Såskäppa

På 1800-talet var finländarnas kost knapp. Grunden i kosten utgjordes av inhemska spannmål: råg, korn och havre. Kosthållningen var avhängig konserveringen och förvaringen av maten. Maten torkades, syrades, saltades och röktes inför vintern. Maten räckte inte alltid till och på våren och i början av sommaren var hungern en bekant följeslagare för många. Ännu i början av 1800-talet var mer än hälften av befolkningen tvungen att regelbundet äta surrogatmat, såsom barkbröd.

Hungern som man upplevde på våren och sommaren förevigades i många ordspråk: Laskiainen lapset tappaa, pääsiäinen päähän nappaa, helluntai hengen ottaa, juhannus juhlan tuopi (fastlagen barnen om livet bringar, av daga tager oss påskens påk, vid pingst tystnar ännu andetagen, ehuru midsommaren med råge mättar) samt Kesä keikkuen tuleepi, suvi suuta vääristellen (med hungern som ständig skugga nalkas sommaren på svultna spiror) och Kesä kerkeimmillään, nälkä närkeimmillään (sommaren i sin brådaste, hungern i sin svåraste) talar alla sitt dystra språk om bristen på mat.

Våren och sommaren förde emellertid även med sig befrielse från hungern och en utvidgad kost. Vårens och sommarens första komplement till kosten var mjölk och ägg. Korna som släpptes ut på bete började producera mjölk, som man kunde använda till att framställa fil, surmjölk, smör och ostar. Ägg fick man genom att samla in dem från fågelbon eller hemmagjorda fågelholkar, det vill säga äggbyttor. I början av sommaren kunde man dryga ut kosten med sav, fjällkvanne, brännässlor och andra växter. Det viktigaste var dock att få igång den nya skördesäsongen och bereda och så åkrarna, för att sedan kunna fylla på lagren inför nästkommande vinter och hålla den värsta hungern på håll.

Ordet kesäkuu, alltså juni månad, minner om kesanto, att marken ligger i träda, det vill säga att åkrarna vilar osådda. En av de viktigaste arbetsuppgifterna i juni var också att köra in sommaren, med andra ord att plöja den vilande marken. I slutet av maj (Urpos namnsdag 25.5) var man vanligen redan klar med såningen av havre, korn, ärtor och bönor. I juni kvarstod såningen av rovor och hampa (Eskos namnsdag 12.6) samt sättningen av potatis (Kustaas/Gustavs namnsdag 6.6, på vissa ställen dagen då kornet såddes).

Ända till början av 1900-talet utfördes såningen helt för hand, eftersom såmaskiner blev vanligare först på 1920–1930-talet. Såning var en uppgift för vilken ansvaret låg hos männen och då vanligen husbonden. I Norra Österbotten var såningen undantagsvis kvinnogöra.

Den plöjda åkern såddes i raka linjer. Fröna som skulle sås låg i ett såkärl eller en såpåse som såningsmannen bar och varifrån han kastade ut fröna på åkern antingen med en hand eller om vartannat med båda händerna. Bredden på såningen märktes ut med en klubbliknande träkäpp, det vill säga utstakning, dragna såningssträngar eller mätpinnar. Den som skötte utstakningen gick efter såningsmannen. Genom att märka ut det redan sådda området säkerställde man att inte samma område såddes två gånger. Fröna var dyrgripar – det passade sig inte att slösa med dem, utan såningen var en uppgift som sköttes noggrant. Under en åttatimmarsdag sådde en bra såningsman frön på 6–8 hektar mark.

Till såningen behövdes ett kärl. Månadens föremål är en såskäppa som tillhör Fölisöns friluftsmuseums samlingar. Skäppans kant har böjts av aspträ. Bottenbrädan är av tall. Skäppans öra, det vill säga handtag har surrats fast med en tallrot och skinn. På den motstående ytterkanten finns en ”hängare”, det vill säga en krok av granträ som vid sådden fästs i bältet eller via vilken en bärrem löper över axeln. Skäppan härstammar från Niemelätorpet i Konginkangas som var den första byggnaden som 1909 flyttades till Fölisöns friluftsmuseum. Skäppan tillhörde Heikki Heikinpoika Turpeinen (f. 1827), vilket innebär att skäppan har varit i bruk på 1800-talet.

Såkärl i likhet med den ifrågavarande skäppan, det vill säga skäppor som böjts av aspträ, användes särskilt i Västra Finland, där kärlet var endast avsett för sådd. Skäppans volym var cirka 20 liter. Såskäppan var oval, vilket gjorde att den placerade sig bättre mot såningsmannens kropp. I Mellersta Österbotten kunde såskäpporna vara runda och ha bärhandtag. I Östra Finland användes såkorgar flätade av näver som såskäppor och förutom vid sådd, kunde de även användas för förvaring av mjöl, spannmål och salt. I Mellersta Österbotten, Kajanaland och Nordbotten användes även handtagsförsedda korgar flätade av tallrötter.

Från Finland känner man även till en slags särskilda såddkoltar, som ersatte såskäppan. De var klädesplagg tillverkade av grov blångarnsväv som påminde om förkläden eller snövita sådräkter som påminde om nattdräkter som användes vid sådd och som av praktiska skäl kunde sakna höger ärm. Efter såningen kunde man fira sådden genom att äta såbröd som bakats redan vid jul och dricka sprit, kaffe eller öl. Samtidigt önskade man en god skörd, som skulle hålla hungern på avstånd ända till nästa sommar.

Såskäppan finns utställd på Fölisöns friluftsmuseum, i Niemelätorpets Heikkis visthus.

Leena Furu-Kallio

Litteratur:

Forsgård Nils Erik, Rainer Knapas & Laura Kolbe 2002. Suomen kulttuurihistoria: Osa 2, Tunne ja tieto. Helsinki, Tammi.

Hintikka Onerva & Kirsti Häppölä 2006. Tuntematon emäntä: Kotirintama kertoo. Maahenki.

Vilkuna Kustaa & Erkki Tanttu 2007. Vuotuinen ajantieto: Vanhoista merkkipäivistä sekä kansanomaisesta talous- ja sääkalenterista enteineen, s. 24. Helsinki, Otava.

Vuorela Toivo 1975. Suomalainen kansankulttuuri. Porvoo, WSOY.

Se ytterligare bilder och föremål med anknytning till sådd i Finna.