Förhistorien
I Finlands Nationalmuseums förhistoriska utställning återfinner vi Finlands mest anmärkningsvärda arkeologiska fynd. Utställningen spänner över en period på 10 000 år och till den har vi valt ut 700 föremål, som beskriver det liv som forntida människor levde. Vi valde ut några av dem till den här webbplatsen – berättar de mer om oss?
Förhistoria hänvisar till tiden före skrivkonsten kom till. Den vetenskapliga uppfattningen om förhistorisk tid utvecklades i början av 1800-talet, då förhistorian delades in i sten-, brons- och järnåldern enligt vilket material som användes i vapen. Att välja och hitta material till de föremål man behövde krävde väldigt mycket kunskap och färdigheter av människorna som levde under förhistorisk tid. Sten var den första viktiga råvaran för verktyg och andra föremål. Användningen av sten som råvara till föremålen fortsatte även då metallerna uppfanns. Brons och järn uppfanns i Mellanöstern, brons på 3000-talet f.v.t. och järn cirka 1500 f.v.t. Metall möjliggjorde utvecklingen av helt nya typer av föremål, såsom svärd, knivar och dolkar.
Endast en del av de använda materialen har bevarats till vår tid. Utöver sten, lera och metall använde man i tillverkningen av föremålen alla material som återfanns i naturen, såsom skinn, päls, ben, trä, bark och näver. Av dessa har dock endast en ringa mängd bevarats. Levande material överlever i jordmånen i Finland endast under syrefria förhållanden, såsom i lerjord och myrar. Detta är också anledningen till varför vi har så knappt med information om till exempel kläder från förhistorisk tid.
Utställningar
Grav nummer 56 i Luistari i Eura
Svärdet från Pappilanmäki i Eura
Grav nummer 56 i Luistari i Eura
Gravfältet i Luistari i Eura upptäcktes 1969 i samband med avloppsarbeten. I området utfördes arkeologiska utgrävningar under åren 1969–1992. Begravningsplatsen användes under närmare 800 år, då fler än 1 300 framlidna begravdes där. Av dessa har närmare 400 gravar undersökts närmare. De äldsta gravarna daterades till vendeltiden, cirka 600–800 efter vår tideräknings början.
På järnåldern kunde den framlidna få med sig vapen, smycken och andra föremål i graven. Man tänkte att de kunde behöva dem i livet efter detta. Rika gravgåvor återspeglade den framlidnas och släktens ställning i samhället. I synnerhet under vikingatiden (cirka 800–1050 e.v.t.) lades rikligt med såväl smycken som nyttoföremål i gravarna. I gravfältet i Luistari hittade man även många gravar, som innehöll mindre eller inga gravgåvor alls. En del av dessa gravar utan föremål härstammar från senare tid, då kristendomen redan influerade begravningssederna.
I grav nummer 56 i Luistari hade en kvinna begravts och utgrävningsledare Pirkko-Liisa Lehtosalo-Hilander döpte henne till Euran emäntä (Euras husmoder). Graven upptäcktes genast under den första utgrävningssommaren år 1969. Graven fanns på cirka 80 cm djup på ett åkerfält, i ett område där gravarna låg tätt. Gravgropen var förhållandevis stor, cirka 250 x 110–120 cm. Under föremålen hade bitar av ett träunderlag bevarats och de täcktes av ett lager av trä och näver. Flera senare begravningar hade gjorts på denna grav.
Utöver föremålen hade en del av den framlidnas käkben och tänder, en del av överarmsbenen, benen i armen och fingrarna samt höften och lämningar efter skenbenen bevarats i graven. På basis av dessa har man bedömt att kvinnan var cirka 165–170 cm lång och att hon hade begravts på rygg, med händerna vikta över midjan. Utgående från tandanalysen avled kvinnan vid cirka 45 års ålder. I tandemaljen ser vi störningar i utvecklingen, vilket pekar på en eventuell bristsjukdom i kvinnans barndom. Enligt osteologen syns tecken på artros i kvinnans höftled.
Under årtiondena har rikligt med undersökningar gjorts i gravfältet i Luistari. Mer om resultaten och litteraturen kan ses på Luistaris egen webbplats. Utgrävningsrapporterna finns att läsa på Museiverkets webbplats.
Foto: Matti Kilponen
Digital collection
Svärdet från Pappilanmäki i Eura
I Finland har det hittats omkring 600–700 förhistoriska svärd. De tidigaste svärden är från bronsåldern, men från slutet av järnåldern finns det särskilt många kända svärd. Under sin historia har svärdet varit det mest framstående vapnet av alla. Till skillnad från spjut eller yxor kan ett svärd inte användas för jakt eller som ett verktyg, utan det är utvecklat för strid och för att skada en annan människa. Svärdet har varit ett dyrt objekt och därigenom vittnat om sin ägares välstånd och sociala status. Med svärdet förknippas också föreställningar om övernaturliga krafter och egenskaper, till och med personlighet.
Ett av Finlands mest kända järnålderssvärd är ringsvärdet från Pappilanmäki i Eura, som hittades 1939 och som härstammar från 600-talet. Svärdet hittades under förvåren 1939 i samband med utgrävning av ett pannrum för gårdens huvudbyggnad. Byggarna rapporterade fyndet och svärdet infördes i Nationalmuseums samlingar den 29 mars 1939 med föremålsnumret KM11002:5. Det stora hacket i mitten av svärdslidan kommer från arbetarens spade.
Svärdet från Eura kommer från en skelettgrav som förstördes under byggnadsarbetet innan arkeologerna kunde undersöka den. Förmodligen återfanns de flesta föremålen i graven, men till exempel placeringen av föremålen i graven kunde inte undersökas närmare. Förutom svärdet fanns det i graven också ett saxsvärd och bronsskenorna från dess hölje, ett fragment av en spjutspets, ett fragment av ett knivblad, ett permiskt bälte med bronsbeslag samt 30 bitar av läder och 13 bitar av näver från bältet och dess hängen, ett bältesspänne, ett betsel och tillhörande beslag, en pincett och en dekorativ ringnål.
Man har försökt fastställa den avlidnes kön på basis av gravföremålen, eftersom den avlidnes ben inte har bevarats i den sura finländska jorden. År 1940 tolkade Helmer Salmo att graven skulle ha tillhört en kavallerist från vendeltiden. De flesta tolkningarna anser att vapen tillhör mansgravar och i både Finland och Skandinavien har också permiska bälten tolkats vara från mansgravar. I området där dessa bälten ursprungligen användes finns de emellertid främst i kvinnogravar.
Under järnåldern var likbränning ett vanligt sätt att begrava de döda, men i Euratrakten begravdes avlidna utan att brännas redan från och med 500-talet. Till följd av detta har också föremål som lades i gravarna och delar av kläder bevarats för forskare. Baserat på fynden kan man dra slutsatsen att området som idag utgör Eura har mot slutet av järnåldern varit välbärgat och haft goda kommunikationer åt många håll. Ringsvärdet från Pappilanmäki är ett prestigefyllt föremål som kan ha varit en gåva till ägaren. Vi kan dock inte veta med säkerhet, eftersom de föremål och rester av föremål som hittats i gravarna bara ger oss en liten skymt av samhällena och livet under järnåldern.
Digital collection
Välj en bild för mer information
Ormspänne
Älghuvudet från Vittis
Bronsyxor från Staffansby
Trägud
Smyckesnål från Letala
Spjutspets från Kyrkbacken i Åbo
Lerkärl
Stenyxa
Dolk med djurhuvud från Pyhäjoki
Korshängsmycke från Taskula
Träskulptur av ett älghuvud
Glaspärlor
Hansafat
Fågelskopa
Ormspänne
Detta ormspänne av brons hittades 1925 i Hattelmala i Tavastehus. Föremålet låg tillsammans med några andra bronssmycken och fragment i ett gömsle dolt vid en sten. Föremålen kan ha varit en bronsgjutares lager och/eller rånbyte från gravfält. Ormspännet har daterats till vendeltiden, cirka 550–800-talen. Spännet består av två omslingrade ormar och är 8,1 cm långt och 5,4 cm brett. Nålen på baksidan har inte bevarats, men fästena finns fortfarande på plats. Liknande ormspännen har hittats i flera olika varianter och storlekar.
KM8615:1
Digital collection
Älghuvudet från Vittis
På stenåldern var älgen ett viktigt djur, som har avbildats i såväl hällmålningar som på föremål. Föremål som utsmyckats med ett älghuvud har haft en särskild innebörd för människorna på stenåldern. Ett av de mest kända vapenfynden med djurhuvud är älghuvudet från Vittis, som är från den mesolitiska stenåldern.
Älghuvudet hittades i Vittis, på boplatsen från stenåldern i Palojoki. På basis av kol-14-metoden, som användes på eldstaden, dateras boplatsen till cirka 6100 f.v.t. (cal). Modellen för det skickligt snidade föremålet har sannolikt varit en cirka ettårig älgkalv som man fällt. Föremålet har tillverkats av mjuk och lättarbetad täljsten genom att hacka och den har finputsats noggrant genom slipning. Man har gjort ett hål i skulpturen för skaftning, vilket innebär att den eventuellt kan ha använts som stav eller påk. Tack vare det mjuka stenmaterialet har föremålet emellertid inte lämpat sig som ett regelrätt vapen eller verktyg, vilket pekar på att det sannolikt har varit fråga om ett värdeföremål.
KM6292:1
Digital collection
Bronsyxor från Staffansby
Dessa bronsyxor med smala klingor från Staffansby i Helsingfors hittades redan på 1840-talet. Yxorna hör till de mest välbevarade bronsföremålen i Finland. De är dekorerade med olika mönster i form av streck, punkter och spiraler. Dessa så kallade avsatsyxor av brons är av dansk modell och de dateras på basis av typologin till cirka 1500–1300 f.v.t. Avsatsyxor har fått sitt namn efter breddningarna på ovansidan av klingan, det vill säga skuldrorna, som var till för fästning i träskaft. Avsatsyxan tillverkades av brons genom att gjuta dem i gjutformar och den lämpade sig både som arbetsyxa och vapenyxa.
Yxorna från Staffansby hittades i par, i närheten av den till bronsåldern daterade stranden. I Skandinavien och Centraleuropa är parvis offrade bronsföremål förknippade med den gudomliga tvillingkulten, men det är högst osäkert om också yxorna från Staffansby kan kopplas till denna övertygelse.
KM72:1a-b
Digital collection
Trägud
Denna skulptur av ett människohuvud hittades 1897 i samband med utgrävningsarbeten i Skuru i området kring nuvarande Raseborgs kommun. Tillverkningen av föremålet har daterats till den neolitiska stenåldern, cirka 4000–2000 år f.v.t. Distriktsingenjören för utgrävningsarbetena donerade föremålet till Finska fornminnesföreningen. Föremålet är smalt och platt med en höjd om 24,5 cm, bredd om 9,5 cm och djup om 5,6 cm. Människohuvudet har gått av under axlarna. Tvärlinjerna i föremålet har uppstått i samband med den första konserveringen.
En 3D-modell har gjorts av föremålet.
KM 3481:1
Foto: Matti Kilponen
Digital collection
Smyckesnål från Letala
Den här smyckesnålen av silver dateras till vikingatiden och hittades 1940 på en åker i Letala. Personen som hittade nålen trodde att detta stora föremål härstammade från ett ryskt krigsflygplan och fäste den på en staketstolpe. Nålen hann sitta på stolpen i några månader, tills den fördes till Åbo och därifrån till Nationalmuseets samlingar.
Smyckesnåltypen härstammar sannolikt från Irland, varifrån den har spridit sig med vikingarna till Skottland, England och Skandinavien samt även till Finland. Broschen från Letala är den enda smyckesnålen av den ifrågavarande iriska typen som man känner till i Finland. Smycket har kallats för tistelnål, eftersom de bollaktiga tapparna påminner om tistlar. Tapparna är ihåliga och släta på baksidan, och dekorerade med ett mönster av ringavtryck. Dessutom ser vi i nålskaftet dekorationer som består av olika streck, trianglar och punkter.
Broscher användes för att säkra mantlar och andra kläder. De stora nålarna har varit en synlig indikation på ägarens förmögenhet och ställning.
KM11243:1
Digital collection
Spjutspets från Kyrkbacken i Åbo
I Finland och Sverige har man hittat rikliga mängder spjutspetsar på boplatser och i gravar från järnåldern. Det ser också ut som att spjut var en vanlig del av utrustningen på den tiden. Spjutet fungerade som jakt- och stridsvapen och det har funnits många olika typer av spjut. På vikingatiden (ca. 800–1050 e.v.t) blev spjutet även en regelbunden del av begravningar med vapen. Spjutspetsen av järn från Kyrkbacken i Åbo hittades 1984 på botten av en grav, i samband med utgrävningen av ett gravfält från den senare delen av järnåldern.
Kyrkbackens spjutspets är av den så kallade Petersens G-typ. Spjutbladet är dolkaktigt, rakt och svagt överböjt. I den nedre delen av skaftröret finns en drakfigur, som är ett typiskt tema för dekoration av spjut från den senare delen av järnåldern. Däremot ser vi på ovansidan av drakfiguren en liten insekt avbildad på ovandelen av skaftröret, vilket är ett ovanligare dekorationstema. I spjutets rörskaft har en liten del av spjutskaftet av trä bevarats.
KM22631:59
Digital collection
Lerkärl
Detta lerkärl har daterats till cirka 2800–2300 f.v.t., till den snörkeramiska kulturen. Kärlet är slätt för övrigt, men i dess överkant ser vi som utsmyckning ett för den snörkeramiska kulturen typisk snörmönster och små pressningar. I botten ser vi dessutom ett runt strålmönster. Kärlet har en diameter som är 11,9 cm som störst och en höjd på 9,4 cm. I sidan av kärlet finns tunna sprickor. Detta snörkeramiska kärl hittades 1939 i Helsingfors socken Kårböle. En lokal arbetare hittade föremålet när han körde sand från sandgropen och förde det till Finlands Nationalmuseum. Kärlet härstammar förmodligen från en grav, som det finns många av på cirka en halv meters djup.
En 3D-modell har gjorts av föremålet.
KM 10981:1
Foto: Matti Kilponen
Digital collection
Stenyxa
Rät- eller tväreggad stenyxa, som daterats till den mesolitiska stenåldern, cirka 8000–4000 f.v.t., vars bas är avsmalnande och oslipad, och vars egg är bred och slipad. Yxans bredsidor har tillslag på båda sidorna. Föremålet hittades i Turtola kyrkby i Pello kommun i maj 1937, i en låg åsbildning. Föremålet togs tillvara 1938 i samband med Nordösterbottniska nationens forskningsexpedition och levererades till Nationalmuseet 1939. Föremålet är 21,1 cm långt, 8,5 cm brett och 3,7 cm tjockt.
En 3D-modell har gjorts av föremålet.
KM 11032:1
Foto: Matti Kilponen
Digital collection
Dolk med djurhuvud från Pyhäjoki
Föremål med björnhuvuden är förknippade med övertygelser om björnens övernaturliga krafter. Vid sidan av älgen har björnen ända sedan stenåldern ansetts vara ett starkt kraftdjur. Föremål som föreställer björnar har varit värdeföremål förknippade med ritualer och de användes inte i vardagssysslorna.
Den här skickligt tillverkade dolken med ett björnhuvud hittades i Pyhäjoki, i samband med en sandtäkt alldeles i närheten av en boplatssänka från stenåldern. Föremålet är tillverkat i Skandinavien och är av ljusstrimmigt glimmerskiffer. I änden på knivskaftet har man avbildat ett björnhuvud sett uppifrån och hela föremålet har finputsas noggrant genom slipning. Kniven har inga synliga spår av att ha använts. Detta pekar på att det inte är fråga om ett vardagsföremål.
KM13438:1
Digital collection
Korshängsmycke från Taskula
I Finland dateras korshängsmycken till korstågsperioden från 1000-talet och framåt. De kan indelas efter typ i krucifix, palmettkors och triquetra. Det här korshängsmycket, som 1938 hittades i en mansgrav i Taskula i Åbo (S:t Maria), är av typen krucifix. I krucifix avbildas den korsfäste Kristus och på hängets andra sida kan avbildningen vara av den korsfäste eller även en bild av något annat helgon. Den andra sidan kan även vara utan bild. Krucifixen som hittats i Finland har jämna skaft och breddar sig något mot skaftänden.
Korshängsmycket från Taskula är tillverkat av silver och på dess ena sida ser vi en bild av den korsfäste Kristus och på den andra sidan en figur som förmodligen avbildar Jungfru Maria, vars handleder är bundna vid korsstammarna. I änden av hängsmyckets flätade kedja finns sirliga ändrör med djurhuvudtema. På Kristus huvud ser vi ovanligt nog ett litet kors. I hängsmyckets tema ser vi influenser av östlig kristendom.
Korshängsmyckets tema hänvisar kraftigt till kristendomen, men trots detta råder det osäkerhet om vad det har betytt för bäraren av smycket. Det är möjligt att hängsmycket inte har reflekterat bärarens religiösa övertygelse, utan att det endast har setts som ett värdefullt smycke, som har använts utan en tanke på symboliken som är förknippad med den.
KM11275:29
Digital collection
Träskulptur av ett älghuvud
Detta älghuvud av trä hittades 1955 i Rovaniemi, i ett kärr vid Lehtojärvi, vid en dikesgrävning. Utgående från de täljda fogarna i älghuvudet, har föremålet sannolikt varit galjonsfigur på en båt. Båtar med älghuvuden har även avbildats i hällmålningar. Detta älghuvud av trä, som hittades i Lehtojärvi, är dock det enda beviset på dessa båtars eventuella förekomst. Älghuvudet har målats med rödockra, vilket också kopplar ihop det med hällmålningar. Föremålet har daterats till att vara cirka 8000 år gammalt och att det tillverkades under den mesolitiska stenåldern, cirka 6000 f.v.t. Älghuvudet väger 748 g och är cirka 37 cm långt.
En 3D-modell har gjorts av föremålet.
KM 14189:1
Foto: Matti Kilponen
Digital collection
Glaspärlor
Dessa färggranna pärlor hittades 1849 inne i ett mässingfat, som fanns i en sandgrop i närheten av Bertsby i Gulldynt i Vörå. Förutom pärlorna innehöll fatet brons- och silversmycken samt andra metallföremål. Fatet gick sönder i samband med fyndet. Utöver pärlorna har smycket snäckskal, eventuellt benpärlor och vit agat i mitten. Smycket har daterats till vendeltiden, cirka 550–800-talen. Pärlorna i smycket är inte i sin ursprungliga ordning. Till den fina kvinnodräkten hörde förutom pärlorna olika spännen, som bar upp klädesplaggen.
KM68:1i
Digital collection
Hansafat
Detta Hansafat av brons tillverkades på cirka 1000-talet. På föremålets yta på botten och sidorna ser vi avbildningar av vingprydda människofigurer, som återspeglar oseder: idoldyrkan, hat, avund och i mitten högmod. Fatet hittades i Kuhmois, på Päijännes strand, i början av 1850-talet i samband med byggandet av en källare. Fyndplatsen var en gravplats, i vilken man förutom fatet hittade människoben och andra föremål, till exempel ett runt kopparspänne och en kant av ett plagg med dekorationer av bronsspiraler.
Fatet har en diameter om 25,7 cm.
En 3D-modell har gjorts av föremålet.
KM 1232:1
Foto: Matti Kilponen
Digital collection
Fågelskopa
En träskopa, som täljts i formen av en vattenfågel. Föremålet har daterats till den neolitiska stenåldern, cirka 4000–2000 år f.v.t. Fågelskopan är tillverkad av cembratall och är 13,25 cm lång, 7,8 cm bred och 3,1 cm tjock. Skopan hittades 1914 i Lieksa, på cirka 1,5 m djup i leran i Vieki, söder om Savolanvaaranlampi. Föremål tillverkade av cembratall, som växer i Sibirien, har varit värdefulla importvaror och de minner om omfattande kontaktnätverk. Flera skopor med djurmotiv har hittats i Finlands område. Förutom fåglar har motiven för dekorationen av handtagen bland annat bestått av till exempel björnar och älgar.
En 3D-modell har gjorts av föremålet.
Foto: Ilari Järvinen