Julgranens elljus

Sedan 1820-talet har julgranen hört till julfirandet i Finland först i städer, i hemmen hos ståndspersoner och andra förmögna familjer. På landsbygden skaffades julgranar till en början till prästgårdar, t.ex. i Österbotten fr.o.m. mitten av 1800-talet. Bland folket blev julgranen småningom fr.o.m. 1870-talet allmän med början i sydvästra Finland. I och med folkskolorna började julgranen bli känd och allmän i olika delar av landet. Ursprungligen spred sig bruket att hämta in en gran om julen från Tyskland till de nordiska länderna på 1700-talet och senare från Sverige vidare till Finland.

Julgranarna var i början helt utan ljus. Användningen av ljus i granen vid sidan av andra prydnader blev allmän speciellt efter att man började få stearin- och paraffinljus. Levande ljus brann naturligtvis endast en kort tid och dem kunde man inte lämna att brinna utan tillsyn. Under industrialismens epok var elljusen en nyhet, som man länge motsatte sig, eftersom man ansåg att de förstörde den stämning som de levande ljusen skapade. Av praktiska orsaker och ur säkerhetssynpunkt har man småningom fr.o.m. 1950-talet föredragit elljus och mestadels används sådana i hemmen. Under de senaste årtiondena har vid sidan av de traditionella elljusserierna för innebruk även uteljus - ofta färgat - blivit allmänt på gården och på balkongen. I dag pryder man med elljus t.o.m. träd, som växer på gården.

Nationalmuseet har till samlingarna mottagit två elljusserier från 1960-talet som donationer. Den ena är en östtysk Weihnachtsbaumbeleuchtung-serie, den andra en Philips-ljusserie, i vardera finns 10 ljus. De är således avsedda för en relativt liten gran - på marknaden finns större ljusserier ända till 24 ljus. Båda representerar en på sin tid populär och allmän typ av elljus.

Antti Metsänkylä