Kyrktagningspall från Pudasjärvi

När modern hade fött barnet, välsignade, det vill säga kyrktog prästen kvinnan i samband med barnets dop. Under välsignelsen knäböjde modern på kyrktagningspallen. Före kyrktagningen skulle modern som fött barnet undvika andra människor i sex veckors tid. Kyrktagningsritualerna varierade efter kvinnans ställning. Kyrktagningen av en ogift moder som fött barn omfattade dessutom bland annat offentlig tillrättavisning. Det var vanligt att graviditet och förlossning förknippades med skamkänslor och övertygelser om att kvinnan som fött var oren. I gemene mans ögon ansågs kyrktagningen vara en slags reningsrit, där moder återupptogs som medlem i församlingen. Denna övertygelse vill kyrkan lägga sig i 1868 och lagtexten ändrades så att kyrktagning innebar en tackbön för kvinnan som fött. Inte ens i lagen talade man längre om återupptagande i kyrkan.

Kyrktagning av en kvinna som fött barn har varit en vanlig sed i Finland alltsedan medeltiden. Sedvänjan har sina rötter i Gamla testamentet och utformades till en kristen sed med anledning av Jungfru Marias besök i templet, som det berättas om i bibeln. Kyrktagningen var obligatorisk från 1686 till 1963. Man hade motstridiga inställningar till den på olika håll i Finland. Inställningen varierade beroende på befolkningsgrupp. Bland den vanliga befolkningen hade man en allvarlig inställning till kyrktagningen, men till exempel inom adelsståndet skydde man denna praxis. Under 1800-talet började även prästerskapet så småningom motsätta sig denna tradition och på 1930-talet upphörde kyrktagningen helt. Kyrktagning som sed föll bort allteftersom läkarvetenskapen utvecklades och kunskaperna om förlossning ökade. Kyrktagningen ersattes av en allmän tackbön som lästes från predikstolen för dem som fött barn.

K8142:1. Bild: Timo Ahola, 2020.