Juho Saarinens prästkors

I mars 1913 firade man den ryska tsarsläkten Romanovs 300-årsjubileum i S:t Petersburg. På plats fanns även prosten Juho Saarinen, som fungerade som kyrkoherde för Maria församling i S:t Petersburg. Enligt uppgift fick prosten Saarinen i samband med detta ett förgyllt silverkors som erkännande för sitt arbete i Ingermanland och S:t Petersburg. Detta kors har tillverkats på 1880-talet i S:t Petersburg och på framsidan av det finns ett krucifix och på baksidan en text, som talar om att kejsare Nikolaj I grundade förtjänstkorset 26.5.1843. På korset står det med kyrilliska bokstäver ”Till en herde, som föregår med gott exempel för sin flock i såväl ord som handling” (fri översättning). I Ryssland hade alla ortodoxa präster sedan länge burit prästkors av silver och präster som gjort sig särskilt förtjänta fick ett guldkors. Korset togs på uppdrag av Nikolaj I i bruk som insignium för präster i också andra kyrkosamfund. Sådana här kors beviljades under 1843–1917 till utländska präster som hade gjort sig förtjänta.

Juho Saarinen (18.6.1846–7.12.1920) var präst, författare och översättare till finska. Han föddes i Sysmä och var backstugusittarna Joonas Olavinpoikas och Eeva Puttis förstfödde. Från Sysmä flyttade familjen till Kemppilä torp i Gustav Adolfs. Fadern lärde Juho att skriva och redan som sjuåring fick han berömvärt betyg vid läsförhör. När familjen flyttade tillbaka till Sysmä, fick Juho en finsk-svensk ordbok av sin far, eftersom man var tvungen att kunna svenska i skolan. År 1858 öppnades en finskspråkig elementarskola i Jyväskylä och Juho såg sin chans. Med stöd av prosten Lindeqvist och ståndsfamiljerna i Sysmä kom han in i skolan. Sitt avgångsbetyg fick Juho i maj 1867 och efter det åkte han till Helsingfors för att avlägga sin studentexamen, vilket han gjorde med laudaturvitsord.

På höstterminen 1867 inledde Saarinen teologiska studier vid Helsingfors universitet. Den 21 december 1870 fick han sin examen från universitetet och i januari 1871 vigdes han till präst i Borgå. Därifrån förordnades han till Mäntyharju, där han också ingick äktenskap med Selma Broms i mars 1871. Juho och Selma fick totalt sju barn, fyra söner och tre döttrar. Deras förstfödde, Hannes, föddes 1872 och deras andra son, Eliel, som sedermera blev en berömd arkitekt, föddes året därpå.

Förordnandet till Mäntyharju varade endast till slutet av 1871. Därifrån flyttade Saarinen och blev nådeårspredikant i Ruskeala, norr om Sordavala. Arbetet omfattade gudstjänster och andra kyrkliga uppgifter samt resor till läsförhör och sjukbesök. Våren 1873 avslutades vikariatet i Ruskeala och den nya förordningen förde familjen till Rantasalmi. Saarinen var ambitiös och hans mål var att bli kyrkoherde. Den bästa chansen till detta hade han i Ingermanland, där det var brist på präster. Följaktligen flyttade familjen 1875 till Ingermanland, där Saarinen arbetade som präst i Liissilä. Utöver prästarvodet fick prästen återgäldning av jordbruk och boskapsskötsel samt prästgården som bostad. År 1877 valdes Saarinen till kyrkoherde i Spankko-Kolppana församling, där han verkade i 17 år samtidigt som familjen växte. År 1894 valdes Saarinen till kyrkoherde för Lempaala församling. Lempaala var Ingermanlands äldsta församling. Antalet byar uppgick till 86 och invånarantalet till 5 612 personer.

Precis som i Finland såg man i Ingermanland ett nationellt uppvaknande i slutet av 1800-talet. Finsk nationalism sågs dock inte med blida ögon på 1890-talet och även familjen Saarinen fick erfara detta. Hösten 1899 förvisades Juho Saarinen i två år från guvernementet Sankt Petersburg för alltför finskt framträdande. Även församlingens klockare gick samma öde till mötes. Det sägs att socknens alla församlingsmedlemmar följde kyrkoherden och klockaren till förvisningsresan. Familjen Saarinen flyttade till Kuokkala, på Terijokisidan.

Förvisningen varade inte länge, utan redan år 1900 fick Saarinen återvända, då han utsågs till komminister för S:t Petersburgs finska församling. Sankta Maria församling grundades på 1700-talet och när Juho Saarinen blev komminister, uppgick antalet församlingsmedlemmar till 15 000 personer. Flytten till S:t Petersburg krävde en del acklimatisering av Saarinen, eftersom han tidigare endast varit verksam i landsbygdsförsamlingar. Juho och Selma bosatte sig ändå i staden och bodde slutligen i komministerns prästgård i elva år. År 1911 blev Saarinen kyrkoherde för Sankta Maria finska församling i S:t Petersburg och familjen flyttade till den nya prästgården. Arbetsbelastningen i den stora församlingen var hög och ett par år senare fick han emotta prästkorset som ett erkännande för sitt framstående arbete. Verksamheten i Maria församling fortsatte trots revolutionen 1917, men i maj 1918 avgick Juho Saarinen på egen begäran som kyrkoherde och återvände till Finland i mitten av månaden. Han tog inte med sig särskilt många föremål från sitt hem i S:t Petersburg, men korset fick följa med. I Finland flyttade Saarinen till sin son Eliel, till Hvitträsk i Kyrkslätt, där han avled 7.12.1920. Han ligger begravd intill sin hustru Selma i Mäntyharju.

Efter Juho Saarinens död gick korset i arv till hans äldste son och därefter till dennes efterlevande. De efterlevande donerade prästkorset till Nationalmuseets samlingar 2020.

Frida Ehrnsten

Källor:

Vopio, Pentti J. (toim.) 1996. Katovuosista kumousvuosiin. Rovasti Juho Saarisen vaiheita. Juho Saarisen sukutoimikunta, Helsinki.