Chilkat-mantel

I september returnerade Finlands nationalmuseum material från de forntida Pueblofolken till Mesa Verde i USA. Förfäderna och gravgåvorna återbegravdes där. Museet har även för övrigt unikt material från de ursprungliga folken i norra Amerika.

Enligt den gamla katalogen på ryska är vävnaden som förtecknats med siffran 44 en ”nakidi-mantel hos kolosh-indianerna i Sitka”. Tlingiterna som bodde vid norra Amerikas nordvästra kust i Alaska och i Brittiska Columbia i Kanada kallades för kolosher av ryssarna. Tlingiterna fördelades i 16 självständiga stammar och en av dem var chilkat med fyra byar vid Chilkat-floden norr om Lynnkanalen. År 1880 fanns det uppskattningsvis nästan 1 000 invånare i Chilkat. Troligtvis var tsimshianerna, tlingiternas grannfolk, de första tillverkarna av de s.k. chilkat-mantlarna men på 1800–talet specialiserade sig kvinnorna i chilkat på att väva dem.

Tunn yllebeklädd nutkacypressbark (Cupressus nootkatensis) användes som varp för chilkat-manteln. Väven var yllegarn från vilda snögetter (Aplocerus montanus). Vissa trådar lämnades naturligt vita, andra färgades svarta med granbark, en del gula med Evernia vulpina-lav och andra blågröna med kopparoxid. Den turkosa färgen blev dock grönskiftande i snögetsullen. Färgen på denna mantel som tillverkats under 1800-talets första decennier har mörknat och blivit olivgrön.

Utgående från färgen kan mantlarna således tidsbestämmas. Den blåa eller blågröna färgen syftar på en senare tid, då man fick blått garn av européerna och amerikanerna och då man till och med sprättade upp tyg för blått garn.

Vävnaden tillverkades i en enkel ram med höga stolpar i ändorna med en bred balk emellan från vilken varpen hängde. Väven på mantelns kanter är sned. Mönstret som formats av separata delar i flera olika färger tillverkades genom att träda, och delarna förenades vågrätt eller överlappat. Till detta använde man garn som tillverkades av caribou- eller valsenor genom att snurra väftgarnen runt spänntråden i varje stadkant. Väverskan följde mönstret från ett mönsterbräde på vilket männen hade målat cirka hälften av ornamentområdet, eftersom figurernas halvor är identiska. Figuren målades på brädet lika stor som den skulle bli på vävnaden. Till en mantel behövdes ull av tre getter, vävningen tog cirka sex månader och materialtillverkningen lika länge. En bra väverska tillverkade alltså en vävnad per år. Förmågan gick i arv från mor till dotter.

Den animistiska världsbilden hos urbefolkningen på nordvästkusten präglade även konsten med totemdjur som huvudtema. Djursymbolen eller -motivet är konfigurativt, ifall djuret i fråga framställs autentiskt i sidobild, ganska komplett. Då djuret delas i bitar och organiseras åter på den givna ytan, är det frågan om ett expansivt mönster, men även där är de väsentliga kroppsdelarna gestaltningsbara och de anatomiska relationerna har bevarats. Mönstret är distributivt om hela djuret på grund av total stympning redan är svårt igenkännligt. Oftast fördelas de uppvisade bildobjekten jämt över hela ytan. Väsentliga motiv, t.ex. vissa djurdelar, lyfts fram och tomma områden fylls med symboler, som annanstans i mönstret kan betyda någonting helt annat. Utfyllningen av tomma platser har en betydelse och är inte enbart dekorativ.

Vanligtvis bildar mönstret på manteln ett tydligt mittparti och smala sidopaneler, likaså här. Till skillnad från det vanliga bildar ansiktet inte en mittbild, utan det skildras i liten storlek i övre kanten. Djurets kropp har framställts genom munnen, ögonfigurer som föreställer leder och tassar som antyder på alla bendelar. Djuret skildras frontalt i sittande ställning och av tassarna att döma är det frågan om en björn eller en varg. Vingar förekommer som uppfyllnadsfigur på sidopanelerna. I mönsteranalyser nämns vingteckningar hos hackspettar men här syftar det på korpen, som är ett av tlingiternas totemdjur. Djuret i huvudmönstret är framställt i profil på sidopanelerna.

Manteln fick användas av kvinnor och män högst upp på rangskalan under fester och ceremonier, speciellt under potlatcher. Ordet betyder givande och under festerna uppvisade och skaffade man sig förmögenhet och prestige genom att ge gästerna egendom, i avsikt att få den tillbaka med ränta under nästa sammankomst. Potlatch-fester som kopplades till invecklade sociala nätverk arrangerades i samband med samfundets viktiga evenemang, så som bröllop eller initiationer.

Personens och dennes släkts välstånd symboliserades av chilkat-manteln: på grund av den arbetsamma och långa tillverkningsprocessen var det bara de rikaste som bar dessa mantlar. Ägaren kunde donera en sådan till en annan dignitär, men de som var lägre i rank fick enbart klippta bitar ur manteln. Manteln användes främst vid dans, så klanens totemiska vapenbild placerades mitt på ryggen, där den fladdrade minst och syntes bäst. Mantlarna har på grund av sitt användningssyfte kallats för dansmantlar och därför har de också långa fransar. Till festklädseln hörde förutom manteln ett höftkläde, som vävts och mönstrat på liknande sätt samt damasker. Sådana saknas i Nationalmuseets samlingar. Den enda andra chilkat-manteln i samlingarna är yngre, men även den är från 1800-talet. Då hövdingen dött kläddes han i sin festklädsel. För likvakan placerades han för påseende bland sin egendom. Då en högt uppstående person jordfästes kunde chilkat-manteln placeras på väggen i ändan av graven.

Manteln tillhör donationen av Arvid Adolf Etholén (1798—1876), som tjänstgjorde i det rysk-amerikanska handelskompaniet. Under 1830- och 1840-talen sändes donationen i tre delar till Kejserliga Alexanders-Universitetets mynt-, medalj- och konstkabinett. Under sina kartläggnings- och forskningsuppgifter reste Etholén i Alaska, Aleuterna och längs kusterna i nordöstra Asien och samlade samtidigt in etnografiska föremål. Hans långa karriär kulminerade som handelskompaniets högsta förvaltningstjänsteman, rysk-amerikansk guvernör 1840—1845. Då höll han årligen en fest där man bytte gåvor med urbefolkningens hövdingar. Denna chilkat-mantel kan således ha varit en gåva som givits av en högt uppsatt tlingit.

Manteln finns inte utställd på museet men i digital version kan man se den i Finna.

Heli Lahdentausta

Källor:

Boas Franz 1955. Primitive Art. New York, Dover Publications, Inc.

Emmons George T. 1907. The Chilkat Blanket. New York, NY, Memoirs of the American Museum of Natural History, Vol. 3.

Holm Bill 1976. Northwest Coast Indian Art: an Analysis of Form. Seattle, Wash., University of Washington Press.

Krause Aurel & Erna Gunther 1956. The Tlingit Indians. Results of a Trip to the Northwest Coast of America and the Bering Straits. Monograph of the American Ethnological society, 26. Seattle, Wash., University of Washington Press.

Samuel Cheryl 1982. The Chilkat Dancing Blanket. Norman, OK, University of Oklahoma Press.