Turkmattans hemlighet - de handknutna luggmattorna från Viborg

Denna färgprunkande turkmatta med sammetslen yta som donerats till Nationalmuseets samlingar år 2006 är ett verkligt prov på hantverkarskicklighet. Luggmattan (416 x 298 cm) kommer från Erkki Yrjö Koivulehtos (f.d. Björklund) hem. Han var apotekare i Viborg. Mattan är daterad 1933 och enligt hävderna vävd av apotekarfrun Astrid Alina Koivulehto på en varptyngd vävstol i Konkkala herrgård nära Viborg.

På den vidstående bilden syns vävarens initialer AK. I mattans mycket täta yta kan väften inte urskiljas. Det högklassiga mattgarnet lyser fortfarande i klara färger i de stiliserade växtmotiven. Just färgerna och kanten för tankarna till Kaukasus. Mattan har gjort två evakueringsresor och hamnade slutligen i Norra Haga i Helsingfors där den användes och bevarades som ett kärt minne fram till de senaste åren.

I sin bok "Elämä solmussa turkinmaton taikaa Lappeenrannasta Viipuriin" berättar filosofie magister Paula Koho historien om hur färgarmästaren Matti Rynén inte kunde få ur hågen en kejserlig turkmatta som han hade sett i S:t Petersburg, utan begav sig till Turkiet för att själv ta reda på hemligheten med vävmetoden. Detta var början till knytandet av orientaliska mattor först i Villmanstrand och sedermera under Rynéns ledning bland många fruar i Viborg.

Det berättas att släkten Runö hade flyttat till Koivisto från ön Runö mitt i Rigabukten. Matti Josefinpoika Runö som var född i Pardiala i Koivisto hade på sin tid flyttat till Villmanstrand. Hans son Matti (1846-1914) försvenskade sitt namn, härlett från öns namn, till Rynén. Sonen sattes i lära som gesäll hos färgarmästare Rundberg. Efter sin gesälltid begav han sig till S:t Petersburg för att inhämta mera kunskaper. Färgare specialiserade sig på den tiden också på rengöring av textiler och mattor som krävde yrkeskunnighet. Under sin tid i ett färgeri i S:t Petersburg bedårades Matti Rynén fullkomligt av en orientalisk matta som lämnats in för rengöring från Anitsjkovs kejserliga palats. Han fick sitt mästarbrev 1879 när han återvänt till Villmanstrand.

Rynén var en entusiastisk medlem i Hantverkar- och Fabrikantföreningen i Villmanstrand och skötte flera år dess ordförandepost och andra förtroendesysslor. I föreningens 45-årsberättelse nämns under år 1886 att föreningen hade förmånen att inom ramen för sina tillgångar bistå färgaren M. Rynén med hundra mark utöver de tusen mark som Industristyrelsen i Finland beviljade honom i respengar för en studieresa till Turkiet med syfte att utveckla färgningskonsten i vårt land.

Därtill konstateras det att nyttan som detta lilla bidrag inbringade inte bara begränsade sig till utvecklingen av färgningskonsten, utan herr Rynén skaffade på sin resa hemligheten i att väva s.k. turkmattor, "ett värv som han sedan, som den enda i denna bransch i vårt land, utövade med framgång under flera år på vår ort". Som kuriosa berättas ännu att kejsar Alexander III vid sitt besök till Villmanstrand 1891 fäste sin nådiga uppmärksamhet på en turkisk matta som Rynén tillverkat, och "som torde ha skänkts till H. Majestät".

Med stöd av de ovan nämnda understöden samt sin egen portmonnä förverkligade Matti Rynén sin långvariga dröm att göra sig insatt i den turkiska färgningstekniken och turkmattans eller luggmattans tillverkningsmetod genom att han på sommaren 1886 gjorde en studieresa till området Anatolien i Turkiet. Grekiska mattknytare som stannat kvar i Turkiet hjälpte honom att komma underfund med den välbevarade mattknytningshemligheten i den lilla staden Ghiordes. Den turkiska mattknuten som fått namn efter staden kallas Ghiordesknuten/Gördesknuten.

Efter hemkomsten blev anteckningarna en exakt arbetsritning och -beskrivning med namnet "Kertomus Turkinmattojen kutomisesta. Telineistä ja telineiden osista ynnä työtavasta Turkinmaalla." Med sig hade Rynén tagit en matta som han köpt i sultanens mattväveri och den använde han som mall när han började knyta sin matta. Mattan vävdes på en varptyngd vävstol efter en rutmall. Först knöts en luggrad som tätades med hjälp av ett tungt, kamliknande redskap och sedan träddes vanligen två rader, ibland fler rader väft i skälet. Mattorna som Rynén knöt hade 16 knutar/cm², hans fru Hanna knöt tätare efter att ha lärt sig konsten.

Wiipurin Sanomat skrev 12.10.1887: "Herr Rynén håller nu på att få klart Europas första turkiska matta. Det sägs att redan tre aln är klara, ett aln saknas, antalet olika färger är 38. Tillbehören kommer från hemlandet och ullen har färgats i det egna färgeriet, förutom den vita som låtit hämtas från Ryssland. Arbetet framskrider rätt långsamt men vävaren själv menar att om man i Finland kan frambringa ett enda knep för att göra mattknytningen snabbare, är den europeiska marknaden vår. I fortsättningen ämnar Rynén använda en finsk mall."

På den nordiska industri- och konstutställningen i Köpenhamn 1888 fanns utställda både en matta efter en turkisk mall och en matta efter ett mönster som baserades på utställningskommissarien, den viborgske arkitekten Jac. Ahrenbergs karelska folkliga brodyrmallar. Denna belönades med ett diplom.

Under årens lopp utbildade Rynén vävare och lärde ut mattknytning och färgning. Av de talrika turkmattorna som knutits i Villmanstrand har de flesta försvunnit spårlöst såsom väggmattan som tillverkats åt fursten A. Bariatinsky med släktvapen och valspråket Dieu et Honneur (Gud och heder). Under seklets sista knackiga år hade motgångarna blivit så pass många att Rynén gjorde bankrutt likt många andra gamla affärsidkare.

Rynéns familj flyttade i början av 1900-talet till Viborg. Efter Matti Rynéns bortgång 1914 fortsatte hans fru Hanna och son Rikhard samt dennes döttrar att sätta upp mattor på vävstol och hjälpa fruar att knyta dem. Vävningen av orientaliska mattor blev på 1930-talet ett modefenomen i Viborg speciellt bland makarna till medlemmar i Pamaus-sällskapet. Många karelska kvinnors hem pryddes av en egenhändigt tillverkad turkisk matta i finsk tappning. Hilja Hallenberg var Rynéns första viborgska elev som kände väl till sin lärares knep och har knutit flera turkmattor. Hon slutade först kort innan vinterkriget. Mönstren togs från mall- och mattböcker. Många av de viborgska fruarna verkar enligt Koho ha föredragit persiska mönster framför de striktare geometriska mönstren från Anatolien i Turkiet.

Femtio stycken alster av det uthålliga och hängivna handarbetet som väckte förtjusning och beundran var utställda i Viborgs nya Konsthall år 1931. Många mattor hade börjat knytas redan flera år före börsraset år 1929. Hanna Rynén levde fram till år 1930. Sondottern Ilmi som fått ärva konsten att knyta mattknutar av sin farmor var en självständig yrkesutövare som försörjde sig på vävning. Till exempel knöt Ilmi en matta hos apotekaren Björklund i Neitsytniemi i fem år med månadslön. Apotekaren Björklund, farbror till apotekaren Koivulehto, ägde flera mattor som Rynén tillverkat. Vinterkriget kom i vägen för mattvävningen som sträckte sig ända till Kexholm. Denna både tidskrävande och ekonomiskt krävande hobby hade dock börjat mattas av redan i mitten av årtiondet. Den urgamla finska ryan som var lättare att tillverka trängde undan sin orientaliska konkurrent.

Nyligen har det kommit fram att en annan unik luggmatta från Viborg som donerats genom testamente har räddats till Nationalmuseet. Den har bankdirektörsfrun Elin Koho tillverkat efter en spansk mall.

Outi Flander

Litteratur:

Kertomus Lappeenrannan Käsityöläis- ja Tehtailijayhdistyksen 45-vuotisesta toiminnasta V:na 1868-1913.

Koho, Paula. Elämä solmussa. Turkinmaton taikaa Lappeenrannasta Viipuriin. Saarijärvi 2000.
Wiipurin Sanomat 158, 12.10.1887.

Islamic Carpets. The Joseph V. McMullan Collection.