Vuxenlivet

Brudkrona från Veckelax

Traditionen att klä en bondbrud i överdådiga lånade utstyrslar var en sedvänja som tillägnats från ståndskretsarna och i Finland har man kunnat följa den åtminstone sedan 1600-talet, gällande enskilda smycken ända sedan medeltiden.

Även brudar i en mer anspråkslös ställning kläddes i lånade smycken på samma sätt som fröknarna i de högre stånden. Den speciella brudkläderskan hade till uppgift att se till att bruden på sin bröllopsdag såg så praktfull ut som möjligt. På 1700-talet hörde påklädningen av bondbrudarna ofta till prästfruns skyldigheter. Så småningom övergick ansvaret för uppgiften till professionella brudkläderskor. Bruden utsmyckades med förlovningssmycken och på huvudet sattes det viktigaste brudtecknet av dem alla – brudkronan.

Under den senare delen av 1700-talet blev det på modet med brudkronor av silkestyg eller, som en krans, av papper och dessa dekorerades med olika grannlåter, pappersdekorationer och tygblommor. I Kymmenedalen, den östligaste delen där seden med brudkrona förekom, utvecklades grannlåtskronorna under den senare hälften av 1800-talet till halvmåneformade skapelser som dekorerades med stanniolpapper. I de västra delarna av Finland fortsatte kronbrudsseden ända till slutet av 1800-talet.

Den här kronan är från Veckelax i Kymmenedalen.

KA6328. Bild Ilari Järvinen, 2020.

Brudkista från Ålands skärgård

I Kumlinge i Ålands skärgård gick den blivande bruden före bröllopet från hus till hus med sin följeslagare. Hon samlade ullen som hon fått som hemgift i en säck. Följeslagaren fick sig en tår som lön i varje hus. Ullen som samlades in som hemgift förvarades i brudkistan ända till hösten. På hösten, före bröllopet, ordnades en ullkardningsfest tillsammans med bruden. På det här sättet fick bruden färdigkardat ull som hemgift. Den här seden övergavs i slutet av 1800-talet.

KB3091. Bild: Ilari Järvinen, 2021.

En mordvinsk bruds huvudduk

I hela det finsk-ugriska språkområdet tillämpades länge seden att påvisa kvinnans ställning med hjälp av huvudbonader. Till bröllop klädde sig erzamordvinska brudar i imponerande, rikligt utsmyckade huvudbonader fortfarande under sovjetstyrets första årtionden på 1920–1930-talen.

SU2396:446. Bild: Matti Huuhka, 2010.

Förlovningsdocka från Owamboland

Förlovningsdockor användes från början som ett frierihjälpmedel. Fästmannen lät göra dockan och gav den till flickan som han ville ha som maka. Om flickan inte återlämnade dockan, var svaret på frieriet positivt. Dockan var även en bringare av barnalycka, som man trodde ökade fruktbarheten. Efter äktenskapsceremonierna bar frun dockan i sin ryggpåse tills hon hade fött sitt första barn. Dockan kunde även namnges efter någon levande människa. Om någon skadade dockan, ansågs det ofta som ett lika allvarligt brott som om man hade skadat den person som var namne med dockan.

VKSLS1094. Missionsmuseet Kumbukumbu. Bild: Ilari Järvinen, 2020.

Brudsängsdekoration från Taiwan

Brudsängsdekoration, silke, broderi. De gynnsamma symbolerna på denna dekoration, som hängs ovanför sängen, tros bringa brudparet barnalycka.

VK6456:41. Bild: Markku Haverinen, 2012.

Brudklänning från 1960-talet

Brudklänning från 1963. Klänning i två lager av naturvitt, genomskinligt nylon med tryckt blommönster i rött och grönt. Dessutom har dekorationerna kompletterats med beigefärgade sammetsdetaljer och rosettband. Fållen är plisserad i ett stycke i midjelinningen. Kantlangetten i tyget är placerad på fållen utan kant. Kantlangett har även använts i halslinningen och de korta, formsydda ärmarna. Den här brudklänningen representerar radikalt, ungdomligt bröllopsklänningsmode från 1960-talet.

IT77:2. Bild: Simo Karisalo, 2019.

Kamhänge inifrån vraket efter Sankt Nikolaj

Kamhänget hittades långt inne i vraket efter Sankt Nikolaj och är inget vanligt redskap för hårvård, utan mer ett symboliskt än ett praktiskt föremål. Formen liknar den hos kamhängen som finsk-ugriska folk använde från järnåldern ända fram till 1900-talet. Denna föremålstyp har bland annat att göra med mordvinska bröllopstraditioner, till vilka kamhänget hörde lika mycket som vigselringen. Kamhängena användes alltid i par så att bruden bar kopparkammen på sitt bröst och brudgummen i bältet. I typiska mordvinska bröllopskammar är ovandelen formad som två hästhuvuden som tittar åt motsatta håll. Ett sådant här kamsmycke har även hittats i vraket efter Sankt Nikolaj, och det ingår i föremålssamlingen i Kymmenedalens museum.

Kamsmycket är ett konkret bevis på att männen som värvades till den ryska flottan kom från många olika bakgrunder. Besättningen bestod till stor del av livegna och man vet att värvningar gjordes i vida områden i kejsardömet. På krigsskeppens däck tjänstgjorde således landkrabbor som aldrig tidigare ens sett havet, än mindre stigit ombord på ett fartyg. För män som vuxit upp i inlandet kändes livet till havs, för att inte tala som sjöslagen, säkert som en mardröm. Kanske höll en av dem i sina sista stunder brudkammen i ett hårt grepp, ett minne från den avlägsna hembygden och den unga hustrun som förgäves skulle få vänta på att få återse sin man. Med säkerhet vet vi endast att hängsmycket är ett tecken på band som knutits och att dessa band slets sönder en vindpinad julidag för 229 år sedan.

Det andra sjöslaget vid Svensksund

Under hela 1700-talet låg Sverige och Ryssland ständigt i fejd med varandra. Århundradets tredje konflikt, Gustav III:s ryska krig, utkämpades 1788–1790 mellan kusinerna Gustav III och Katarina II, även kallad Katarina den stora. Allt började med Gustav III:s önskan att återföra riket den ära och stormaktsställning som Sverige hade förlorat till följd av Stora nordiska kriget (1700–1721) och Hattarnas ryska krig (1741–1743). Till den unge regentens stridslystenhet bidrog även en önskan om att få se sig själv som en av de stora krigskungarna.

Det visade sig dock att Gustavs planer var överoptimistiska. Under krigets tredje år flyttades tyngdpunkten i krigsoperationerna, som avancerat trögt, från land till sjöss. Den svenska flottan leddes av kungen själv, trots hans brist på erfarenhet. I Svensksund, som ligger utanför nuvarande Kotka, utkämpades två stora sjöslag, den första den 24 augusti 1789 och den andra den 9–10 juli 1790. Den första sammandrabbningen, som slutade med seger för ryssarna, följde den svenska kungen på tryggt avstånd från bergsklippan på ön Kotkansaari. I det andra slaget stod riket, kronan och livet på spel för Gustav. Efter att med nöd och näppe ha lyckats fly från Viborgska viken efter ett misslyckat landstigningsförsök hade kungen spelat ut alla kort och med fienden hack i häl valde han Svensksund som scen för det avgörande slaget.

Enligt en del källor samlades upp till 450 skepp i Svensksund, allt från små och smidiga kanonjollar till tunga skärgårdsfregatter, schebecker och galärer. Vinden bar det ruskiga dånet från kanonelden hela vägen till S:t Petersburg. Den nästan dygnslånga sammandrabbningen mellan skärgårdsskeppen på vågor som doldes i krutröken innebar lidande och död för tusentals män. Efteråt låg de sönderskjutna spillrorna av tiotals fartyg kvar på havsbottnen som osynliga minnesmärken. Svenskarna var inträngda i ett hörn när de, delvis med hjälp av naturkrafterna, lyckades få ett övertag och till slut ta sig segrande ur Östersjöns största sjöslag. Tack vare framgången i Svensksund fick Gustav III en bra utgångspunkt för de efterföljande fredsförhandlingarna och gränsen som hade dragits vid Kymmene älv fick stå kvar i fredsavtalet för freden i Värälä.

Sankt Nikolaj

Den ryska skärgårdsflottans fregatt Sankt Nikolaj är det bäst kända och mest undersökta vraket i Svensksund. Roddfregatten med 38 kanoner färdigställdes på dockan i Kronstadt den 23 april 1790 och representerade en ny fartygstyp i dåtida sjökrigföring och skärgårdsflottans mest eldkraftiga materiel. Fartygets längd var cirka 40 meter, bredden 9,75 meter och djupgången endast 3,35 meter med tanke på skärgårdens och kustområdets grunda vatten. Det nya krigsfartygets seglingshistoria blev dock kort. Fartyget var placerat nära mitten av den ryska linjen i Svensksund och utsattes för kraftig kanoneld i flera timmar, tills endast 80 av de cirka 400 männen ur fartygets besättning var vid liv. Fartyget läckte kraftigt och kunde inte längre hållas på ytan genom att pumpa ut vattnet. Ungefär klockan 18.30 fick Sankt Nikolaj slagsida och sjönk snabbt. Endast en handfull män kunde räddas.

På så sätt blev krigsfartyget, som under ledning av den brittiske officeren Samuel E. Marshall kämpat till det bittra slutet, en grav för fartygsbefälet med sin besättning, men samtidigt en ovärderlig tidskapsel för arkeologer och historieforskare. Från vraket, som återupptäcktes 1948, har det lyfts tusentals föremål som deponerats på museer. Dessa omfattar allt som hör till livet ombord på fartyget, från lornjetter till arbetshandskar, navigeringsinstrument till musköter, befälets porslinsservisdelar till besättningens träskedar.

H62100:98. Bild: Ilari Järvinen, 2018.

Bröllopsminnen från 1911

Ebba Maria Pontáns (f. 1888) brudslöja, myrtendekoration samt dekorationer av apelsinblommor har bevarats i en cigarrlåda av trä. Ebba gifte sig med Gustav Rikard Munsterhjelm den 7 oktober 1911. I den ena halvan av lådan har den vita tyllslöjan vikts ihop och i den andra halva ligger en tyllring bunden med myrtengrenar. Dessutom ligger där en tiaraliknande dekoration som arrangerats med apelsinblommor och gröna blad samt en spetsutsmyckad dekoration av apelsinblommor fäst på papp. De av vax tillverkade vita apelsinblommorna och myrtengrenarna är traditionella utsmyckningar för såväl brudens som brudgummens bröllopsutstyrsel.

H2017016:14a-e. Bild: Ilari Järvinen, 2018.

Brudkista från Marirepubliken

Bland finsk-ugriska folk var bröllop, och är det fortfarande på sina håll, en serie händelser med många skeden som varar i flera dagar. Mot slutet av händelsekedjan flyttar bruden från sitt barndomshem till sin man. Den unga brudens egendom överförs från det ena huset till det andra i en brudkista. Den vackert målade kistan köptes 2002 i byn Tsahavainuri i Marirepubliken.

SU6091:1. Bild: Markku Haverinen, 2013.

Handelshögskolans kursring

Att slutföra studier och utbildning är viktiga livsförändringar. På bilden ser vi Handelshögskolans kursring från 1940.

IT9:18. Bild: Ilari Järvinen, 2018..

Brudskor från 1980-talet

Brudskor från ett bröllop som hölls hösten 1988 i Helsinge kyrka S:t Lars. Bröllopsfesten firades i den närliggande herrgården. Bruden bar en bröllopsklänning designad av Laura Ashley.

IT103:1-2. Bild: Simo Karisalo, 2019.

Konfirmationsklänning från Helsingfors

Atelier Solveig Savola sydde upp denna konfirmationsklänning av det nydanande materialet nylon. Klänningen användes vid en konfirmation den 20 november 1954 i Tölö kyrka i Helsingfors. Det styva, genomskinliga tyget är tryckt med ett vitt fjäderaktigt mönster. Denna ärmlösa klänning i två lager har en klockfåll som plisserats i midjelinningen och en dragkedja i metall och hakfäste i sidan. Bolerons långa ärmar löper rakt ut från fram- och bakstyckena. Halslinningen går upp lite i nacken, de rundkantade främre flikarna knyts till en rosett på framsidan.

H2015001a-b. Bild: Markku Haverinen, 2015.

Bröllopsklänning från 1882

Fröken Constance v. Ammondts och general Konstantin v. Scharnhorsts bröllop firades sommaren 1882 i Tavastehus guvernörs tjänstebostad. Constances bröllopsklänning var av ljust turkosblå silkesrips och satin.

H41072. Bild: Jan Lindroth, 2003.