Kansallismuseo tunnus

Museibutiken  |  Media service  |  Kontaktuppgifter  |  Respons

Suomeksi  |  In English



Månadens föremål - Januari 2010


Knutgubbens mask


Bockmasken

Bockmasken, gjord av fårskinn är från 1800-talet och kommer från Sibbo. Foto: Markku Haverinen, Museiverket (Klicka på bilden för större version)

Knutbaronen

Knutbaronen i halmutstyrsel och med svärd är från år 1926 och härstammar från Myllylä by i Itis. Foto: Aino Oksanen, Museiverket (Klicka på bilden för större version)
Tjugondag Knut kör julen ut är ett gammalt talesätt i Svenskfinland och därmed menade man att nu skulle alla spår av julfirandet undanröjas. Enligt traditionell tideräkning inleddes jultiden med Tomasdagen 21.12. och upphörde på Knutsdagen 7.1. (gamle Knut) efter trettondag. Härefter började "oxveckorna" dvs. en arbetsfylld tid utan helger, vilken varade till fastlagen. Bakgrunden till Knutsdagen är det danska helgonet Knut Lavard. Han var en dansk prins och hertig av Söder-Jylland. Knut Lavard dog martyrdöden 7.1.1131 och blev helgonförklarad år 1169. Knutdagen flyttades i de nordiska almanackorna till den 13 januari (nya Knut) år 1708. Trots detta mindes man länge dagen efter trettondag, som en dag då man för sista gången på en lång tid fick festa ordentligt.

Under helgerna efter jul och speciellt under Knutsdagen, också kallad Tjugondag Knut brukade man i samlad tropp bege sig iväg till gårdarna i den egna byn och i grannbyarna. För detta ändamål klädde sig barn, ungdomar och i synnerhet fullvuxna män i gamla kläder, i pälsar med aviga sidan utåt eller i utslitna koftor. Männen klädde ut sig till kvinnor och kvinnorna till män. För ansiktet bar man en mask, man sjöng nidvisor och laddade för övrigt upp sig för att komma i feststämning. En viktig del av utstyrseln var en mask och något slags horn, vilket ledde till att de på finska kallades "nuuttipukki" (Knutbock).

Den sedermera bekanta julbocken påminde till utseendet mycket om nuuttipukki åtminstone ända till 1940-talet. Masken var gjord av näver, papper, skinn från en bock eller ett får och i skinnet gjorde man hål för ögonen, näsan och munnen. Runt benen virade man ibland skinn av killing eller av får, på den ena foten kunde man ha en hästhov. Huvudbocken kallades baron. Han bar mask, en rock av halm, en mössa och batong samt i bältet en mängd koskällor och ett långt träsvärd. Sällskapet som gick från hus till hus hade som avsikt att förbli okända under hela besöket. Till husbondefolkets nöje hörde att försöka känna igen gästerna.

De glada sällskapen färdades runt i gårdarna och drack upp det sista av julens drycker och krävde också annan förplägning. Öl och sahti var i det här skedet av julsäsongen på upphällningen, så att den dryck man fick från tunnorna var ganska tjock av bottensatsen. Därför kallades dagen också jästknut. Om man var snål med att bjuda på drycker tog Knutgubben tappen från tunnan med sig eller gjorde andra spratt.

De maskerade sällskapen under Tjugondag Knut representerade en gammal nordisk festtradition. I bakgrunden till det högljudda firandet har sannolikt funnits en föreställning om att släktens avlidna kommer till julen på besök till sitt forna hem och i slutet av festtiden ville man köra bort dem så att de inte skulle bli kvar och irra omkring och spöka på gården. Försöket att hålla sig okänd skulle då hindra de avlidnas andar att se vem som drev bort dem och förplägningen var liksom lön till de nuvarande invånarna för gjorda tjänster.

Husets eget folk kunde naturligtvis inte utföra bortdrivandet, eftersom de var alltför bekanta för andarna. Också i Norge kördes julen ut t.ex. med björkris. Om denna tradition vittnar bl.a. ris som funnits bredvid ett upp och nedvänt dryckeshorn på gamla runstavar för att beteckna Knutsdagen. Att fördriva de avlidnas andar som avslutning på fester har redan hos de antika grekerna hört till festtraditionerna.

Sällskapen som besökte gårdar på Tjugondag Knut har koncentrerats till sydvästra Finland och till västkusten, men karnevalerna, sällskapen och ceremonierna vid bybesöken i anslutning till årsskiftet mellan annandag jul och trettondag har varit allmänt förekommande också på andra håll i Finland. I östra Finland drog man från gård till gård speciellt under Kekri. Traditionen har numera återupptagits av barn som klär ut sig i maskeraddräkter och går från hus till hus och sjunger sånger för att i gengäld få sötsaker och pengar.

Risto Hakomäki