Döden

Likdräkt från Karelen

I Karelen tillverkades likdräkten åt den avlidne av hemvävt, ljust linnetyg. Senare tillverkades likdräkterna av fabrikstillverkat tuskaftsväv. Kvinnornas dräkter omfattade en särk och sarafan samt två huvudbonader, en sorokka och en kukkeli. Enligt de gamla tog man av sig den ena huvudbonaden vid den yttersta domens port. Likdräkten för män omfattade en skjorta och kaftan av ett liknande tyg. På huvudet bar de en kukkeli. Bältet var endast av garn, oprasan (ikonen) av mässing lades på bröstet och detta kompletterades med ett radband. För att den avlidnas övergång till livet efter detta skulle vara så enkel som möjligt, fick trådarna som användes vid sömnaden inte knytas.

SU4905:5-6, 8-10. Bilder: Matti Huuhka, 2010.

Mexikanska sötsaker från De Dödas dag

Många mexikaner tror att avlidna närstående återvänder till de levandes värld för ett besök natten mellan 1–2 oktober. De dödas dag är en dag för att minnas och hedra de döda. Man har olika traditioner i olika delar av landet, men festligheterna innehåller även många likadana element: altare, blommor, ljus, dekorationer av silkespapper, rökelse och keramiska dekorationer. Många besöker begravningsplatser, där de närståendes gravar städas och utsmyckas. Det är vanligt att man tar med mat, dryck och de närståendes favoritföremål till gravarna, till exempel leksaker till avlidna barns gravar. Sedan kan man fira hela natten vid graven, spela musik, dansa, äta och dricka.

Sötsakerna tillverkas för att placeras på altare för de döda. I synnerhet dödskalleformade godsaker ges även bort som gåvor. Dessutom tillagas även olika söta bakelser i form av kors, skelett, kistor osv. och säljs för att avnjutas vid minnesfesterna både hemma och vid gravarna. Söta sockerdödskallar och andra sötsaker är ofta avsedda för familjens minstingar.

Sötsaker av sockermassa i form av en likkista, en gris och dödskallar. Bilder: Markku Haverinen, 2014.

Karsikkobräda från Simola

Ett karsikkoträd var ett barrträd som kvistats till minne av någon betydelsefull händelse. Trädkronan lämnades orörd. I trädstammen inristades till exempel initialer och årtal. På vägen till begravningsplatsen kunde man utmed vägen göra ett karsikkoträd för att hedra den avlidna. Enligt en sägen ville man med karsikkoträdet förhindra den avlidna från att återvända för att gå igen. Senare började man använda olika karsikkobrädor som spikades fast på träd. Man kunde även fästa karsikkobrädan på ytterväggen till den avlidnas hem. I karsikkobrädan ristade man in den avlidnas namn eller initialer samt födelse- och dödsdatum.

Den här karsikkobrädan är från Simola, från bygden Lempyy i Suonenjoki. På karsikkobrädan står det ”Marija-Liisaa Nöökelm ålder 5 tio 4 ÅR”. På brädan har man snidat en liten skärm för att skydda texten från solljus och regn.

K11949. Bild: Markku Haverinen, 2012.

Sorgemössa från Papua Nya Guinea

Nätmössa knuten av växtfibrer som användes av både kvinnor och män på begravningar och under sorgetider. På gogodalafolkets område i Gaima i Papua Nya Guinea använde män vanligen flätade, styva, konformiga mössor (díba) dygnet runt. Dessa huvudbonader limmades fast i huden och håret. Under sorgetiden använde man i stället en nätmössa eller ett sorgenät (atíma), som täckte hela huvudet som en påse. Sorgenätet kunde även vikas så att ansiktet förblev oövertäckt. Längden på nätet berodde på släktförhållande mellan den avlidna och den sörjande.

Gunnar Landtman förtog 1910 en resa genom gogodalaområdet från Gaima till Bamufloden i sällskap av pastor B.T. Butcher från Londons missionssällskap. Olyckligtvis orsakade en tidvattensöversvämning att sällskapet nästan drunknade och att en stor del av de föremål som Landtman samlat in från området gick förlorade. Trots detta fick man till Finlands Nationalmuseum ett femtiotal av de gogodalaföremål som Landtman hade samlat och dessa utgör den första samlingen av föremål som skaffats från detta folk. Tidigare hade man endast lyckats bevara sporadiska föremål från dem.

VK4902:146, 1910. Bild: Timo Syrjänen, 1978.

Kakemono-rullmålning från Japan

Kakemono-rullmålningen beskriver den historiska Buddha Shakyamunis död och uppnående av parinirvana (och nehan zu), från cirkeln av salighet och återfödelse till ett tillstånd av befrielse, från vilket det inte längre finns någon återvändo till ett fysiskt tillstånd. Buddha omges av sörjande figurer, allt från insekter till gudomligheter, och hans tiggarskål har lyfts upp i trädet, insvept i ett rött tyg.

VK5561:448. Bild: Ilari Järvinen, 2015.

Sorgehatt från 1930-talet

Också denna huvudbonad följde sorgmodet i början av 1930-talet. Den här hjälmlika hatten är av svart silkescrêpe. Längsmed kanten löper ett smalt, lätt uppvänt osymmetriskt brätte. Kanten på det är av svart sträv sorgecrêpe, likaså under brättet. Över hjässan har man fäst en rektangulär, svart florsjal, som kantas av hålsömmar. Slöjan har med hjälp av en svart tygremsa plisserats osymmetriskt lite åt sidan. I hatten finns märkningen Stockmann.

Enligt modetidningen (Les Modes, augusti 1932) lämpade sig inte Georgette-crêpe som sorgetyg. Det enda rätta materialet för en elegant och samvetsgrann kvinna var engelsk crêpe i minst tre eller fyra månader. I april samma år konstaterade man i tidningen att slöjan var kort, vilket innebar att den nådde till höften, och att man inte längre behövde bära den så att ansiktet täcktes.

H2010040:9.

Minnesföremål från år 1941

Denna vackra ask har kallats för sorglåda. Änkan till en man som stupat i fortsättningskriget har samlat föremål och dokument förknippade med sin mans bortgång i lådan. Lådan innehåller även sorgfloret och en svart silkessjal som makan använde som huvudbonad vid begravningen och under sorgetiden. Som minne från begravningen finns där även banden från begravningskransen. Minnessakerna omfattar även ett monogram av metall, utmärkelsen Frihetskorsets sorgemedalj samt ett fotografi av den avlidne. Lådan innehåller ett flertal dokument. Bland dokumenten finns meddelandet om den avlidnes försvinnande vid fronten, dödsbeviset och marskalk Mannerheims intyg på utfärdande av minnesmedaljen.

IT42:1-7. Bild: Ilari Järvinen, 2018.