Tagelstrumpor

I uppgifterna om hur föremålen har förvärvats nämns, att de har använts av fiskare och speciellt av dem som dragit not. I uppgifterna kan man läsa: "När tagelstrumpan blev våt, blev den så varm, att kölden inte kom åt". Underst hade man på fötterna yllestrumpor, sedan tagelstrumpor och utanpå dem näverskor. Intendent Tyyni Vahtera skaffade strumporna till Nationalmuseets etnologiska avdelning under sin tjänsteresa år 1935. Det sägs att de har upphittats på stallsvinden till en gård tillsammans med vantar tillverkade av samma material. Således hade de inte längre varit i bruk.

Vinternotfisket torde redan på 1400-talet ha etablerat sig i den södra och sydvästra skärgården. Fr.o.m. 1500-talet idkades notfiske också på de stora insjöarna bl.a. i Tavastland och i Savolax. I närheten av Åbo har airisto, namnet på vinternot, bevarats i namnet på en ort som ett minne av vinterfisket. Vid övergången till 1900-talet blev vinternoten i havsområden en metod för större fångster av strömming och på insjöarna en fångstmetod för siklöjor. Under de senaste årtiondena har notfisket om vintern fått mindre betydelse, men notdragning förekommer fortfarande bl.a. i trakten av Rymättylä och vid Ule träsk. På insjövattnen används noten numera även inom fisket i vårdande syfte samt som ett programinslag i upplevelseturismen.

Vinternotfiske innebär ett hårt arbete under svåra förhållanden och fisket har krävt en speciell utrustning förutom i fråga om teknik också i fråga om beklädnad. Olaus Magnus (1495-1557) är den första, som beskriver vinternotfisket i sin bok Historia om de nordiska folken från år 1555. Olaus Magnus beskriver den utrustning man har använt på isen och nämner att man på fötterna hade träskor, som hade trekantiga järnpiggar i bottnen. Isskor av denna typ var i bruk i Rymättylätrakten ända till 1900-talet. Den tidigare nämnda skribenten fortsätter: Om fiskaren inte hade dessa järnbeslagna skodon "går han stadigt också i strumpfötterna och är inte rädd för att falla". Torde man då ha haft tagelstrumpor?

Vattenfrånstötande tagel användes allmänt som material i kläder som man använde vid notfisket.  I samlingarna finns flera par tagelvantar, som kommer från olika delar av landet. Ett flertal av dem är tillverkade med vantnål. Som material nämns hästtagel eller hår, kons svanstagel eller gethår. Ibland har taglet eller håren blandats upp med ull. Även hår har använts tillsammans med ull: ett sådant vantpar har kommit till samlingarna från Rymättylä. Till samlingarna hör även en rock, en notkofta från Joutsa, som gjorts av svinborst.

Pirkko Madetoja