Ljus på vågorna – fyrskeppet Kemi

Fyrskepp är en kuriositet bland farkoster. Det är egentligen inte ens ett fortskaffningsmedel då dess uppgift är att stå på rätt plats och visa ledande ljus för sjöfarande. Det förflyttar inte människor och saker från en hamn till en annan utan säkerställer att andra fartyg kan göra det.

Veterligen togs det första fyrskeppet i drift av affärsmännen Robert Hamblin och David Avery från London år 1731. Den enmastade slupen Nore, som fått sitt namn av sanddynen som den vaktade, stod vid mynningen av Themsen och vägledde sjöfarare med hjälp av två ankarlyktor upphängda på ändarna av mastens rår. Det finns uppgifter redan från 1700-talet även från Finlands kuster om vägvisarskepp som tryggade farlederna, men rovoljelyktan på det första egentliga fyrskeppet Qvarken (Snipan) tändes sommaren 1868. Fartyget var av trä och utan eget transportmaskineri, vilket var typiskt för de tidiga fyrskeppen.

De flytande fyrarnas era, då det som mest fanns 11 fyrskepp på olika håll i Finlands havsområden från Björkö till Kemi och ett på Ladoga (Taipaleenluoto), fick ge vika för fartygstrafikens kraftiga tillväxt och fyrnätverket som blev allt mer fullständigt.

M/A Kemi

Vårt i ordningen elfte fyrskepp som färdigställdes på Björneborgs Mekaniska Werkstad år 1901 på beställning av Lots- och fyrstyrelsen, representerade en modern modell som kunde förflyttas med hjälp av sitt eget maskineri. Dess fyrlykta fungerade med acetylengas och väderdäcket som sträckte sig längs hela fartygets längd skyddade mot vädrets makter.

Fartyget fick sitt namn Äransgrund efter sin första stationeringsort. Tack vare sitt kraftiga skrov behövde det inte tas ur drift när den första isen lade sig och kunde användas i vintertrafiken bättre än sina föregångare. Fartyget stationerades allt längre norrut, först från inloppet till Helsingfors till Relanderfronten i Raumo 1921 och därifrån högt upp i Bottniska viken utanför Kemi 1956. Det var det fyrskepp bland våra fyrskepp som har bytt namn och stationeringsort allra mest, och det fungerade i början av 1900-talet också som reservfyrskepp vid Nahkiainen utanför Brahestad, vid Verkkomatala utanför Björkö och vid Helsingkallan utanför Nykarleby. I mitten av 1950-talet fungerade det också som depåfartyg vid Sjöfartsstyrelsens sjömätningsexpedition under namnet Rauma

Under årtiondenas gång blev den nationella fyrskeppsflottan mindre vanlig jämfört med guldåldern på 1930-talet då bottenfyrarna så småningom ersatte de flytande fyrskeppen. Från år 1960 var M/A Kemi det sista i sitt slag och hösten 1973 tändes två nya bottenfyrar, Kemi I och Kemi II utanför Kemi. De klarade emellertid inte av vibrationerna som orsakades av isarna på vintern utan slutade fungera redan före jul. Fyrarna revs och man fick återvända till ritbordet. Sommaren 1974 behövdes fyrskeppet ännu en gång på sin stationeringsort innan Kemi I återinstallerades. M/A Kemis sista arbetsdag den 2 september 1974 avslutade fyrskeppens era i Finland. Man insåg fartygets kulturhistoriska värde och beslutade att bevara det som museiföremål för att berätta för kommande generationer om det speciella skedet i historien av sjöfartens säkerhetssystem och fartygsarbete.

Då M/A Kemi flyttades över från Sjöfartsstyrelsen till Museiverket måste fartyget underhållas, och man fick vänta en stund på anslagen som behövdes för detta. Våren 1989 ordnades det äntligen stor flaggning på Vrakholmens strand i Helsingfors för Kemis nya karriär att betjäna kunder som en del av Finlands sjöhistoriska museum. Det visade sig emellertid vara svårt att underhålla fartyget som alltid haft besättning och underhållits regelbundet, med de resurser som reserverats för det som museifartyg. Därtill visade det sig att de däckkonstruktioner som gjorts under den senaste dockningen till en del misslyckats. År 2003 måste fartyget stängas för en längre tid på grund av akuta och omfattande renoveringsbehov. Från och med den 27 juni 2022 har fartyget som hör till de nationellt mest betydande museifartygen varit öppet för allmänheten i ett bättre skick än förr, underhållet i sin helhet både inuti och utanpå från fyrtornet till kölen.

Livet på fyrskeppet

Fartygets besättning bestod under den sista tiden av en fartygsbefälhavare, värdinna, kokerska, två styrmän, en timmerman, maskinmästare, maskinassistent, eldare och tre matroser. Därtill fungerade fartyget som lotsstation.

Som arbetsmiljö var fyrskeppet, som stod på sin stationeringsort när havet var öppet, speciellt. Besättningens livsmiljö bestod av en försvinnande liten röd fläck långt ute på sjön. Man gick i land endast vid behov bland annat för att hämta proviant och post eller byta besättning eller lotsar. God sämja och gruppanda var en viktig förutsättning för att en dylik gemenskap kunde fungera, och ett jobb på fyrskeppet passade säkert inte alla.

Trots de många uppgifterna fanns det också fritid. Kolförbrukningen för fartyget som stod på ställe var inte stort, men en piltavla blev helt utsliten under sommaren. Man kunde fiska, läsa böcker och tidningar, lyssna på radio och titta på TV eller spela kort. Och naturligtvis umgicks man utan digitala hjälpmedel.

Ett urval av fyrskeppet Kemis föremålssamling ger en bild av det vardagliga, rätt så stillsamma livet med återkommande rutiner. Arbete och vila, näring för kropp och själ.

M/A Kemi:

• Namn (permanenta stationeringsorter): Äransgrund, Relandersgrund, Raumo, Kemi
• Konstruktör: Björneborgs Mekaniska Verkstad
• Färdigställdes: 04/1901
• Största längd 30,9 m, största bredd 6,9 m, djupgående 2,7 m
• Deplacement: 257 tn
• Skrovmaterial: stål
• Slingerkölar på skrovet som stabiliserar fartyget
• Huvudmotor: tvåcylindrig, vertikal-compound-ångmaskin med ytkondensor, 166 ihk
• Ångpanna: Siemens Martin, eldyta 720 kvadratfot
• Hjälpsegel
• Tre arbetsbåtar

Fartygschefer:

• Otto Wecksell 1901–1917
• Michael Axel Lindqvist 1918–1919
• Viktor Theodor Lindroos 1920
• Carl August Dahlqvist 1921–1926
• Ragnar Stackelberg 1926–1953
• E. Hoppu 1954–1955
• Aarne Lehtinen 1956–1957
• Risto Sorela 1957–1964
• Job Heikkinen 1965–1974