Budkavel

Budkavlarna hörde till åldermansväsendet, som var baserat på byns förvaltning. Det var en typisk företeelse i det österbottniska bysamhället. Detta samarbetsförfarande fortsatte delvis ända till 1900-talet.

Enligt åldermanssystemet hade varje by sin egen ålderman och han hade vanligtvis två bisittare till sin hjälp. Tillsammans bildade de ett byaråd, som styrde, skötte och övervakade byns gemensamma ärenden. Av dessa kan t.ex. nämnas gemensamma jordbruksarbeten, byggandet av stängsel kring ängar och åkrar, grävning av diken, byggande eller underhåll av vägar och broar samt brandsäkerhet och allmän ordning.

Byastämman hade den högsta bestämmanderätten. Åldermannen sammankallade till möte med åldermansstaven eller med en budkavel. Med hjälp av budkaveln kunde åldermannen förmedla också sådana saker, som inte hörde till åldersmansväsendet men som i alla fall gällde byborna. Åldermansstaven och budkaveln var de viktigaste yttre symbolerna för byförvaltningen.

En byforskningsexpedition för södra Österbottniska nationen donerade år 1930 två budkavlar från Merikaarto by i Lillkyrö till Finlands nationalmuseum. Man hade nyligen slutat använda de aktuella budkavlarna och de hade ersatts av en pärta, där man spikade fast meddelandena om möten.

Årtalen på budkavlarna från Merikaarto daterar dem till åren 1724 och 1810. Budkaveln från år 1724 är troligen av ett äldre datum än själva byns åldermansförvaltning. Budkaveln i fråga har sålunda sannolikt använts som en budkavel av något slag redan före åldermansväsendet.

I Merikaarto by fungerade varje husbonde som ålderman för ett år i gången och turen gick vidare medsols i byn. Eftersom byn låg på vardera sidan om Kyrö älv, gick uppdraget som ålderman först till gårdarna på ena sidan om älven och därefter till den motsatta sidan.

Sysslorna för åldermannens hjälpkarlar var även ambulerande. Till deras uppgifter hörde att tillsammans med åldermannen gå omkring och granska eldstäder. Husbönderna i de hus som var i andra eller tredje turen att bli ålderman fungerade som hjälpkarlar.

Eftersom byn låg på älvens motsatta stränder var det nödvändigt med en budkavel för varje byhälft. Budkavlarna gick runt på vardera stranden alltid med början i den ända där kyrkan låg. När budkaveln och det medföljande meddelandet hade förts till gården, måste husfolket sköta om att den skickades vidare till följande gård.

Sedan budkaveln gått varvet runt returnerades den till åldermannen. Ursprungligen förmedlades informationen muntligt. När läs- och skrivkonsten blev allmän under senare hälften av 1800-talet, dök det vid sidan av de traditionella budkavlarna upp sådana som svarvats ihåliga. Inuti dem kunde man lägga ett skriftligt meddelande.

Raila Kataja