Kansallismuseo tunnus

Museibutiken  |  Media service  |  Kontaktuppgifter  |  Respons

Suomeksi  |  In English



Till undervisningspaketets första sida


Information om Finlands förhistoria


Stenåldern


Varggrottan


Bosättningen efter istiden
8600 - 6500 f.Kr.


Suomusjärvikulturen
6500 - 4200 f.Kr.


Kamkeramisk kultur
4200 - 2000 f.Kr.


Asbestkeramiska grupper
2800 - 1500 f.Kr.


Snörkeramisk kultur
2500 - 2000 f.Kr.


Pyheensiltagruppen
ca 2200 - 2000 f.Kr.


Kiukaiskulturen
ca 2000 - 1500/1300 f.Kr.


Stenåldern i norr


Ålands stenålder


Näringar


Boplatser och bostäder


Konst och trosföreställningar


Stenålderns verktyg


Stenteknik


Handel


Förhistoriska transportmedel


- Kartor


 


 

Stenålderns konst och trosföreställningar


Det arkeologiska materialet kan inte direkt berätta åt oss hurdana trosföreställningar som rådde under stenåldern. Utifrån gravskick, hällmålningar, sten- och träskulpturer samt leridoler kan man dra en del slutsatser om stenåldersmänniskornas trosföreställningar. Man har också gjort tolkningar på basis av de trosföreställningar som råder bland den nordliga ursprungsbefolkningen.

Under historisk tid har det ingått i fångst- och samlarkulturernas tro att naturen varit fylld med olika andeväsen. Inom fiske och jakt har rådarna haft en viktig roll – man ansåg att jaktlyckan var beroende av dem. Alla djurarter har haft en egen rådare. Också många naturplatser och i naturområden har det funnits rådare. Mellan andevärlden och fångstkulturen har det funnits en shaman eller kännare av hemliga kunskaper, som har fungerat som kontaktperson mellan världarna. I Finland kallas denna person häxa eller siare.

Hällmålningar


I Finland känner man till över 90 förhistoriska hällmålningar, som härstammar från tiden 3000–100 f.Kr. Dessa har utförts med rödockra på lodräta klippor som ofta sköt ut över vattnet. Djuren i hällmålningarna har eventuellt anknytning till jaktmagi ett till fruktbarhetskult, som strävar till att villebrådet förökar sig.


En brant klippa med hällmålningar i Astuvansalmi. Foto: Museiverket / Helena Taskinen (1998)
Hällmålningarna i Astuvansalmi i Kristina finns på en brant klippvägg. Målningarna avbildar
bl.a. älgar och människor.

Huvudtema var storvilt, så som älgar. I målningarna har man också avbildat båtar samt olika symboliska tecken, färgfläckar och människofigurer. En del av människogestalterna är hornbeprydda, varför man tolkat dem som shamaner.


Älgbild i hällmålning. Foto: Museiverket / Helena Taskinen (2000)
En älg som hällmålning i Astuvansalmi i Kristina.


Djurhuvudsföremål


Djurhuvudsföremålen består av skulpturer som försetts med hål eller av skafthålsyxor, där nacken har utformats som ett älg- eller björnhuvud. Skulpturerna har tillverkats av mjuka stenarter som täljsten, grönskiffer eller kvartsit. Till exempel slädmedar och skedar med djurtema har också täljts av trä och ben.

Sättet att pryda föremål med djurhuvuden var typiskt för de folkgrupper inom Nordeuropas barrskogsbälte, vars utkomst var beroende av fångsten. Bilderna kan också ha samband med önskan om jaktlycka. Ibland har man ansett att de har föreställt släktens eller klanens totemdjur från vilka medlemmar ansett sig härstamma.


Älghuvud av sten från stenåldern. Foto: Museiverket / Markku Haverinen (1999).
Älghuvudskulpturen av sten från stenåldern har påträffats i Säkkijärvi
på Karelska näset.

Älghuvudskulpturen av sten har påtreffats i Vittis (Huittinen). Foto: Museiverket (2003)
Älghuvudskulpturen av sten funnen i Vittis (Huittinen).

Björnhuvud av sten från stenåldern. Foto: Museiverket.
Björnhuvudet av sten har påträffats i Esbo.

Det kanske mest kända stenföremålet i Finland, en älghuvudskulptur från Palojoki boplats i Vittis (Huittinen) härstammar från en boplats från äldre stenåldern (ca 5200 f.Kr.). 600 år äldre är älghuvudet från Lehtojärvi i Rovaniemi, snidat i tall och bestruket med rödockra. Antagligen har det ursprungligen varit en stävprydnad. Största delen av djurfigurerna i sten dateras till yngre stenåldern.

Leridoler


Jämfört med stenålderns talrika skickligt utförda djurbilder förekommer människofigurer i liten utsträckning. En viktig grupp utgör däremot de s.k. leridolerna, som förekommer i riklig mängd. Idolerna är små med stämplar dekorerade människofigurer av bränd lera, som är kända från tidig kamkeramisk tid.


Lergestalter dvs. s. k. leridoler från stenåldern. Foto: Museiverket.
Leridolerna dvs. lergestalterna tillhör stenålderns
föreställningsvärld.

Björnformad leridol från stenåldern. Foto: Museiverket / Markku Haverinen (2000).
Lergestalten dvs. leridolen formad som en björn har påträffats
i Hietaniemi i Luopiois.

Man har också framställt en del djurfigurer av lera. Olika tolkningar har framförts gällande lerfigurerna. Man har antagit att de föreställer gudar, rådare eller förfäder. Man har också antagit att idolerna skulle ha varit dockor, som använts i riter men de små lerfigurerna har eventuellt också kunnat vara leksaker för barn.

I Finland det hittats fem stycken bärnstensföremål som föreställer människohuvuden. De närapå ansiktslösa huvudena har ofta tolkats som människofigurer som påminner om gudar. Olika trosföreställningar har troligen bidragit till att dessa gudar inte kunnat framställas mera ingående.

Bärnstenshänge med ett människoansikte från stenåldern. Foto: Museiverket / Esa Suominen (1984). Människoansikte i trä från stenåldern. Foto: Museiverket / Mikko Teräsvirta (2005).
Ett bärnstenshänge där man avbildat ett människoansikte har påträffats i Metsäpirtti på Karelska näset. Hänget har hängt upp och ned så att ägaren har sett ansiktet åt rätt håll då han eller hon fattat tag i hänget.
Människoformad skulptur utskuren i tall, funnen i Skuru.


Gravar


Gravarna berättar om de föreställningar man hade om det hinsides livet, dit de efterlevande följde de avlidna med hjälp av traditionella riter. Ibland täckte man över den avlidne med blodfärgad rödockra, som möjligen symboliserade livet.

I gravarna lade man ner bruksföremål, som man trodde att den avlidna kunde behöva i det kommande livet. Hängen i bärnsten och skiffer kan ha varit smycken, men även amuletter som skyddade mot det onda. Att gravarna grävdes på boplatserna visar att man inte var rädd för de döda.