Annanland

Skatten från Halikko

År 1887 hittades en häpnadsväckande silverskatt i Egentliga Finland. Fyndplatsen låg på Joensuu gårds marker i Halikko kommun, som numera ingår i Salo stad. Skatten var nedgrävd i en lerkruka och den förmodas ha gömts i mitten av eller under den senare delen av 1100-talet. I sydvästra Finland pågick på den tiden övergången mellan järnåldern och medeltiden, då kristendomen fick allt starkare fotfäste.

Den mest unika delen av skatten från Halikko är det tredimensionella krucifixet som är tillverkat av förgyllt silver. Det är ett mästerligt prov på konsthantverk i 1100-talets romanska stil. Tillverkaren av krucifixet från Halikko har sannolikt varit en tysk guldsmed. Något nära motstycke till krucifixet har dock inte hittats i hela Europa. I skatten ingår också två korshängsmycken i silver, varav det ena har en ingravering som föreställer den korsfäste Kristus, samt 36 filigranpärlor i silver och ett runt silverhängsmycke utfört med filigranteknik.

Skatten från Halikko och i synnerhet krucifixet måste ha tillhört en högt uppsatt präst eller en rik högreståndsperson. Var han en makthavare från Halikko eller en biskop som ledde omvändelsearbetet? Eller hamnade skatten i Finland med något plundringståg på Östersjön? Är skatten en samling värdeföremål som skaffats eller plundrats från olika håll i Finland? På dessa frågor kommer vi aldrig att få svar. Trots detta är skatten ett magnifikt och fascinerande spår från det oroliga 1100-talet, från en tid för en av de viktiga omvälvningarna under Finlands historia.

Heliga nattvarden

Margareta Capsia var dotter till en förmögen handelsman och föddes i Stockholm år 1682. Hon gifte sig år 1719 i Stockholm med Jacob Gavelin, kyrkoadjunkt i Vasa. Paret bodde i huvudstaden till slutet av stora nordiska kriget, och återvände år 1721 till Vasa, där Jacob Gavelin redan tre år tidigare utnämnts till kaplan. År 1730 flyttade de till Åbo, när Gavelin fick en tjänst som domkyrkosyssloman. Margareta Capsia dog som änka år 1759 i Åbo.

På 1720- och 1730-talet målade Margareta Capsia både flera altartavlor och porträtt. Målningen i Finlands nationalmuseums samlingar är hennes äldsta kända målning, från år 1725. Den kommer från Pedersöre kyrka och föreställer den heliga nattvarden. Pedersöre församling donerade verket till Finska Fornminnesföreningen år 1898.

Margareta Capsia är Finlands tidigaste kända kvinnliga konstnär. Denna målning har hon signerat på en golvplakett nere till höger. Målarduken har gjorts något smalare på varje sida, så signeringens nederkant är numera delvis under ramen.

Enligt de så kallade synoptiska evangelierna – Matteus-, Markus- och Lukasevangelierna – samlades Jesus och hans lärjungar i Jerusalem för en gemensam påskmåltid. Margareta Capsias altartavla föreställer denna bibliska händelse. I målningen har Jesus och lärjungarna samlats kring ett långbord, och på samma sätt som i bilder som föreställer en vanlig nattvard, är Jesus placerad bakom bordet. Judas, som ska förråda honom, i sin tur sitter på den motsatta sidan av bordet, lite avsides från de andra lärjungarna.

Judas symbol är en penningbörs, som innehåller silvermynten som han fick när han förrådde Jesus. Även om Judas utseende inte beskrivs i Bibelns texter, har han ofta avbildats som rödhårig och med rött skägg, så även i Capsias målning. Också Judas hudfärg, som är klart mörkare än de andra lärjungarnas, skiljer honom åt från de andra i rummet. Han är också den enda som tittar utåt från målningen, rakt mot åskådaren.

Vid sidan av Judas är Johannes, den lärjunge som stod Jesus närmast, den enda som man tydligt kan identifiera: han lutar sig mot Jesu axel.

Jesus håller i sin vänstra hand en lite brödbit och framför honom på bordet står en vinbägare, som avsiktligt påminner om nattvardskalkarna som används i kyrkan. Detta avslöjar för åskådaren den teologiska innebörden i Bibelns berättelse: kalken och brödet, som är de centrala symbolerna för nattvarden, blir centrala element i bilden och framhäver målningens sakramentala betydelse.

Margareta Capsias målning baserar sig på ett kopparstick gjort av gravören Matthäus Merian, som föddes i Basel och levde 1593–1650. Merian illustrerade hela Bibeln och många konstnärer använde hans bilder som förebilder. Merians illustrationer av Bibeln publicerades under första halvan av 1600-talet.

Läsförhörskåsa från Rusko

Läsförhörskåsan från Rusko användes på 1800-talet i Hujala by i Rusko socken som dryckeskärl vid läsförhör. När läsförhöret var över fördes den i en festprocession till den gård där följande läsförhör hölls. På kåsan har antecknats årtalet 1542. I kärlets skåldel finns en inskrift på latin som lyder ”Cras erit vobis salus, cum incaluerit sol” – ”I morgon skolen I få hjälp, när solen bränner som hetast” och härstammar från bibeln (Första Samuelsboken, 11, det vill säga Första Konungaboken 29). Kärlet är tillverkat av roten från en gran, är rödmålat och rymmer 2,3 liter. Kåsan är 75 cm hög.

Kåsan är den enda festkåsan som bevarats i Finland och lär vara ett beställningsjobb. I skandinaviska museer finns det fler än tjugo av dessa. Största delen av festkåsorna, vilka är nära förknippade med finlandssvenska adelssläkter, har bevarats i Sverige, dit de exporterades från Nystadsregionen. Kåsorna är vanligen dekorerade med någon adelssläkts vapen.

Tapeterna i Jackarby sal

Dekorationsmålningarna i salen i Jackarby gård nära Borgå har under större delen av Nationalmuseets existens utgjort en central del av museets basutställning. I vårt land har endast jämförelsevis få helheter med målade tapeter från 1700-talet bevarats, och var och en de som finns kvar är olika och öppnar för egen del ett nytt perspektiv på rokokotidens och den gustavianska tidens interiörkonst. Målningarna i Jackarby sal med sina herde- och jaktmotiv är ett utmärkt exempel på rokokoinredningens färgglädje i 1700-talets mitt.

Jackarby gårds huvudbyggnad går tillbaka till 1760-talets början och dess utseende är i stort sett oförändrat. En del av huvudbyggnadens ursprungliga fasta inredning, såsom bröstpanelerna, har bevarats. Ett betydande undantag från detta är de målade salstapeterna som i början av 1900-talet förvärvades till Nationalmuseets samlingar.

Målningarna i salen som gjordes i början av 1760-talet har ansetts representera ett mellanting mellan senbarock och rokoko, delvis på grund av den mörka färgsättningen. Rokokons färgpalett var emellertid betydligt mer intensiv än vad man ofta tror. Salen ligger i ett hörn av herrgårdsbyggnaden, så väggmålningarnas placering har ursprungligen varit annorlunda än vad den är på i museet.

Det som gör Jackarby sal unikt är salens monumentala takmålning, som öppnar sig upp mot molnen. Idéen härstammar från den italienska renässanskonsten och fick sitt slutgiltiga akademiska formspråk i Frankrike på 1660-talet.

Målningarna i Jackarby sal är skapade av Johan Bromander (f. 1732), en målargesäll från Stockholm, vars produktion och verksamhet i övrigt förblivit okända. Med dessa målningar visar han att han var väl förtrogen med förebilderna och influenserna från Frankrike, som han fått ta del av genom bygg- och inredningsarbeten på kungliga slottet i Stockholm, och att han kunde tillämpa dem för att skapa en ny, stilren helhet i Jackarby, som då låg i Sverige östligaste hörn.

Rökpörte

Rökpörtet, som stått på markerna som tillhört gården Innanen i Pajasyrjä by i Jakimvaara, köptes 1913 till det nybyggda Finlands Nationalmuseums inredning. Rökpörtet hade låtits bygga av Antti Siili och ovanpå dörren hade man ingraverat årtalet 1836.

I början av 1800-talet bodde en stor del av landsortsbefolkningen ännu i pörten som saknade rökkanaler. Utvecklingen av byggnader framskred i olika tempon på olika håll i landet: snabbast var förändringen i landets västra delar där den största delen av befolkningen vid ingången till 1880-talet redan hade gått över till boningsrum med rökkanaler. I östra Finland var utvecklingen långsammare och där fanns det på vissa platser ännu på 1880-talet dubbelt så många rökpörten än pörten med rökkanal.

Rökpörtet från Jakimvaara bildade en för Karelen typisk helhet som omfattade rökpörtet, en bod mittemot det och en farstu med tak mellan dem. Man beslutade att köpa endast den byggnadshalva som bestod av rökpörtet till Finlands Nationalmuseum. Den låga fönsterlösa ouppvärmda boden av rundtimmer som använts som matförråd kom inte till museet med pörtet.

Man ville att rökpörtet som flyttades till museet skulle representera en så ålderdomlig byggnad som möjligt. Eftersom man i pörtet från Jakimvaara redan hade använt glasning, som blev allt vanligare i början av 1800-talet, beslutade man sig för att byta ut sidoväggens väggstockar mot stockar, som ännu hade kvar gammaldags skjutluckor. Dessa hittade man i ett rökpörte, som stått i byn Lahdenmaa i Kirvus kommun.

Rökpörtet från Pajasyrjä by i Jakimvaara är en av de första helheterna som införskaffats till museet och vid sidan av Jackarbysalen den enda bevarade ursprungliga delen av Nationalmuseets inredning. Rökpörtet representerar på ett betydelsefullt sätt den finländska folkliga livsstilen och den befolkningsdel som bildade majoriteten av vårt lands befolkning.

Kejsarens tron

Ungefär en månad efter att Finska kriget inleddes i februari 1808, meddelade Rysslands kejsare Alexander I att man skulle behålla de områden som erövrats av Sverige som en del av Ryssland. I årsskiftet 1808–1809 kompletterades kejsarens titel med ”Storfurste av Finland”, eftersom ryska kejsare tillägnade sig den högsta titeln som användes i området som anslöts till riket. Det var även standardpraxis att upprätta ett statusavtal med det erövrade området. Enligt detta avtal skulle undersåtar svära trohet till sin nya regent. Regenten å sin sida bevarade undersåtarnas tro, lagar och privilegier. Kejsaren sammankallade även lantmötet i Borgå.

Ständerna samlades i Borgå i mars 1809 i enlighet med Sveriges riksdagsordning. När Alexander I anlände till staden den 27 mars, ordnade man följande dag lantmötets invigningsfestligheter, en gudstjänst i domkyrkan och en dans. Vid en begivenhet i domkyrkan den 29 mars svor ständerna en trohetsed till kejsaren, varefter kejsaren gav sin regentförsäkran.

Inför festligheterna i Borgå hämtade man den kejserliga tronen från Ryssland. Silversmeden Nicholas Clausen, född i Holland och verksam i London, tillverkade 1731 en så kallad silvertron till Rysslands kejsarinna Anna Ivanovna. På 1790-talet lät kejsare Paul I av Ryssland göra sex kopior av tronen. Syftet var att dessa troner av förgyllt trä skulle placeras ut på olika platser i riket som symboler på kejsarens makt och närvaro. Tronen som fördes till Borgå är en av dessa. Två andra troner finns i Kreml i Moskva och en i Eremitaget i S:t Petersburg.

Efter lantmötet lämnades tronen kvar i Borgå domkyrka, men förflyttades strax därefter till lokalerna för regeringskonseljen, Storfurstendömet Finlands nya förvaltningsorgan, i Åbo och senare till Kejserliga Senaten för Finlands plenisal i Helsingfors. Tronen symboliserade kejsarens närvaro och inför den högtidliga öppningen av lantdagen 1863 flyttades tronen till Rikssalen i det kejserliga palatset. Framför tronen läste generalguvernören upp kejsarens tal, det så kallade trontalet, som skrivits särskilt för evenemanget.

H7266:1

Carl Bäcks harnesk

Överstelöjtnant Carl Bäck härstammade från en tysk adelssläkt, som på 1500-talet flyttade från Rhenregionen till Finland. Han föddes 1609 i Notsjö och avled 1663 på samma ort efter en lång militär karriär.

Carl Bäcks harnesk är ett av Finlands Nationalmuseums sex harnesk, vilka tillsammans utgör en anmärkningsvärd helhet. Museets samtliga harnesk dateras till åren 1550–1650 och de är tillverkade i Norra Europa, av allt att döma i området kring nuvarande Tyskland, Flandern eller Holland.

Nationalmuseets harnesk är förknippade med Finlands historia och man känner till namnen på alla de sista ägarna av dem. Detta är ovanligt till exempel i Europa, eftersom information om harneskets ägare och dennes liv vanligen bevarades endast då det fanns en anknytning till kungligheter eller andra högt uppsatta personer.

Nationalmuseets harnesk har en obruten egen historia. Harnesken har till exempel inte kompletterats i någon nämnvärd utsträckning med delar som inte hör till dem eller som är från andra tidsperioder. Efter att ägaren avled, placerades de i gravkyrkor och församlingarna donerade dem till museets samlingar i slutet av 1800-talet. Tack vare detta är Nationalmuseets harnesk i det närmaste kompletta och i sina ursprungliga utföranden från slutet av 1500-talet och början av 1600-talet.

Utgående från stilen är Carl Bäcks harnesk tillverkat uppskattningsvis på 1600–1650-talet och är således cirka 400 år gammalt. Dess konstruktion och form är typiska för harnesk som användes av det tunga kavalleriet, det vill säga kyrassiärerna. Dessa harnesk är uttryckligen avsedda för användning på slagfältet och endast av kavalleriet. De är smidda av järn och stål, och monterade med nitar och läderremmar. Harneskens beväpning bestod vanligen av två pistoler och ett svärd, men ibland medföljde ett tredje skjutvapen med längre pipa.

Man känner till förhållandevis lite om harneskets tillverkning och dess ägarhistorik. Man vet till exempel inte om harnesket har tillverkats på beställning åt Carl Bäck eller om det har haft tidigare ägare. Harnesket kan ha köpts, erhållits eller varit krigsbyte. Om harnesket tillverkades åt Carl Bäck, har det tillverkats enligt hans mått och efter hans kroppsform. I sådana fall kan Bäck uppskattas ha varit cirka 184 cm lång, haft en axelbredd på högst 56 cm och ett midjemått om mindre än 97 cm. Man känner inte heller till tillverkaren av harnesket eller vart det tillverkades. Harnesket har inga märkningar, som till exempel harneskmakarens eller gillets, vapenarsenalens eller stadens stämplar. Några stämplar har inte uppdagats heller vid röntgenundersökningen, som genomfördes i samband med konserveringen. Det är dock möjligt att ytans bitvis tjocka, svarta målarfärgslager döljer märkningar.

Carl Bäcks harnesk kopplar Finlands område till 1600-talets Europa. Harnesken kunde lika gärna har burits av en officer i kavalleriet i området för nuvarande Italien eller England. 1600-talets harnesk var också allmäneuropeiska, tidigindustriella och ofta tillverkade vid någon av de få stora centren för harnesktillverkning.

Under sin militära karriär deltog Bäck i bland annat det trettioåriga kriget. Dessutom deltog Bäck i andra polska kriget, bland annat i Slaget vid Warszawa 1656. Bäck sårades allvarligt i striden mot polackerna år 1658. Han ådrog sig en skottskada i ena armen och uppenbarligen en stickskada av en lans ovanför hjärtat. Kulorna kunde inte avlägsnas från kroppen och delvis på grund av dessa skador avled Bäck i december 1663. Carl Bäck begravdes 1664 i den gamla träkyrkan i Urdiala. Enligt den tidens seder och bruk placerades Carl Bäcks harnesk och vapen i kyrkan i samband med hans begravning. Urdiala församling donerade Carl Bäcks harnesk till statens historiska museum, det vill säga nuvarande Finlands Nationalmuseum år 1872.

Text: Lasse Mattila

Foto: Matti Kilponen

Brudkrona

Traditionen att klä en bondbrud i överdådiga lånade utstyrslar var en sedvänja som tillägnats från ståndskretsarna och i Finland har man kunnat följa den åtminstone sedan 1600-talet, gällande enskilda smycken ända sedan medeltiden.

Även brudar i en mer anspråkslös ställning kläddes i lånade smycken på samma sätt som fröknarna i de högre stånden. Den speciella brudkläderskan hade till uppgift att se till att bruden på sin bröllopsdag såg så praktfull ut som möjligt. På 1700-talet hörde påklädningen av bondbrudarna ofta till prästfruns skyldigheter. Så småningom övergick ansvaret för uppgiften till professionella brudkläderskor. Bruden utsmyckades med förlovningssmycken och på huvudet sattes det viktigaste brudtecknet av dem alla – brudkronan.

Under den senare delen av 1700-talet blev det på modet med brudkronor av silkestyg eller, som en krans, av papper och dessa dekorerades med olika grannlåter, pappersdekorationer och tygblommor. I Kymmenedalen, den östligaste delen där seden med brudkrona förekom, utvecklades grannlåtskronorna under den senare hälften av 1800-talet till halvmåneformade skapelser som dekorerades med stanniolpapper. I de västra delarna av Finland fortsatte kronbrudsseden ända till slutet av 1800-talet.

Den här kronan är från Veckelax i Kymmenedalen.

K6816:146

Carl Gustafsson Horns begravningsdräkt

Carl Gustafsson Horn föddes på morgonen 27.2.1662 och dog på kvällen samma dag, blott ett halvt dygn gammal. Han begravdes i Kankas kor i Åbo domkyrka 4.11.1662. Den lille begravdes i enlighet med ståndet han hörde till med pompa och ståt, och till hans minne lät man i Åbo trycka upp den tyskspråkiga minnesdikten Schuldige Traurpalme. Dikten skrevs eventuellt av Heinrich Amand, som arbetade i familjen som barnens informator.

Ända till slutet av 1600-talet tillämpade man den uråldriga seden att begrava den avlidna i personens ”bästa”, festkläder. Det dyrbara tyget och den fina spetsen i Carl Gustafsson Horns dräkt vittnar om att det är fråga om en medlem av adeln, eftersom det inte var tillåtet för borgerliga att använda motsvarande material. Vid begravningar efterlevde man på 1600-talet samma ståndsindelning som gällde för övriga kläder och om saken anmärktes till exempel i överflödsförordningarna 1664 och 1668. I högadelns dödsdräkter användes guld- och silvertyger, i borgarståndets och prästeståndets dräkter silke och ibland även sammet. Skillnaderna mellan de olika stånden syntes uttryckligen i dräktens material och utsmyckning, inte i dräktstilen.

Dräkten tillvaratogs 1866 i samband med reparationsarbeten som utfördes i Åbo domkyrka. I samband med detta undersöktes även gravkamrar som murats under kyrkgolvet. I kistan tillhörande överste Gabriel Evertsson Horn, som var begravd i Kankas kor, hade man med tiden samlat ben och kistdelar från också andra som begravts i samma gravkammare och vars kistor tidens tand hade haft sönder. Barnets dräkt hittades bland dessa föremål.

H842:1

Kalands altarskåp

Kalands altarskåp är en helhet som består av en central del och dubbeldörrarna på båda sidorna om den. I den centrala delen och innanför de inre dörrarna finns det träreliefer som beskriver Jungfru Marias liv. Dörrarnas panelmålningar beskriver Sankta Barbaras martyrberättelse. De målades i 1430-talets Hamburg i dåvarande Tyskland av en konstnär som gick under namnet mäster Francke. Man känner inte till vilken verkstad som utfört skulpturverket.

Inga uppgifter har bevarats om beställningen eller transporten av altarskåpet till Finland. Sannolikt beställdes det till Kalands kyrka strax efter att byggnaden blev klar på 1430-talet. I dokument i kyrkans arkiv nämns altarskåpet som gammalmodigt i slutet av 1700-talet, men det var värdefullt för församlingsmedlemmarna. Ett ovanligt stort antal myter om det har bevarats i området.

Altarskåpet köptes 1903 av Kalands/Nykyrko församling till Nationalmuseets samlingar. Skulpturdelarna och de målade delarna separerades från varandra på 1920-talet, eftersom panelmålningarna skickades till Tyskland för konservering. Sedan dess har altarskåpets delar varit separata från varandra och baksidan av dörrarna med Jungfru Maria-tema är nu moderna.

Altarskåpet är tillverkat av ek. Dörrarnas panelmålningar har gjorts med oljefärger och i den centrala delen ser vi en senare övermålning. Altarskåpet är cirka 200 cm högt och när det öppnas är det 260 cm brett.

H4329:6

Text och videomanuskript: Docent Elina Räsänen

Bilder: Soile Tirilä