Kärl för handtvätt

Vid senaste sekelskiftet gjorde finnarna talrika forsknings - och insamlingsresor till Gränskarelen och till folkgrupper, nära besläktade med det finska folket. Avsikten med dessa resor var att samla in och teckna ned information om folklivets alla delområden: byggnader, föremål, dräkter samt om muntlig tradition. Resebeskrivningarna var ibland t.o.m. mycket detaljerade och samtidigt ett uttryck för tidens typiska nationalromantik. Man beundrade karelarnas rika utsmyckning såväl i byggnader som i föremål. En del av dem kunde tillämpas på den finska byggnadsstilen och inom konstindustriell formgivning.

Man gjorde också iakttagelser om folkseder, men dessa var inte alltid föremål för beundran. Bl.a. ondgjorde sig professor Gösta Grotenfelt över landsortsbefolkningens dåliga hygieniska standard, t.ex. så här: "resenärens tålamod ställs ofta på rätt hårt prov, i synnerhet på grund av de många förseelserna som görs mot de mest elementära kraven på renlighet…" Men ibland kunde man "göra även häpnadsväckande iakttagelser i motsatt riktning bland de rättroende (de ortodoxa)".

Grotenfelt hänvisar till kärlet för handtvätt som fanns invid dörröppningen till den traditionella karelska stugan. Kärlet hängde ovanför en så som stod på golvet och i vilket husfolket tvättade händerna när de kom in från utearbetena. När man sköljde händerna rann vattnet ner i sån. Händerna torkades på en handduk (käs´paikka) som hängde invid kärlet. Grotenfelt hoppades att denna "synnerligen nyttiga, även om något egendomliga sed" skulle sprida sig till andra delar av landet. År 1915 skrev han så här: "Hur fattig någon än torde vara, ordnar han alltid så, att man får rent och oanvänt vatten i kärlet för handtvätt och detta är inte utan betydelse. Smuts och smittsamma bakterier sprider sig sålunda inte från människa till människa!"

Ett par årtionden tidigare gjorde arkitekterna Yrjö Blomstedt och Victor Sucksdorff i sin tur en resa till det ryska Karelen och avbildade byggnader, föremål och folkliv i såväl teckningar som fotografier. De har även fäst uppmärksamhet vid ett liknande kärl för handtvätt. "Strax invid dörren hänger ett kärl för handtvätt på en spik. Kärlet är gjort av koppar, lera eller i fattiga förhållanden av trä eller näver. Kärlet var alltid fyllt med vatten för att man skulle kunna tvätta händerna och ansiktet [ …. ] Ibland har kärlet ställts helt och hållet vid dörrposten, så att man kunde rengöra händerna innan man kom in. Karelaren älskar nämligen renhet."

Grotenfelts och Blomstedts texter måste ses som tidsbundna skildringar. Folk som kommer från olika kulturkretsar uppfattar de funktioner som sker vid kärlet i första hand som åtgärder förknippade med renhet, medan åter handtvättsritualerna för den lokala, ortodoxa befolkningen i första hand har en religiös betydelse. Handtvätten skulle ske enligt ortodoxa regler och om man bröt mot dem dvs. om man gjorde något olovligt, m.a.o syndade, innebar det otur (reähkä). Fotografen och författaren I.K. Inha berättar om fjärrkarelarnas trosföreställningar följande:"När man hämtar vatten i sån, ska man först hälla lite vatten i handkärlet, innan det används för något annat. Annars har man otur (reähkä).""Då man tvättar händerna får man inte stänka vattnet från händerna; eftersom det medför otur."

Om man lämnade vattenskopan i sån över natten ansågs det också vara en olovlig handling. Man trodde också att "otur följer om man inte i stugan på nytt tvättar ansikte och händer och samtidigt ber en bör för sig själv efter att man kommit från bastun". I detta sammanhang kan man även nämna en gammal, fjärrkarelsk bröllopssed, nämligen då bruden (antilas) kommer från badet d.v.s. bastun ska hon ytterligare tvätta sig i handkärlet, i vilket brudens bror häller vatten. Seden förknippas delvis med en komplicerad bröllopsritual, där bruden avstår från släkten och sin familj i och med att hon inträder i den kommande makens familjekrets. Att hämta vatten in i stugan och att fylla kärlet för handtvätt var den unga svärdotterns (neväskä) uppgift. När vattnet hade hällts i kärlet, välsignades det. Enligt den ortodoxa traditionen välsignades allt som var viktigt för människan, vattnet medräknat.

Händerna skulle också tvättas innan man gjorde korstecken vänd mot helgonbilden, som fanns i det motsatta hörnet i pörtet sett från dörröppningen. Även då en gäst kom till gården, skulle han först tvätta händerna, göra korstecken och först därefter hälsa på värdfolket. Att tvätta händerna hade såväl hygienisk som symbolisk betydelse. Fastän användningen av kärlet för handtvätt har varit allmänt i bruk just bland de ortodoxa, är det inte sagt att denna typ av föremål även skulle ha spritt sig till de "otrogna". Man måste även konstatera, att även om handtvätt hör till religiösa ritualer, måste man också observera, att sederna har varit olika inom olika områden, i olika byar och familjer. Även graden av religiositet har varierat. Bifogade kärl för handtvätt, tillverkat av rödlera, har mottagits till Nationalmuseets samlingar år 1930. Det har tydligen tillverkats av krukmakaren Pekka Uschanoff från Kyyrölä.

Kyyrölä var en av de kommuner, som har blivit känd främst genom sitt krukmakeri. Uschanoffska släkten var en av de krukmakarsläkter, som fortsatte tillverkningen av lerkärl i Tavastehustrakten sedan Karelen hade avträtts. Denna kärlmodell för handtvätt antas härstamma ung. från 1850-talet. Kärlets höjd är 15 cm och bredden är ca 30cm mätt från pip till pip. Kärlet hängde i ett snöre, som var fäst vid kärlets öron och när man svängde på kärlet rann vattnet över händerna. Kärlet kallas också för "hanikkaniekka eller toroniekka" på finska eller "rukomojnik" på ryska. Förutom det här kärlet har Nationalmuseet en omfattande samling av annan keramik från Kyyrölä, främst dock av Uschanoffs produktion från Tavastehustiden.

Anna-Reetta Rikala

Litteratur:

Blomstedt Yrjö. Karjalaisia rakennuksia ja koristemuotoja keskisestä Venäjän Karjalasta. Helsinki 1901.

Grotenfelt Gösta. Rajakarjalaiset "käsiastiat" ja "käsipaikat". Helsinki 1915.

Inha.I. K. Kalevalan laulumailta. Helsinki 1911.

Sauri Eero. Savikäsiteollisuudesta Suomessa. Helsingin yliopisto, kansatieteen proseminaarityö 1961.