Necessär-syskrin från Enckellska samlingen. Bild: Ilari Järvinen, Museiverket.

Månadens föremål - Juni 2017

Kardinal Richelieu lämnade sitt palats som färdigställdes i Paris 1639 till kungafamiljen, varefter palatset började kallas Palais Royal. Palatset användes för olika ändamål fram till dess att de tillhörande valvgångarna och trädgårdarna öppnades för allmänheten 1784 när palatset hade omvandlats till ett shopping- och nöjescentrum som var populärt bland såväl aristokratin som lägre folkskikt. I palatset fanns flera lyxbutiker, caféer, salonger, bokhandlar, museer, teatrar med mera. Palatskomplexet hade blivit den viktigaste marknadsplatsen i Paris. Småbutikerna specialiserade sig på försäljning av små, sofistikerade föremål, till exempel sytillbehör. Många av föremålen pryds av en emaljerad pensé, som var ett slags kontrollstämpel, ett kännetecken för kvalitet på de skickligt tillverkade föremålen med pärlemordekor. Det finns emellertid också Palais Royal-föremål som saknar pensésymbolen. De är ofta så vackert snidade att de tydligen inte behövt ytterligare prydnader. Denna slags sytillbehör har i samlarkretsar börjat kallas för broderivärldens Fabergéägg. Ordet pensé kommer från franskans pensée, som också betyder tanke eller reflektion. En bukett penséer från kärasten var ett budskap om att de älskande tänkte på varandra även när de var åtskilda. Samma symbolik har säkerligen funnits även i Palais Royal-föremålen med en pensé. Hantverket kan ibland vara så exceptionellt att föremålet nästan är för ömtåligt för att användas.

I England tillverkades smycken av slipat stål redan under Elisabet I:s tid, men produktionen började utvecklas på 1700-talet när efterfrågan växte. I mitten av århundradet kom stålsmycken på modet även i Frankrike. Den urgamla arbetsmetoden som traditionellt hade använts för ben och trä var arbetsam: facetterna ”täljdes” i stålet och de pyttesmå stiften polerades och fästes sedan en i taget, vanligtvis genom att nita fast dem, alldeles intill varandra på bottenplattan. I början hade stiften ofta femton facetter och till en början användes denna dekorationsmetod på knappar, spännen och svärd – senare på alla slags smycken. Facettslipat stål fick ersätta diamanter och i silver infattad strass eftersom det reflekterar ljus och strålar fint i förhållande till priset. Lyxlagarna reglerade användningen av diamanter i Frankrike och Schweiz och stålsmycken var en utmärkt lösning på detta problem. Englands export till Europa och Amerika växte enormt. Så småningom började franska hantverkare själva tillverka stålsmycken med engelsmännens stöd och stålstiftdekor användes i bland annat Palais Royal-syskrin. Den stora efterfrågan gjorde att varorna ofta var lika mycket värda som guld. Mot slutet av 1800-talet hade antalet facetter på dekorstiften krympt till fem och den individuella tillverkningen omvandlats till massproduktion, vilket medförde sämre kvalitet. Också vapenfabriken i den ryska staden Tula var redan på 1700-talet känd för sina luxuösa stålföremål och fabriken anammade denna diamantskimrande dekorstil i 1800-talsskiftet.

Nationalmuseets skrin är fodrat med rosa siden. Spegeln som eventuellt funnits på insidan av locket saknas. Toalett- och sytillbehören har suttit på en sammetsklädd vit skiva. Beslagen på föremålen torde vara av guld och många av dem pryds av en liten emaljerad pensé. På nåldynan av sammet har man konstfullt arrangerat blommor av sidenband och förgätmigejer i bakgrunden. Skrinets nedre del är tom, här finns bara en lös rektangulär upphöjning. Många skrin av denna typ var också försedda med en speldosa som underhöll den flitiga broderaren. Det kanske mest intressanta verktyget i skrinet är ett skaftliknande föremål med skruvgängor som är placerat mellan nålfodralet och saxen. I kedjestygnsbroderi eller tamburbroderi (eng. tambouring) använde man i stället för en vanlig nål en tamburnål som liknar en virknål och stygnen syddes på tyget som var uppspänt i en sybåge. Nålarna var mycket tunna och förvarades därför skyddade inuti ett skaft på vilket de skruvades fast bara när de skulle användas. Det har förmodats att pärlemorföremålen inte tillverkades i Paris utan möjligtvis i staden Méru norr om Paris där man har tillverkat konstfulla pärlemorföremål ända sedan 1600-talet. Ett mycket viktigt föremål för förvaringen av de värdefulla nålarna var nålfodralet som kunde ha alla slags fantasifulla former från växtmotiv till hundar. Ett koger med pilar var ett av de mest populära motiven under denna tidsperiod och för tankarna, avsiktligt, till Amor. Dessa värdefulla handarbetsverktyg var ju ofta en present som gavs för att uttrycka stora känslor.

Syskrinet (KM 65050:410) kan ses på Villnäs herrgårdsslott i Masko.

Outi Flander

Källor:

http://www.bleasdalesltd.co.uk/antique-sewing-tools/palais-royal/

https://hands-across-the-sea-samplers.com/ultimate-easter-egg-discerning-needleworker-2/

http://hygra.com/uk/jb2/jb174/

Marquardt, Brigitte, Schmuck Klassizismus und Biedermeier 1780—1850 Deutschland, Österreich, Schweiz. München 1983.

Berman, Vladimir, Masterpieces of Tula gun-makers. Moscow 1981.

Necessär-syskrin från Enckellska samlingen. Bilder: Ilari Järvinen, Museiverket.

Insida: två runda urtag med spegelbotten är för garnrester, några verktyg saknas.

Skrinets nåldyna.

Handarbetsverktyg från vänster: verktyg som användes vid tamburbroderi (ett skruvbart skaft som skyddade tamburnålarna), pigg, sax med ymnighetshornsmotiv, fingerborg, nålfodral som har formen av ett koger och som innehåller en nål, en garnrest, två trådrullar och ett verktyg med vasmotiv och vinklingsbara blad samt en örslev.