Nattlåda i ek

Den svenska stormaktstiden (från Gustaf II Adolf till Karl XII:s död) var adelns maktperiod och barockens tid. Förebilderna för möbler kom till Finland dels via Stockholm, då med franska influenser, eller som mer anspråkslösa engelsk-holländska variationer. Finländska möbelsnickare tillverkade stolar och bord i huvudsak i engelsk-holländsk stil, och skåp och kistor enligt nordtyska och holländska modeller. De inhemska möblerna tillverkades av ek eller ekfanér, men i synnerhet för möbler med snidad dekor valdes mjukare träslag.

Kistor var den vanligaste förvaringsmöbeln på 1500- och 1600-talen. Kistan är den vanligaste möbeltypen i svenska bouppteckningar efter både adliga och borgerliga. Många kistor var rena lyxartiklar. Hos oss var renässans- och barocktidens kistor i huvudsak importgods och också de lokala tillverkarna var ofta utländska mästare. Denna typ av magnifika ekmöbler med snidad dekor köptes av ståndspersoner till deras herrgårdar framför allt under hertig Johans korta period i Åbo i 1500-talets mitt. Redan på 1600-talet dyker det upp målerier på lockets insida och även på kistans framsida: brudparets namn samt vapensköld och årtalet inramade med akantus- och lagerkvistar.

En särskild typ av kistor är de så kallade nattlådorna, ett bruksföremål som användes i de högre stånden. De var speciellt vanliga från sent 1600-tal till 1700-talets mitt. Benämningen nattlåda användes i bouppteckningar och inventarieförteckningar och de personer i Finland som på den här tiden hade denna möbel i sitt hem använde sannolikt just dess svenska namn. I nattlådan lade man sitt finaste linne och sina värdesaker, till exempel kostymklockan, smycken och toalettartiklar, för natten. Skrinet tjänade ofta både som hemmamöbel och som resväska. Ibland fanns det ett tillhörande skickligt snidat eller svarvat underrede. Nattlådor blev vanliga vitt utanför de kungliga kretsarna under loppet av 1600-talet. Åbo snickares skrå övervägde 1712 att inkludera en sådan i mästarprovet.

Det finns många svenska inventarieanteckningar bevarade där nattlådan nämns: de var ofta tillverkade av trä, till exempel ek, ebenholts – tidens favorit – eller svartmålat päronträ, men även olivträ och björk. De kunde även vara överdragna med värdefullt tyg eller dekorerade med silversmiderier. Av undersökningar av möbler i bouppteckningar i Göteborg framgår att nästan alla nattlådorna som registrerades i staden 1668–1788 var utrustade med lås, nyckel och beslag.

Relativt stora, ganska låga och fyrkantiga skrin brukar kallas nattlådor. En variant är en liknande, rektangulär liten kista med konvext lock. Till nattlådan hör utan undantag ett lås och ofta bärhandtag på ändorna eller ett på locket. Konstruktionen är stabil och förstärks ytterligare av beslagen på utsidan. De finaste dekorerades med olika metoder: för inläggningar användes sköldpadd, ebenholts, elfenben och i fodringen vit taft. Även lackarbeten var populära. Det vanligaste materialet var ändå ek med förtennade järnbeslag. Mer färg fick skrinet genom snidade dekorationer, en låg relief eller målerier. Denna typ av nattlådor förekom på 1700-talet redan inom alla fyra stånd.

Så småningom började den mycket användbara och omtyckta föremålstypen anses omodern och andra förvaringsmöbler, såsom byråar, ersatte den. I allmogekulturen hade den dock sin givna plats ända till 1800-talets början. I Sverige blev nattlådans ursprungliga namn och användningsändamål bortglömda under seklets senare hälft. I boken Svenska öden och äfventyr (1882) har August Strindberg, som var väl bevandrad i sitt lands kulturhistoria, alldeles korrekt kunnat placera grevinnans nattlåda i en barockmiljö. Verner von Heidenstam hade för all del inte heller fel, även om skrinet med tobaksdosa i hans verk Karolinerna skapar tidsanda i ett rum som tillhör en man. Nattlådan har ändå i första hand använts av kvinnor i såväl kungliga som aristokratiska hem, vilket blev regeln efter att användningen spred sig till allt större sociala kretsar.

En av Finlands nationalmuseets nattlådor är mycket intressant, inte minst på grund av den målade dekoren på lockets insida. Det rektangulära låga skrinet (65 x 52 x 21 cm) är av ek med botten av furu. På insidan har det funnits en hylla på den vänstra sidan och eventuellt en lös låda för småföremål. De snidade dekorationerna på utsidan följer tydliga renässansformer, typiska i bland annat Tyskland. Hörnen och mittdelen av det platta gångjärnsförsedda locket pryds av fyrklöverrosetter. På ändorna finns handtag av järn, på hörnen beslag med tandad kant, nyckelbeslaget har gått sönder och nyckeln saknas. Skrinets proveniens är bristfällig: museet köpte det 1910 av G. Karlsson i Kyrkslätt. Det kan ändå dateras till sent 1600-tal. Vid en närmare granskning hittar man antydningar om uppkomsttiden, som kanske inte är självklar vid första anblicken.

På lockets insida finns en målad bild av fyra borgarkvinnor: Frau Magdalena med sina döttrar. Kvinnorna är avbildade i längdordning på samma sätt som på votivtavlor, så att de verkar gå mot korset i mitten. Korset saknas, likaså de manliga familjemedlemmarna som står på korsets andra sida. Ibland hade borgarkvinnors dräkter drag från flera olika stilar. På den här bilden ser man utifrån de korta ärmarna att kvinnornas dräkter återspeglar modet omkring 1670, medan frisyrerna med lugg ännu är från seklets mitt. Var och en har ett rödvitt huvudsmycke under vilket de mörka lockarna träder fram, framför allt på döttrarna. Den båtformade halsöppningen kantas av en bandliknande krage. Snörlivets snörning och de smala vita förklädena signalerar att frun och hennes döttrar hörde till borgarståndet. Modern håller i sin vänstra hand en halvöppen veckad solfjäder, som i detta fall är ett tydligt tecken på moderiktighet, medan döttrarna har var sin blomma. Runt halsen har alla ett kort, moderiktigt pärlhalsband och framstycket pryds av en rosett eller ett smycke. Bakgrunden utgörs av parkliknande grönska med blommor och vid båda gångjärnen kan man skönja träd som avlägset påminner om pinjer. Precis i höjd med kvinnornas ansikten har det placerats symmetriska ytor med svarta rätvinkliga kantlinjer i vinkel och en vertikal rödvit rektangel på det andra hörnet. Till höger om det högra gångjärnet finns en trädgrupp, men till höger om det vänstra gångjärnet syns fler röda fält med svarta kantlinjer. Färgen är nött, vilket gör det svårt att tyda vad måleriet föreställer. På himlen ovanför svävar en trumpet. Framför trumpeten finns en svart bokstav, kanske F eller JF, och under denna står möjligtvis ”E. Frau Magdalena P”, vilket skulle betyda ärevördiga fru Magdalena P.

När man låter blicken vila på måleriet, väcks många tankar och frågor som det måhända inte finns några svar på. För det första förmedlar bilden en av de tidigaste referenserna till användningen av solfjäder i Finland. Solfjädern är ganska ofta med på svenska porträtt från denna tid, men från Finland finns det bara ett fåtal så här tidiga exempel. I Ristiina kyrka finns dock ett porträtt av grevinnan Kristina Katarina Stenbock (kring 1640), där man tydligt avbildat en tvåfärgad solfjäder av strutsfjädrar i grevinnans vänstra hand. I Åbo museicentrals samlingar finns ett porträtt av den förmögna Åbobaserade handelsmansfrun Magdalena Wernle, där den även i övrigt eleganta frun håller en veckad solfjäder med mörka toner och dekorativa spröt. Solfjädern, som sydeuropéer började använda efter österländska förebilder, hörde redan på 1600-talet till en övreståndskvinnas moderiktiga klädsel. Med den franska modevågen blev solfjädern vanligare i slutet av 1600-talet, med kulmen på 1700-talet, då tillverkningen av veckade solfjädrar blev en viktig gren inom modeindustrin i Frankrike. Det intressanta är att ett lyxföremål, som på den tiden ännu var sällsynt hos oss, har avbildats på ett så pass vardagligt bruksföremål. Kläderna som borgarkvinnorna bär på bilden visar tydligt att användningen av modedräkter inte heller i Finland längre var begränsad enbart till de adliga kretsarna i slutet av 1600-talet. Upphovsmannen har sannolikt känt till samtida moderitningar – en solfjäder tillsammans med en mörk mask som skyddar ansiktet är en ofta förekommande accessoar på dessa. Även solfjäderns position är rätt, men målaren har kanske inte riktigt känt personen som hen har avbildat. Ett liknande exempel finns i målningen på insidan av locket på ett skrivbord som ingår i Raumo museums samlingar. Den föreställer ett par på strandpromenad med sin hund, iförda en ”manteau” och kostym i 1680-talsstil. Kvinnan har en solfjäder i handen, mannen en hatt med brätten. En ekkista i renässansstil, som kommit till Nationalmuseet från Laukko gård i Vesilahti, är tillverkad 1673. Målningen på lockets insida föreställer i sin tur ett adligt par i den tidens svarta hovdräkter: mannen bär en kostym och kvinnans dräkt har korta ärmar, under vilka de pösiga blusärmarna kommer fram. På insidan är kistan fodrad med franska modekopparstick (Bonnart, Paris kring 1680, tidningen Mercure Galant).

Färgen på nattlådan är ställvis mycket svårt sliten och därmed förblir många frågor kring bakgrunden obesvarade. De svampliknande trädgrupperna påminner om paraplyliknande pinjer från bilder föreställande forna Rom och de rektangulära ytorna leder tankarna till staketkonstruktioner i gamla målningar med trädgårdsmotiv, som man klädde väggarna med. Vad betyder trumpeten som svävar på himlen, eller de röda kulissliknande rektanglarna? Hänvisar trädgården och blommorna i bakgrunden till en annan värld, en mer fullkomlig värld? Är ändamålet kanske att uttrycka en helig harmoni, en vacker trädgård? Inom bildkonsten på 1600-talet avbildas Anseende (Fame) som en kvinna med en trumpet och ibland även änglavingar. Kanske döljer färgen på trumpeten den som blåser sitt lov för Frau Magdalena. På det hela taget har kvinnorna framställts som en så imponerande front att det är en fascinerande tanke att föreställa sig ett par för skrinet – med familjens män i kostymer på locket i stället för kvinnorna.

Nattlådan 5626 är för närvarande inte utställd.

Outi Flander

Litteratur:

Arkku. Arkkuja Tampereen kaupungin museoiden kokoelmista. Tampereen kaupungin museolautakunnan julkaisuja 6, 1974. Text: Leena Willberg. Tampere.

Knutsson Johan 1989. Barockmöbler på Skokloster. Stockholm.

Kulturen 1944, 1967, 1981.

Pylkkänen Riitta 1970. Barokin pukumuoti Suomessa 1620—1720. Helsinki.