Det så kallade Gustav III:s ryska krig (1788–1790) mellan Ryssland och Sverige slutade i praktiken med det största sjöslaget i Östersjöns historia som utkämpades 9–10.7.1790 i Svensksund, utanför nuvarande Kotka. Den för Sverige segerrika sammandrabbningen var en tillfällig räddning för Gustav III, som på flera sätt målat in sig själv i ett hörn, men han lyckades ta sig helskinnad med sin krona från Kymmene älvs utlopp. Kriget, som Gustav startade i en strävan efter att återställa Sveriges ställning som stormat, eller åtminstone dess ära, kostade tiotusentals människors liv, utan att råmärkena mellan staterna, som kusinerna regerade över, flyttades ens en aln i fredsavtalet i Värälä. Till kommande generationer lämnade dock slagen i Svensksund i arv en skattkammare av historiska data i form av fartyg som sjunkit till botten.

Det mest kända och undersökta av fartygen, som gick sitt öde till mötes i Svensksund, är utan tvekan Sankt Nikolaj (Svjatoj Nikolai), ett av den ryska skärgårdsflottans på den tiden sprillans nya roddfregatter. Fartygets längd var cirka 40 meter, bredden 9,75 meter och djupgången endast 3,35 meter med tanke på skärgårdens och kustområdets grunda vatten. Fartygets maximala besättning var uppskattningsvis 350–400 personer och stridsutrustningens 38 kanoner förstärkta med relingskanoner gjorde det till en beaktansvärd taktiskt resurs.

De första skotten i Svensksunds andra sjöslag sköts 9.7.1790 kl. 9.30 mot den svenska flottan, som endast en vecka tidigare undflytt efter tunga förluster från omringningen i Viborgska viken, och kanonerna dundrade oavbrutet i 12 timmars tid. Svenskarnas ställning var i början av slaget motig, men vad dagen led, började det omisskännligen se ut som att stridslyckan ändå var på deras sida.

Som ett av ryssarnas starkaste enskilda fartyg blev Sankt Nikolaj föremål för intensiv kanoneld mitt i den ryska linjen, och under eftermiddagen förvandlades situationen till kritisk. En del av masterna hade gått av och havet forsade in genom öppningar, som träffarna mot skrovet hade orsakat. Huvuddäckets tyngsta kanoner sköts överbord för att lätta fartyget. Slutligen förmådde den decimerade besättningen inte längre pumpa ut vatten från fartyget och inte heller besvara elden effektivt. Efter en flera timmar lång kamp i en allt mer tröstlös situation fick fartyget snabbt slagsida åt höger och sjönk fort. Med sig drog det sin unge befälhavare, kapten Samuel E. Marshall. Endast en handfull män kunde räddas.

Från Sankt Nikolajs sista stunder har bland annat följande samtidsskildring bevarats:

”Det var hemskt att se hur detta stora fartyg sjönk: vattnet slöt sig om det och Nikolaj försvann ned i djupet utan ett spår. På drygt en minut skedde denna förlisning. - - En svensk kanonbåt räddade en matros och fartygsläkaren, som kämpade i svallvågorna. - - Dessa olycksaliga män berättade för oss att fartygschefen var den engelske kaptenen Marshall, en kompromisslös och obeveklig man, som inte ens ville höra besättningens böner om att fartygets skulle ge upp, varvid åtminstone en del av besättningen hade räddats. Han vägrade att ge upp, och ropade: ”När jag inte har möjlighet att visa er hur man vinner, visar jag er i stället hur man måste kunna dö”. Efter att ha svept med sig örlogsflaggan, hoppade han med ett segersällt skrik från sina läppar ned i havets djup.”

Vraket efter Sankt Nikolaj lokaliserades 1948 på nytt i samband med muddringen av en ny djupfarled. Fartyget vilade på cirka 17 meters djup med kanonerna ännu i kanonportarna, som vore de redo för att fortsätta den avbrutna striden.

Under årtiondenas lopp har tusentals föremål hämtats upp från vraket efter Sankt Nikolaj som ger en mångsidig bild av livet ombord på ett krigsfartyg från 1700-talet. Föremålen hör till Finlands sjöhistoriska museums samlingar och finns utställda förutom i basutställningen också i utställningen Ödesdigra Svensksund i Maritimcentret Vellamo.

Ett visst kamhänges historia

3D-modell av Sankt Nikolaj med seglen satta

--och med seglen revade

3D-bild av vraket efter Sankt Nikolaj i dess nuvarande utförande