Gratulationstavla

Traditionen med gratulationstavlor spred sig från Sverige till kuststäderna i mellersta Österbotten i början av 1800-talet. De dekorativa minnestavlorna som getts åt brudpar och namnsdagshjältar blev allmänna främst bland den svenskspråkiga befolkningen, men de påträffas även i finskspråkiga trakter. Från kuststäderna spred sig traditionen småningom även till de närliggande socknarna. Den svenskspråkiga befolkningen i Nyland lärde känna traditionen med gratulationstavlor relativt sent. Av den orsaken var det endast det yngsta formen av traditionen, födelsedagstavlorna som nådde denna trakt.

Med undantag av Sverige har det aldrig i Finland varit allmänt att ge minnestavlor till ett par på grund av lysning till äktenskap och det har inte heller varit brukligt att ge kondoleanstavlor, vilka i Sverige representerar det yngsta formen av minnestavlor.

De äldsta gratulationstavlorna var mycket enkla: man använde ännu inte färger och tavlan dominerades av handskriven text. Småningom ökade antalet bilder vid sidan av texten. De var ritade, målade eller gjorda i siluetteknik. Färggranna tavlor i blandteknik, tillverkade i Österbotten, står för den sista utformningen. I dem har man kombinerat vattenfärgsmålning och klippta figurer av papper.

Tavlorna tillverkades av både yrkeskonstnärer, hantverkare som av folkliga konstnärer. Tavlorna har också tillverkats av möbelmålare. Det kommer till synes i tavlornas motiv, som påminner om den dekor som finns inuti locken på allmogekistor från 1700-talet i södra Österbotten och Nyland. Intryck har också tagits av tidens tryckalster och kyrkomålningar.

Gratulationstavlan som hör till Nationalmuseets samlingar är från år 1880. Den är gjord till minnet av vigseln mellan Matti Mattila och Amanda Maria Ojala av folkkonstnären Tilda Nurila från Kelviå.

Tavlan, som är gjord i blandteknik representerar ett för Tilda Nurila typiskt motiv: vaser, blommor och änglar. Kompositionen är typisk för Gamlakarleby-Jakobstads trakten.

Som modell för vaserna som är klippta ur profilerat metallpapper har hon använt en medeltida kyrklig kalk, silverbägare som tillverkades ännu i slutet av 1700-talet av inhemska silversmeder. Blomstergirlanden som har formen av en valvbåge består av rosor, vilka ansågs vara en kärlekssymbol. Förebilden för de änglagestalter, som var Tilda Nurilas favoritmotiv i gratulationstavlorna, fick hon av målningar med änglar och molnformationer i Nykarleby kyrka, daterade till mitten av 1700-talet.

Raila Kataja

Litteratur:

Liisa Salminen-Anttila: Onnittelutaulun värit ja motiivit. Suomen Museo 1983. Suomen Muinaismuistoyhdistys. Vammala, 1984. ss. 79-114.

Veikko Anttila: Kansanomainen onnittelutaulu. Kotiseutu 1958. Forssa, 1958. ss. 97-104.