Lyly och kalhu

Lyylikki som glättar glidträn, Kauppi, som gör skinnskodd skida,

snidar glidträt hela hösten, holkar andurn hela vintern;
staven tog en dag att tälja, lika lång tid krävde kringlan.
Han fick så ett glidträ färdigt och en skinnskodd högerskida;
stavar ställde han i ordning och på skaften trissor trädde.
Varje stav var värd en utter, kringlan var av rödrävs värde.
Skidorna med smör han smorde, vallade dem väl med rentalg;
grubblar se'n en stund och grunnar, yttrar därpå dessa orden
"Finns väl här en enda ynglig, någon av det yngre släktet,
som kan gå på detta glidträ, skjuta spjärn med slika skidor."
Muntre Lemminkäinen mälte, sade så den friske sällen:
"Alltid finns väl här en yngling, en utav det unga släktet,
som kan gå på detta glidträ, skjuta spjärn med slika skidor."

Kalevala, 13: e sången.

Lemminkäinens skidutrustning i den här Kalevaladikten är skidor av olika par: den längre löpskidan lyly och den kortare, sparkskidan kalhu, som i allmänhet hade ett skinn av djur på undersidan. Skidor av den här typen torde ha varit i bruk redan under järnåldern och ännu i slutet av 1800-talet i norra Finland i samband med vildrensjakt.

Med lyly och kalhu sparkade man sig fram med högerskidan och gled på vänsterskidan. Skidsättet ansträngde benen ojämnt, men skidorna av olika par var mycket bra då man tog sig med skidor uppför ett fjäll och då man skidade på hårt packad snö. Att vända om med skidor av olika par var behändigt på öppna och jämna platser, men inte i skogig terräng. Ett bra glid fick man genom att smörja skidans botten med djurfett. Ifall kalhu inte hade skinn på undre sidan kallades den lagg.

För att skidan skall fästa har man vid sparkskidan fäst en bit djurskinn, ibland utmed hela bottnen. Skinnet från vildrenens eller renens bakben har vanligtvis använts för ändamålet. Skinnet har fästs vid bottnen medhårs, så att skidan skall fästa bra vid sparkandet och ha ett bra glid när det behövs. Vid blidväder då skidorna inte glider kunde man använda skidor, som vardera hade fodrats med remsor av renskinn.

De äldsta löpskidorna tillverkades så att man till en början högg med en yxa i ändan av en stock och springan gjordes större genom att dra med en pärtkniv med lång egg längs med träfibrerna. Då fick man en lämplig brädliknande spjäla som var ett lämpligt material för en skida. Den skida som kallades lyly gjordes ursprungligen av en tall som nertill hade vuxit i en båge och där träfibrerna var tätare och alltigenom kådiga och hårda och hade således ett bra glid. Kalhu-skidorna gjordes däremot för det mesta av björk.

Stavarna tillverkades av trä och trissorna av träskivor eller av vidjeband. Under jaktfärder använde man oftast endast en stav med en spjutspets i andra ändan. Då man skidade med skidor av olika par stakade man sig fram med en stav endast på lylyskidans sida. Att använda två stavar när man skidar blev allmänt först i slutet av 1800-talet då skidtävlingar fungerade som förebild.

Skidparet lyly och kalhu som finns i Nationalmuseets samlingar har mottagits år 1931 som föremålsbyte från Skidmuseet i Sverige. Skidorna som tillverkats i slutet av 1800-talet härstammar i enlighet med katalogiseringsuppgifterna ursprungligen från Torneådalen. Lylys längd är 286 cm och kalhu som har fodrats med skinn från benet av en ren är 212 cm. Även mitten av kalhuskidan där man fäste skidremmen av läder, har beklätts med skinn. Trämaterialen har i det här skidparet valts tvärtemot än i allmänhet: lyly är av björk och kalhu av tall. Lyly som har ett högt fotvalv och har inristade skåror som dekor påminner i fråga om modellen om en typisk skida från Pudasjärvi. Modellen utvecklades av lokala skidtillverkare, av vilka de mest kända under 1800-1900-talen var Sakari Karvonen och Aukusti Pesälä. Eventuellt är åtminstone lyly tillverkad av någondera av dem.

Risto Hakomäki