Zigenarkvinnans dräkt

På Nationalmuseets basutställning finns en zigenarkvinnas dräkt från 1990-talet utställd. Den finländska zigenardräkten är unik och gemensam för hela folkgruppen. Den har fått sitt nuvarande utseende under 1900-talet. Kvinnans dräkt är en viktig del av zigenarnas etniska identitet. Till dräkten hör en ankellång, svart sammetskjol med underkjol, en långärmad kofta, underblus, förkläde och smycken. Zigenarmannens dräkt skiljer sig mycket mindre från majoritetens klädsel: männen använder i allmänhet en långärmad, vit skjorta, svarta, raka byxor och mörk rock.

Man vet inte särskilt mycket om zigenarnas klädsel i Finland före 1900-talet. Det ser i alla fall ut som om zigenarna dåförtiden inte klädde sig helt i samma stil som majoritetsbefolkningen. Deras klädsel, de granna färgerna och de fina materialen har väckt uppmärksamhet. I början av 1900-talet började utvecklingen gå mot en mer särpräglad stil. Lång kjol, kofta och förkläde var på 1800-talet vanliga kläder för kvinnor i Finland, men då majoritetsbefolkningen övergick till nya modeller, behöll zigenarna sin gamla klädsel. På 1920- och 1930-talen övergick man till att använda finare tyger än förut. Den zigenska dräkten tar intryck av det allmänna modet bl.a. vid valet av färgnyanser, men framför allt har zigenarna sitt eget mode, som lever sitt eget liv. Under årtionden har tygmängden i kjolen ökat, mängden rysch och volanger i förklädet och koftan har ökat och tygerna har hela tiden blivit allt mer uppseendeväckande. Dräktens utveckling har påverkats bl.a. av den förbättrade levnadsstandarden.

Vanligtvis börjar man använda zigenardräkten i 14-24 års ålder. Klädseln påverkas av zigenarnas uppfattning om dygd, vördnaden inför föräldrarna och renhet. Det är inte något tvång för kvinnan att klä sig i zigenardräkt, men om hon tar den i bruk måste den alltid användas åtminstone då äldre zigenare är närvarande. Dräkten döljer figurens former, armarna och benen. Fastän kvinnan inte använder den egentliga zigenardräkten, förväntas hon ändå klä sig i en dräkt som döljer armarna och benen. I zigenardräkten måste man uppträda värdigt och kläderna skall alltid vara rena och snygga.

Tygåtgången för kjolen är ca tio meter sammet. På 1910-talet användes sammet som en smal remsa i kjolfållen och på 1920-talet gick den redan upp till knäet. Mängden sammet har år för år ökat så att nuförtiden är kjoltygen en drygt 10 cm bred remsa nedanför midjeremsan. Den består av fint tyg, t.ex. brokad, men täcks nästan helt av koftans fåll. I tyget till kjolen som nu är utställd finns paljetter som prydnad. Den vida sammetskjolen är tung och därför började man på 1990-talet använda stöd av tyg, som placeras nedanom midjan för att lyfta kjolens vikt från huden. I synnerhet tycker unga kvinnor om att använda stödet.

Koftan och förklädet tillverkas av exklusiva tyger och dekoreras rikligt med spetsar och volanger. Nuförtiden är koftan och förklädet ofta av samma tyg. Seden har tagits i bruk på 1990-talet, vid samma tid som användningen av förkläde i vardagsdräkten har börjat avta. Vid fest använder man ändå alltjämt förkläde. För arbetet i hemmet används ett skilt hushållsförkläde.

Koftan är långärmad, den har vanligen en bred krage och fållen är nedanom midjan. Ärmarna är mycket vida. Koftornas volanger och spetsar har blivit flera under årens lopp. De fabrikstillverkade, vita spetsarna ersatte på 1960-talet de tidigare använda virkade spetsarna. Spets finns i allmänhet i kragkanten och i sprundet mitt fram och i fållen, ibland också på ärmen. Dessutom kan spetskantat rysch förekomma i en båge från axeln på framsidan samt baktill sydd på midjesömmen. Tyger skaffas ofta från utlandet, såsom i det här fallet från Dubai. Konstsilkestyget i denna festkofta har blå botten och paljetter som bildar mönster. Paljettygerna kom på modet på 1980-talet. Färgsättningen i koftan är typisk för 1990-talet, då blått och vitt samt guld och silver var på modet. Numera har koftorna en mycket mörkare färgskala.

Även smycken, särskilt örhängen utgör en väsentlig del av zigenardräkten. Förr i tiden var smyckena en placering, de var familjens förmögenhet som man bar på sig och som när som helst kunde bytas ut eller säljas vid behov. Zigenarna har haft sina egna, traditionella modeller, som vissa guldsmeder har tillverkat för dem. Örhängena är stora och har steninfattningar. I de stora guldörhängena finns en ked som går över örat.

Tidigare bar zigenarna både huvudduk och sjal, men de har under de senaste årtiondena lämnats bort, i sista hand sjalen. Som skodon används i allmänhet högklackade, svarta pumps.

Den zigenska dräkten har klätts på en docka, som har tillverkats i slutet av 1800-talet för en utställning i Nationalmuseet.

Pirkko Madetoja