var det största i Östersjöns historia.

Kriget slutade med freden i Värälä i augusti 1790. Det andra kriget, som uppgifterna eventuellt syftar på var Finska kriget 1808-1809. Även det här kriget fördes i Savolax. Det finns sålunda två öppna alternativ.  I vartdera kriget deltog även soldater från Björneborgs regemente, vilka kom från Björneborg. Nummer 44 i bottnen på kärlet kunde kanske ge svar på gissningen antagandet om vilket krig och vilken soldat det var fråga om.

I förteckningen över huvudsyneförrättningen av Björneborgs infanteriregemente finns t.o.m två soldater med nummer 44. I Eura-kompaniet fanns rote/man 44 i Eura och detta sände Anders Jacobson Grönlund f. 1759 ut i krig. I Kumo-kompaniet fanns rote/man 44 och detta sände Matts Lindberg f. 1754 ut i krig.

Numret i kärlets botten väcker frågan: Varför måste brännvinslägeln numreras och var brännvinet avsett endast för den äkta mannen? Har tanken varit att det är lättare att i stridens vimmel hitta sitt eget kärl om det har ett nummer i bottnen.

En annan och mera sannolik förklaring till nr 44 är att det är fråga om gårdens bomärke. På landsbygden var det allmänt att märka alla träkärl som var en aning värdefulla med husets eller husbondens bomärke. Nummer 4 är ett typiskt bomärke i kusttrakternas gårdar i Satakunta och i Egentliga Finland och det har ursprungligen ansetts vara ett s.k. hansamärke dvs. ett bomärke som hansaköpmännen använde.

T.ex. Frans Öhman från Inderö dvs Kokemäensaari (nuv. Kyläsaari) hade ett sådant här bomärke från 1800-talet. I Öhmans släkt som bodde på Inderö fanns i slutet av 1700-talet flera soldater: Michel (d. år 1785 som 81-åring, Anders (d. år 1790  och Johan (d. 1791), Pehr, Petter (stupade 18.1.1809). Av de krigsänkor som levde vid denna tid kan nämnas Maija och Stina Öhman som båda dog år 1809. Anders vigdes vid Maria Mattisdotter 1783 och Petter som antecknats som änkling gifte sig år 1805 med pigan Stina Alexandersdotter.

Fanns de personer vi söker, soldaten och hans hustru med bland de ovan uppräknade? En intressant fråga är också varför soldatens hustru utan att spara sina krafter har hämtat brännvin till fronten. Hämtade hustrun dricka endast åt sin man eller var det fråga om försäljning i större skala? Knappast gjorde man en sådan här resa bara för en lägel brännvins skull utan då måste det ha varit fråga om flera kannor brännvin.

Knappast har man burit med sig vägkost som bröd, kött, fisk osv. i händerna eller på ryggen utan att ha haft något färdmedel med. Troligtvis har man haft en handkärra om sommaren, eller en kälke eller ackja om vägsträckan företogs vintertid. En gammal, för krig oduglig häst har kunnat dra lasset., kanske har man t.o.m. kunnat ha en dragoxe.

Det har eventuellt varit fråga om en person som sålt livsmedel, drycker och tobak eventuellt i en egen kantin. Brita Johanna Ahlbäck blev under Finska kriget känd för den här typen av verksamhet. Hon lär vara förebild för Lotta Svärd i J.L. Runebergs Fänrik Ståls sägner.

Han minns hur ofta från stridens ras,
från segerns blodade fält
han kommit tröttad och tömt sitt glas
i Lottas bräckliga tält.


Och om någon tröttnat i rök och eld
eller fått sig ett ädelt sår,
så ville hon ha sin butik så ställd,
att han nådde en styrketår.


- J.L. Runeberg: Fänrik Ståls sägner 1944

Risto Hakomäki