Kansallismuseo tunnus

Museibutiken  |  Media service  |  Kontaktuppgifter  |  Respons

Suomeksi  |  In English



Månadens föremål - Oktober 2012

Ellan Edelfelts dräkt från Paris



Der Bazar februar 1904
Jugendmode i tidskriften Der Bazar, februari 1904. Bild: Markku Haverinen, Museiverket.

35017 13 t
Ellan Edelfelts dräkt, Maison Berthier, Paris. Bild: Markku Haverinen, Museiverket.

35017 13 u
Den parisiska dräkten bakifrån. Bild: Markku Haverinen, Museiverket.

35017 13 v
Detaljer i livet. Bild: Markku Haverinen, Museiverket.



Jugend var en stilmässigt begränsad och kortvarig (cirka 1895-1905) stilriktning, som lade stor vikt på linjernas och färgernas kraft. Den var framför allt en lineär stil både vad gäller målarkonst och också arkitektur samt tillämpad konst. I sin mest fantastiska form var idealet en form som hade "vuxit som av sig själv".

Den tjeckiske jugendkonstnären Alfons Mucha skapade speciellt i sina affischer ett grenliknande kvinnoideal med en sirlig kropp insvept i veckat tyg. Kvinnornas ambitioner att frigöra sig själva upplevdes som ett hot och än så länge hade de inget val än att slingra sig i korsetten, fastän det moderna livet lockade att hoppa på cykeln och ge sig ut i friheten.

Just stilens linearitet med sina slingrande växtmotiv var lättast att överföra till dräkter. Speciellt i aftonklänningar omhöljdes den till svanliknande kurvor forcerade kvinnokroppen inuti mjukt veckat tyg. I bakgrunden kan man identifiera påverkningar från medeltidens klänningar med fallande linjer, rokokons asymmetri och barockens ymnighet. Ovanpå detta placerades sedan de asymmetriska vecken och broderierna, som ofta avbildade tidens favoriter; irisar, vallmor, långa stjälkar och blad i en enda röra. I sekelskiftet dominerade två trender: den tvådelade dräkten vars S-linje åstadkoms med korsett och den åtsittande, endelade prinsessklänningen.

Som motvikt till svankurvor och överflödet av dekorationer uppstod i Tyskland den löst fallande så kallade reformdräkten med empirelinjer, vars anhängare kämpade för kvinnans frihet både kroppsligt och i övrigt. Förespråkarna för konstnärliga och estetiska lösningar, såsom Alfred Mohrbutter, ansåg att dräktens översvallande detaljer oundvikligen döljer skönheten av den skönaste kvinna. Dekorationer som ett självändamål är inte acceptabelt, utan syftet är att framhäva eller tona ner personens linjer. Variationer i klädmodet bestäms i hög grad av människokroppens begränsningar.

Kvinnokroppen har visserligen modellerats och strypts till önskade former under flera sekler. Det viktigaste verktyget i denna kamp har varit korsetten, som det nya seklet energiskt började opponera sig mot som ett plagg som slår kvinnans frihet i bojor. En dräkt med en överdel och en slät kjol i samma tyg var fortfarande det viktigaste plagget i en kvinnas garderob, men den praktiska kombinationen med blus och kjol hade fått fotfäste som ett likvärdigt vardagsplagg, till exempel vid cykling.

Den raka och rakryggade timglaslinjen började i slutet av 1890-talet anta mjukare former och förvandlas till S-linjen som anses vara den egentliga jugendformen. Kropparna böjdes till svanliknande kurvor och dräkternas skärningar förändrades. Kjolen blev smalare, en klockkjol som var utsvängd nedtill och framhävde höfterna. Sedan blev den allt längre, tills den under 1900-talets första år var så lång att den släpade i marken även framtill. Frou-frou-underkjolarna med frasande taft var ofta speciellt vackra med samtidigt förrädiskt sköra. Dräktens raka, mjukt fallande liv åstadkoms genom att skära framstyckena till en längd som precis nådde midjan, men som var en aning längre i mitten.

Framstycket veckades sedan under midjebandet. Bakstycket var kort och åtsittande. Lineariteten framhävdes speciellt i ärmarna, som blev bredare under armbågen och veckades i mudden. Oftast hade överdelen ett foder som stöddes av ben. Därtill stöddes dräkten från undersidan med en korsett som plattade till magen och sköt bröstet framåt och höfterna bakåt. De fallande tygvecken omhöljde på så sätt en stramt paketerad, näst intill till rörelse oförmögen kvinnokropp. Modets generella uttryck var ljust pastellfärgat. Helhetsintrycket livades upp av eleganta färgkombinationer i detaljerna.

I Finlands nationalmuseums samlingar finns flera dräkter från jugendtiden, som tillverkats av både finländska och utländska modesalonger. Bland dessa finns även ett par brudklänningar. Genom att jämföra dessa får man en uppfattning om de finländska kvinnornas garderober, som formats efter förebilder i modetidningar och andra internationella förbindelser. Dräkten som konstnär Albert Edelfelts maka Anna Elise (Ellan) Edelfelt (f. de la Chapelle 1857-1921) hade köpt i modebutiken Maison Berthier i Paris i sekelskiftet, eventuellt på hennes resa till världsutställningen, skymde med säkerhet inte tjusningskraften av denna friherrinna som i sin tid var en av de vackraste kvinnorna i Helsingfors.

Dräkten som består av en boleroliknande överdel och en kjol sägs vara gjord av merveilleux-siden, vilket hänvisar till den mjuka, satinliknande tygsorten. Mönstret består av blågråa och vita ränder samt bollar. Överdelens framstycken är skurna som på en bolero och påsen på livet är veckad under ett bältliknande band i samma tyg som dräkten. Ärmlinningarna på de långa ärmarna går snett ner och i armvecket finns rikliga tygveck. Framdelen är plisserad chiffong som låter det turkosa satinet som finns underst skina igenom. Ståndkragen, axelkragen, manschetterna och en del av boleron är sydda på liknande sätt. Runt bolerons framkant och kragens axelstycken går applikationsband som dels är broderade med siden och snilja.

På de långa muddarna finns två band. Kjolen är slät framtill och har endast ett par veck nedanför plisséerna. Baktill har den breda fållen samlats i mitten till ett släp, där tyget är skuret på tvären. Dräkten är fodrad med beigefärgad frasande sidenrips. Överdelens nedre del stöds av elva ben. Fodrets sömmar har i tidens anda sytts med klargrönt, liksom även tillverkarens tecken. Stödbenen har skickligt inbäddats i fodret under livet och alla sömmar tål att granskas i dagsljus. Kjolens foder har flera, delvis stärkta och med ylleband kastade volanger.

Av de dräkter på nationalmuseet som undersökts, motsvarar denna bäst uppfattningen om dåtidens internationella modedräkter. Det blågrå-vitbrokiga sidenet utgör en grafiskt neutral bakgrund för kombinationen av det turkosa satinet som skymtar under chiffongen i livet, de beigefärgade tyllspetsbanden, det röda i de applicerade blommorna som framhävs med svarta kedjestygn och den ljusgröna sniljan. Hela färgkombinationen är rätt intressant. Den linjerena åtsittande dräkten och framför allt de vertikala ränderna i baksidans spets tillsammans med släpets veck samt ärmarnas och framdelens påsar siktar mot ett resultat i jugendstil.

Dräktens hela utseende är en lek med olika linjer. Spetsen, plisseringarna, plisséerna på ärmarna och i fållen, de applicerade blommornas svarta konturer i metalltråd, som ibland slingrar sig, ibland går rakt, understryker längdintrycket. De fallande fållarna med formen av en klockblomma tillsammans med släpet framhäver dräktens asymmetriska utseende. Fransmännens benämning för epoken, belle époque, den vackra epoken, beskriver väl de föreställningar som denna dräkt väcker.

Dräkten ska ställas ut i sekelskiftesrummet 215 i Finlands nationalmuseums basutställning år 2013.

Outi Flander