Broderat täcke

Bland de folkliga textilierna kan man urskilja broderade täcken, eller påsömtäcken som man förr kallade dem. Dessa skiljer sig både i fråga om teknik och om mönster från övriga, vävda täcken. Täckena har dekorerats med figurer sydda med ullgarn i olika färger på enfärgad botten. Bottentyget är för det mesta rips, där varpen är linne och inslaget ylle. Mönstermotiven skiljer sig mycket från varandra, likaså nivån på broderiet. Rött är ofta en dominerande färg i broderiet. Mönstermotiven är vanligen förenklade: geometriska figurer och stiliserade blomster- och växtmotiv används mycket.

Broderade täcken har tillverkats inom ett synnerligen begränsat område i Finland, i svenska socknar i Österbotten, i deras finskspråkiga grannsocknar samt i norra Satakunta. Förekomstområdet antyder teknikens ursprung: broderiet har man lärt sig från Sverige, där man även har försett täcken och kuddar med broderier. I Sverige har man i stort sett tagit mönster från mönsterböcker. I Finland har däremot utvecklats en helt egen, starkt stiliserad stil.

Tillverkningen av broderade täcken har börjat tidigast i slutet av 1700-talet och största delen av dem är från 1820 - 1840-talen. Täcken har även ofta gjorts som hemgift. De har ofta gjorts som slädtäcken, sängöverkast, som omhänge för våningssäng, borddukar och t.o.m. bårtäcken. Senare har tekniken alltid på nytt blivit modern med ett par årtiondens intervaller.

I Nationalmuseets samlingar finns 42 broderade täcken. År 1926 har man till Antellska samlingarna köpt ett parti bestående av tio stycken broderade täcken från norra Satakunta. Partiet har sammanställts av konstnären Germund Paaer (1881-1950), som är i första hand känd som tecknare, bokillustratör samt som den förste konstnärlige designern av Kalevala smycken. Paaer, som föddes i Parkano, studerade i början av 1910-talet vid Streliz polytekniska läroverk i Tyskland. Hans intresse för etnologi var mångsidigt. Han tillbringade sammanlagt tre år i museer i Sverige, Danmark, Tyskland, Österrike, Ungern och Estland, där han studerade etnologiskt och konstindustriellt material. Vid sidan av broderade täcken har man av honom mottagit främst olika träföremål till samlingarna i Nationalmuseet. De härstammar från Kihniö - Parkano-trakten.

I ett nummer av tidningen Kotiliesi från år 1950 har publicerats en artikel av Germund Paaer. I den berättas om de tider, då han reste omkring och samlade in täcken (ung. i början av 1920-talet). Här berättar han också om mötet med Mor Maija i Kihniö, en ålderstigen kvinna, som mindes hur hon som tiggarflicka hade en tid fått bo på en förmögen gård och haft möjlighet att brodera ett täcke. På gården har man vävt svart tyg för hästtäcken och av detta syddes ett dubbelbrett täcke, som broderades med mönster från ett gammalt täcke. Frun i huset ritade med skräddarkrita figurer på tyget och täcket fästes vid en täckbåge och därefter började man sy det. En gång då hon var upptagen av gårdens sysslor, tog Maija i smyg nålen och fortsatte att sy de figurer som frun i huset hade påbörjat och hon blev så intresserad att hon inte märkte att frun stod bredvid henne och säger: Vad har du nu gjort Maija? Men då frun märkte att Maija inte hade gjort ett enda fel, skrattade hon till: Kanske du också måste få en stoppnål. När våren kom var täcket färdigt och vad det var vackert! Det fördes sedan till boden för förvaring.

Några fler täcken blev det inte broderat för Maijas del - en som är fattig har inte råd att brodera täcken. Om användningen av täcken berättade hon enligt Paaer följande: "Bönderna använde dem bak i släden när de åkte till kyrkan eller till bröllop. På kyrkbacken lyfte man de brokiga slädtäckena på hästryggen ovanpå fällen."

Pirkko Madetoja

Mera information:

Tyyni Vahter - Laila Karttunen: Kirjottuja peittoja, Helsinki 1952.

Kotiliesi 13-14, 1950.

Helvi Taisto: Kirjottuja peittoja ennen ja nyt, Helsinki 1979.