En dosa med oblater

Månadens föremål – Oktober 2020

I oktober 1910 köptes till Statens historiska museums (från år 1917 Finlands nationalmuseum) samlingar en snusdosa av tenn, som kom från byn Särkijoki i Korpilax. Inuti dosan, som då uppskattades vara minst 50 år gammal, ligger oblater. Föremålet hörde till den samling av föremål som J. W. Kotikoski sammanställde åren 1890–1910 från sina hemtrakter. Enligt minnesanteckningar hade oblater använts för många olika ändamål: som medicin, för att förbättra ”bössans dåliga träffsäkerhet” och som ”hjärta i bilden på bjäran”.

Oblaten har en lång och internationell historia som ett synnerligen kraftfullt magiskt föremål. Man vet att redan i sekelskiftet 300–400 förordnade biskopen av Konstantinopel att oblaterna skulle blandas i vin och delas ut med sked för att förhindra den utbredda användningen av oblater för magiska ändamål bland folket.

Även för finländarna har oblaten varit inte bara heligt utan även ett kraftfullt magiskt föremål. Enligt våra förfäder var kyrkan, kyrkliga föremål och kyrkans heliga förrättningar förknippade med kraftfulla makter från en annan värld. Att bli inkluderad i denna maktsfär eftersträvades med många medel. Föreställningen om att denna makt från en annan värld genom deras kyrkliga förbindelse även fanns i oblater, blandade obehindrat kyrkans lära med folktron. Därför smugglade man oblater från nattvarden för att använda dem för magi. Folket använde oblater för många magiska ändamål, varav de flesta var förknippade med en strävan efter lycka och därmed en tryggad försörjning.

En av de viktigaste användningarna för oblater var tillverkningen av bjäran. Bjäran representerar en allmäneuropeisk tradition som kom till Finland via Skandinavien. Benämningen bjära (med många synonymer, som bära, bara och puke) har bildats till verbet bära. Bjäran tillverkades egenhändigt av material som man hade hemma och väcktes till liv med magiska trollkonster. I finländsk folktro hade den ofta skepnaden av en katt. Tillverkningen av bjäran var starkt kopplad till boskapsskötsel och de som gjorde sig skyldiga till detta var husmödrar som ansvarade för boskapen. Bjäran var sin ägares hantlangare som drog ökat välstånd till ägaren. På så vis trodde man att bjäran stal mjölk från grannens kor och bar hem smör, spannmål, pengar eller andra stulna ägodelar till sin ägare. Denna föreställning byggde på tron om att mängden lycka i världen är konstant, men att man kunde påverka dess fördelning genom magi.

Bjäran tillverkades av trasor, sländor eller andra bruksföremål och därtill behövdes ett stulet föremål och en oblat. Den gynnsammaste tiden för tillverkningen var natten vid någon kyrklig högtid eller torsdagsnatten. I folktron, ännu under kristen tid, ansågs torsdagen vara veckans kraftfullaste dag. Detta har att göra med den gamla skandinaviska traditionen enligt vilken torsdagen var åskguden Tors dag och därmed den lämpligaste dagen för alla slags mäktiga förehavanden, besvärjelser och helande.

Kristian Eriksson Lencqvist beskrev år 1782 tillverkningen av bjäran enligt följande:

"Huvudet formas av en barnmössa genom att stoppa den full med många slags brokiga trasor och i mössen gömmer man en oblat som käringarna har tagit i sin mun under den heliga nattvarden; med dess hjälp tror de nämligen att de kan ge liv och anda till bjäran. Magen tillverkas av en kvinnas huvudbonad av lin och stoppas full med blånor. Vidare fäster man som ben tre sländor som pekar åt olika håll. Efter det bär man denna förträffliga skapelse till kyrkans farstu tidigt på en söndagsmorgon och låter den ligga där ett tag, varefter man går runt kyrkan nio gånger och mumlar samtidigt oavbrutet: föds bjäran! En kort stund senare får den naturligtvis liv och hoppar på tre ben."

Lencqvists beskrivning utelämnar en viktig föreställning som förknippades med tillverkningen av bjäran: bjäran fick liv och anda, och samtidigt en del av sin tillverkares själ, av tillverkarens bloddroppar. Därmed trodde man att bjärans öde var förbundet till tillverkaren: om man fick fatt en bjära som rörde sig i kattskepnad och tog livet av den, kunde samtidigt husmodern från granngården stryka med. Den som tillverkade bjäran gjorde det alltså till ett högt pris och man skulle inte ge sig lättvindigt in på detta.

Föremålet är för närvarande inte utställt.

Raila Kataja

Källor:

Lencqvist Kristian Eerikinpoika 2011. Vanhojen suomalaisten tietoperäisestä ja käytännöllisestä taikauskosta. Helsinki, Salakirjat. Originalverk: Henrik Gabriel Porthanin tutkimuksia. Översättare: Edvard Rein. SKS 1904 (1782).

Pulkkinen Risto 2014. Suomalainen kansanusko. Samaaneista saunatonttuihin. Helsinki, Gaudeamus.

Pulkkinen Risto & Stina Lindfors 2016. Suomalaisen kansanuskon sanakirja. Helsinki, Gaudeamus.

F1825
Snusdosa av tenn (KM F1825) med oblater. Foto: Museiverket, Ilari Järvinen.
Lohjan Kirkon Kalkkimaalaus
I kalkfärgsmålningen i Lojo medeltida kyrkas vapenhus är bjäran avbildad som en katt som slickar i sig mjölk ur ett spann. Den vitklädda husmodern är bjärans offer som har blivit bestulen på mjölk. Den hornbeklädda djävulen till vänster häller mjölken i en kärna som tillhör bjärans tillverkare. Foto: Museiverket, historiska bildsamlingen, P. O. Welins samling (HK6429:145).