Mjölkbytta från Taivalkoski

Finländarna har under årens lopp tagit starka intryck av andra folk både vad gäller den andliga och den ekonomiska utvecklingen. Däremot har mjölkhushållningen, som sedan gammalt haft stor nationalekonomisk betydelse, ända till vår tid bevarat sin särart (övers.)

Så här skrev Gösta Grotenfelt år 1915 i förordet till sin bok Vanhanaikainen suomalainen maitotalous. [Gammaldags finsk mjölkhushållning (övers.)]

Till den folkliga mjölkhushållningen hörde speciella, olika slag av redskap, olika kärl t.ex. tillbringare, silar för hantering, förvaring och för transport av mjölk samt naturligtvis redskap och kärl för uppläggning av fil och för tillverkning av smör och ost. De var typiskt sådana föremål, som museerna utökade samlingarna med på 1800-talet och ännu i början av 1900-talet, men numera är de svåra att få tag på.

Den här gången presenteras som månadens föremål en mjölkbytta. Byttan kommer från Taivalkoski och har tidigare i år införlivats med Nationalmuseets samlingar. Den är ett stort laggkärl, som använts på Kivelä gård i Metsäkylä i Taivalkoski. Kärlet har tillverkats av gårdens husbonde Jussi Väyrynen (f. 1851 i Suomussalmi) år 1886, vilket har inristats i bottnen på kärlet. Boskapsskötseln och mjölkhushållningen var viktiga på Kivelä, där husbonden hade byggt en separat sval mjölkkammare intill köket.

På sommaren då korna gick på bete var mjölkproduktionen som rikligast och den här stora byttan var då i bruk. Motsvarande byttor har mestadels kallats såar. Den mjölkade mjölken hälldes genom en sil (tidigare troligtvis genom linnetyg) i byttan och transporterades i denna till mjölkkammaren, där den hälldes upp i mindre skålar. I dessa bildades grädde på mjölken och av grädden kärnades smör. Den mjölk som blev över vid kärningen lät man surna till surmjölk.

Grotenfelt skriver vidare: Folket tyckte och tycker fortfarande i allmänhet mycket mera om surmjölk än om färsk helmjölk. Surmjölk och sur kärnmjölk är nationaldrycker, som bönderna i vårt land drack i stora mängder tidigt och sent på dagen, om somrar och vintrar, när de var antingen friska eller sjuka.

Byttan som har två öron har gjorts av sju breda laggbräder, bottnen är av två bräder. Tunnbanden av trä är tre till antalet, av vilka två har lossnat och fanns inne i kärlet, då det kom till museet och ett band fanns runt byttan. Det nedersta tunnbandet har i något skede bytts ut mot ett av järn. Ovanpå locket, gjort av två bräder, har man med träspikar fäst en tvärslå och på denna fäst ett handtag av järn.

Tvärslåns ena ända har en tapp, som skjuts in i byttans ena öra och i tvärslåns andra ända finns en låskolv av järn. Med hjälp av en järnkrok som finns nära handtaget kan låskolven föras in i byttans andra öra och på det här sättet kan locket låsas och det öppnar sig inte ens av misstag. Byttan är, locket ej medräknat, 35 cm hög och 31 cm djup och 34 cm i diameter. Utöver årtalet i bottnen har man ristat in första bokstaven W i husbondfolkets släktnamn, en likbent triangel samt ett pentagram för att ge skydd åt gårdsfolket mot trolldom.

Antti Metsänkylä