Kansallismuseo tunnus

Museibutiken  |  Media service  |  Kontaktuppgifter  |  Respons

Suomeksi  |  In English



Månadens föremål - Oktober 2013


Tapios bord och lås


26266
Tapios bord tillverkades av toppskottet på en ungtall
Bild: Museiverket/Markku Haverinen

26268
Tapios lås bildas av en gren som vuxit fast i stammen.
Bild: Museiverket/Markku Haverinen

I maj 1905 köpte Nationalmuseet magiska föremål från byn Onkamo i Tohmajärvi. Bland föremålen fanns ett exemplar av Tapios bord och lås, som hade tillhört den redan framlidne Juho Sarkkinen, en man som var känd som häxmästare.

I den gamla finska folktron var Tapio skogs- och jaktgud och skogens rådare. Man trodde att skogens makter kunde påföra människor sjukdom eller olycka och därför skulle man då och då blidka skogen. Man kunde också be om skogens beskydd för boskapen när betessäsongen började eller också kunde man be om god jaktlycka. Tapios bord och lås har en koppling till dessa föreställningar om skogens makter och till trolldomen. Till föremålen som tillhört Juho Sarkkinen hade man bifogat exceptionellt noggranna anteckningar om hur och i vilket syfte de användes.

Tapios bord påminner om ett gammalt hushållsredskap, en kräkla, som tillverkades av toppskottet på en ung tall och användes i matlagningen till att röra om. Enligt historien som följer med de magiska föremålen placerade häxmästaren Tapios bord i "skogsslottet" alltså en myrstack då man måste blidka skogen för att få beskydd åt boskapen eller försäkra sig om en god jaktlycka. Ofta använde häxmästaren vid ritualen sin egen kräkla som hade använts till att röra om i degbunken.

På finska har även bordsgranen, alltså en lågväxt gran med ett tätt grenverk som växer på bredden i stället för på höjden och därmed liknar ett bord kallats Tapios bord. På en sådan gran lade man till exempel matvaror eller en del av fångsten som offergåva till Tapio för att försäkra sig om en god jaktlycka.

Tapios lås är en gren som vuxit fast på stammen och bildar en ögla. Sommartid användes Tapios lås om man misstänkte att skogen hade påfört någon olycka eller sjukdom och måste därför "bindas". För detta syfte valde man ett råmärke där tre gårdars marker gränsade till varandra. Man valde ut ett trädskott på varje markområde och böjde dem mot varandra. Topparna träddes genom Tapios lås och knöts ihop med ett rött band. När skogen sedan hade stått bunden på detta sätt ett par nätter, kunde man få den att avlägga bekännelser.

Häxmästaren lade religiösa böcker upp och nervända under sina fötter och läste Fader vår. Då skulle både den person, å vems vägnar skogen hade bundits, och en tredje person vara närvarande. Häxmästaren började fråga ut skogen genom att högt läsa upp namnen på de olika träden. Om ekot inte svarade på ett av namnen, var det ett bevis på att sjukdomen eller olyckan hade påförts av det träd som bar på namnet. Den tredje personen på plats hade som uppgift att lyssna till ekot.

Därnäst drog man upp tre skott med rötterna av det träd som upptäckts bära skulden och band ringar av dem. På fästpunkterna användes brinnande fnöske (fnöskticka). Personen som var sjuk eller som lidit skada fick ta sig genom ringarna, varefter ringarna bands samman och knöts på tre ställen. Till slut gömde man dem i skogen på sådan mark som inte fick odlas. För säkerhets skull täcktes ringarna med ris så att ingen ondskefull person skulle hitta dem och knyta upp knutarna.

Vintertid användes Tapios lås i bastun. Låset kunde bara användas på helgmorgnar och torsdagskvällar, andra tider var ritualen inte tillåten. Man knöt ett otvättat hampasnöre på Tapios lås och drog sedan hampasnöret mellan stenarna och genom bastuugnen. Efter det träddes den person på vars situation häxmästaren sökte förbättring genom Tapios lås.

När man gjort allt detta lade häxmästaren hampasnörets fria ända och tre korpars hjärnor i sin hatt och lade sig ner för att sova. Då började "feerna gräla" vid låset. Man trodde att korphjärnorna som låg i hatten hjälpte häxmästaren att tyda vad de sa. Efteråt började häxmästaren "bygga upp den sjuka" efter den information som han fått i drömmen.

Tillsammans med Tapios bord och lås köptes även följande magiska föremål från Tohmajärvi till museet:
• en fällkniv tillverkad av ett kyrkkors, med vilken man snidade ett pentagram på koskällan för att skydda boskapen mot björnar och som även användes som botemedel för sjukdomar
• ett stycke av en stenyxa, på finska kallad "ukontaltta", som användes för att bota olika slags åkommor
• ett silverspänne varav man täljde silver med en fällkniv för att lämna det som offergåva till exempel i källor
• en björntand som användes för att bota kolik hos kor
• ett över en meter långt galgrep som användes som botemedel
• två nattfladdrare (fladdermöss), som man kunde använda för att skada andra
• pälshandskar och foten av ett skogssvin (grävling) som användes när man letade efter borttappade saker och för att komma tjuven på spåret
• en tuppfot som användes som botemedel och
• en nål som hade använts för att sy lakanet som den avlidna sveptes in i och som användes för att skilja åt förälskade par.


Raila Kataja