Form och material

Månadens föremål - November 2015

Elis Kauppis långsiktiga arbete som en förenklare av det finländska moderna smycket

Elis Kauppi signerade inte sina smycken. Smyckena är märkta med Kupittaan Kulta Oy:s stämpel. Bild: Markku Haverinen, Museiverket. För den finländska konstindustrin var 1950-talet en guldålder, i synnerhet glaskonstnärerna skördade internationell berömmelse. Vid sidan av den industriella formgivningen har konsthantverket traditionellt haft en stark position i vårt land. På dessa konstindustrins områden, som funktionellt och uttrycksmässigt betraktat är varandras ytterligheter, minskade hantverkets betydelse i vardagen stegvis under loppet av 1900-talet, men på konstens sida fick hantverket ett rikt fält både inom textil-, keramik- och glaskonsten.

Vad gäller smycken var utvecklingen långsammare. För smyckeskonsten kom det egentliga genombrottet i och med grupputställningen med Bertel Gardberg, Börje Rajalin, Elis Kauppi och Eero Rislakki vid Galerie Artek 1958. Dessa pionjärer inom designsmyckets område sökte skönhet i en odekorerad, avskalad yta. Naturalismen med sina blommor och blad fick ge vika.

Anmärkningsvärt är att smyckets uppgift inte längre var att ge uttryck för status, det skulle snarare vara en del av bärarens personlighet. Formens frigörelse utnyttjades, fastän man i stor omfattning höll sig inom geometrins och renlinjighetens ramar. Av de ovan nämnda smyckesformgivarna representerade de tre sistnämnda ända från början den nya, moderna synen och alla har påverkat varandras design.

Åbo var fram till 1800-talets mitt naven för den finländska guldsmedskonsten och staden hade ända fram till 1900-talets slut en betydande ställning inom produktionen av silverföremål och smycken. Kupittaan Kulta Oy, som gravör Elis Kauppi, guldsmed Pekka Kivipuro och guldsmed Jorma Nurmi grundade 1945, spelade en viktig roll i det nya finländska smyckets framgångssaga. Elis Kauppi (1921–2004) var företagets konstnärliga ledare, i första hand också smyckesdesigner. Han hade utbildat sig vid Åbo ritskola på 1930-talet, fortsatt studierna under handledning av den tyskfödde konsthantverkaren Willy Baer och dessutom utbildat sig till gravör vid Auran Kultaseppä Oy i Åbo.

Han var en av de få smyckeskonstnärer som redan sedan 1940-talets slut långsiktigt strävade efter en frigörelse av formen. Smycken blev så småningom allt mer abstrakta och ornamentiken mer stiliserad. Om spektrolit, den smyckesten som Kauppi använde mest, har han konstaterat att den inte lämpar sig för vilken form som helst, eftersom inte varje yta på stenen lyser, och att dess former binder designerns händer. Enligt honom var det viktigt att man inom branschen fann en egen riktning, den rena formen, där metallen underordnas stenen. Enligt den nya saklighetens syn skulle varje råmaterial ges en form som gav rätt till materialets egen skönhet.

Det nya smycket började erövra den inhemska marknaden efter att Elis Kauppis spektrolitsmycken belönats med guldmedalj på Stormässan 1955. ”Bär ett stycke av det vackraste Finland i ditt smycke”, rubricerade Kupittaan Kulta Oy sin reklamannons i tidskriften Me naiset 1956. Meningen avslöjar att naturen fortfarande hade samma betydelse som inspirationsgivare för konsten som tidigare, bara uttryckssätten var nya.

På femtiotalet var mode och kläder ett flitigt diskuterat tema och damtidningarna lärde finländska kvinnor att klä sig rätt och även att bära smycken på rätt sätt. Till marknaden började det flöda billiga accessoarer, bland annat tillverkade av plast, vilket på den tiden naturligtvis oroade guldsmedsbranschen och förespråkarna för äkta smycken.

Även om naturen var den bästa inspirationen – även för Kauppi – tyckte han inte att man ska framhäva den för mycket, eftersom smyckeskollektioner måste uppstå inom en viss tidsplan för en viss marknad. Som affärsman måste Kauppi ta hänsyn till förhållandet mellan efterfrågan och utbud. Han designade alla Kupittaan Kulta Oy:s smycken och tillverkade modellexemplar av dem innan serietillverkningen inleddes. Han hade bra tekniska färdigheter att forma föremålen under arbetets gång, i stället för att rita dem på ritbordet.

Kauppi var en av våra mest produktiva smyckesdesigner och trots att hans verk höll en ganska ojämn kvalitet, verkar förhållandet mellan stenen och metallen i dem naturligt. Olikt många andra finländska formgivare övergick han inte till gjuttekniken på 1960-talet. I hans produktion var perioden 1955–1965 den bästa tiden vad gäller utveckling av den finländska designsmycket. Då skapades bland annat de geometriska smyckena som baserade sig på formen inom den nya sakligheten.

Den inhemska smyckesexporten anses har börjat på allvar 1960, då Kupittaan Kulta Oy var med på Finlands gemensamma avdelning på Frankfurtmässan. Under tre årtionden fick finländska smyckestillverkare många spaltmillimeter i tyska och schweiziska branschtidningar. Deras ofta djärva guldsmycken vittnade om den finländska stilkänslan samt formens och materialets sammansmältning. Kauppi ses som en pionjär inom den moderna serietillverkningen.

Den unga smyckesdesignern Tapio Korpisaari ansåg 1970 att smyckets uppgift var att lyfta fram den mänskliga personlighetens unikhet – och att detta inte bör vara en lyx. Smycket kompletterar bäraren. Det är något som man bör använda på samma sätt som vardagsklädseln, arbetskläderna, skidkläderna, simdräkten eller aftongarderoben. Det finns inte ett universalsmycke, lika lite som det finns universalkläder. Det viktigaste är att man känner smycket passa en själv, på ett genuint och unikt sätt.

Betydelsen av många av våra framstående smyckesdesigner har inte identifierats och deras produktion har ännu inte systematiskt tagits in på museer. Samlarna har dock redan vaknat och handeln på internet är livlig. Vi har försökt att i mån av möjlighet utöka Nationalmuseets smyckessamling med föremål från tiden för den moderna smyckeskonstens begynnelse och på så sätt få ett större spann i presentationen av det finländska guldsmedsarbetet. 2013 skaffade vi ett halsband tillverkat av Kupittaan Kulta Oy från 1961.

Den fasta punkten i det graciösa smycket designat av Elis Kauppi är en fasetterad rökkvarts som är luftigt fäst på den omgivande, inte helt runda guldringen. Berlocken rör sig fritt på en tunn collier. Helheten är sakligt stilig och feminin. I smycket kan även det för Kauppi typiska ringmotivet ses. I smycket kristalliseras på ett vackert sätt de centrala idéerna i hans formgivning liksom också konstnärens sensitiva hantering av metall.

Kauppi är inte för intet betraktad som mästaren av naturlig formgivning. Kauppis fantasi har berömts för sin överraskande rikedom som behagar den kvinnliga smaken utan överdrivet smånätt prydlighet.

Smyckets inventarienummer är KM 2013010:2. Det är för närvarande inte utställt.

På Nationalmuseets utställning Brilliant! kan man fram till den 31 januari 2016 bekanta sig med den finländska smyckeskonstens senaste prestationer.

På utställningen har vi dukat fram ett urval mångsidiga delikatesser för smyckesälskare.

Outi Flander

Litteratur:

Fagerström, Raimo: Perinteisestä kultasepäntyöstä korutaiteilijoihin. I verket Koru Suomessa. Red. Marianne Aav (2009–2010). Designmuseet, Helsingfors 2012 s. 94–192.

Itsenäisyyden ajan suomalainen koru. Red. Vuokko Hosia. Borgå 2014.

Korvenmaa, Pekka: Taide & teollisuus. Johdatus suomalaisen muotoilun historiaan. Lahtis 2009.

Willcox, Donald J.: New Design in Jewelry. Utg. Van Nostrand Reinhold Company 1970.