Gällärens kniv

Gällare var en gammal yrkeskår på landsbygden och gällaren hade till uppgift att gälla, det vill säga kastrera handjur genom att avlägsna deras testiklar. Kastration minskar eller eliminerar det hormonstyrda beteendet som är typiskt för handjur och gör till exempel hästar av hankön lugnare, tystare, frommare och lämpligare för dagligt arbete till exempel på åkern eller som dragdjur. En kastrerad hingst kallas valack, en kastrerad tjur kallas oxe och en kastrerad bagge kallas hammel. I Finland var gällaren ofta också en häxa och i arbetet ingick ofta uppläsning av besvärjelser för att arbetet skulle lyckas, i synnerhet för att förebygga infektioner.

Andra djur kunde också kastreras av andra personer, men valackarens yrke var i landsortssamhället ett speciellt, mycket viktigt och ansett yrke. I synnerhet ryska yrkesmän var högt ansedda bland hästägare och de reste runt från ort till ort för att kastrera hingstar. Valackare arbetade oftast utan publik för att skydda sin yrkeskunskap och använde olika slags trolldom för att framhäva hur krävande yrket var eller för att avskräcka nyfikna. Gällaryrket var relativt vanligt även bland romer. I Lappland kastrerades renar inte med eggvapen utan genom att snöpa, det vill säga genom att krossa testiklarna med tänderna utan att göra ett blödande öppet sår.

Numera är det tillåtet för behöriga personer att kastrera mindre än sex veckor gamla lamm med tång, att kastrera renar med tång samt för veterinärer att kastrera getter, hästar, nötdjur, över sju dagar gamla griskultingar och över sex veckor gamla lamm då man använder ändamålsenlig anestesi och smärtlindring.

Gällarens arbetsredskap var en kniv som desinficerades över eld före kastreringen. Eldens desinficerande verkan uppfattades inom ramen för den mytiska världsbilden och genom dess begrepp. Syftet med att behandla redskapet i elden var att samla magiska krafter eller rån till kniven, vilka man trodde skulle fördriva sjukdomar. Enligt besvärjelser föddes också själva kastreringsredskapet på samma sätt som eld, genom att falla från himlen.

Kniven (569:) som utgör månadens föremål kom till Nationalmuseets samlingar från Utajärvi i Norra Österbotten år 1864. Den hade införskaffats av studenten Olivier Carlenius som samtidigt samlade in folktradition som anknöt till föremålet. Enligt de uppgifter som Carlenius samlade in var kniveggen smidd av nio olika stål och härdad i modersmjölk. I tillverkningen av eggen hade man även använt ett svenskt silvermynt från år 1731, varav häxan hade tagit en bit och offrat den till ”gravens ande”. Knivskaftet är av brons och dekorerat med gravyrer. I Nationalmuseets samlingar finns utöver denna två andra likadana eller liknande knivskaft (11933 Hyrynsalmi, 24712 Kajana).

I verket Suomen kansan vanhat runot, som sammanställts av Elias Lönnrot och som innehåller gamla finska folkdikter, finns en besvärjelse som heter ”Kuoharin sanoja” (Gällarens ord). De sista orden i den tredelade besvärjelsen berättar om gällarens kniv som föll från himlen och användes för att skära av testiklarna på djur:

Puukko pilvistä putosi,
Veriveitti taivasalta,
Jolla mulkkuja muleltiin,
Karvakelloja kapsittiin,
Veriveitti päälläs käynyt,
Jolla mulkkusi muleltu,
Karvakellos kapsiteltu.

SKVR XII2 7452. [Kajana härad] Lönnrot Q 222 a -c)

Detta föremål är inte utställt.

Risto Hakomäki