Halm är ett urgammalt material som hör samman med julfirandet: förr lade man i juletider ut halm på stuggolvet och halm användes som material i många slags julpynt. När julfirandet i sin tid etablerades som en högtid som ersatte den forna skördefesten i årscykeln, såg man i halmens symbolik erinringar om denna fest. I den kristna julens bildkanon har halmen i sin tur ansetts hänvisa till Frälsarens födelse och halmen i krubban. Det fanns en föreställning om att en del av julens helighet fördes över till julhalmen som man brukade spara ända fram till våren. Då lades lite av den i botten av såskäppan för att säkerställa en bra skörd.

Halm som material i julpynt

I det rurala samhället fanns det alltid rikligt med spannmålsstrån efter tröskningen. Råg- och vetestrån var särskilt bra för julpyntstillverkning. Sedan jordbrukets mekanisering har tillgången till strå dock minskat, eftersom de effektiva skördetröskorna klipper sönder stråna. Halmdekorationer som följer traditionella modeller har ändå försvarat sin plats bland julpyntet. De halmdekorationer som man hittar på butikshyllorna är emellertid mestadels importvaror.

Återupplivande av traditionen

1930-talet var en vändpunkt i de traditionella halmdekorationernas historia. Vid denna tid hade man på grund av brandrisken redan frångått traditionen med julhalm på stuggolvet. Även dekorationer tillverkade av halm, himmeli medräknad, höll på att falla i glömska. Marthaförbundet och hemslöjdsföreningar upptäckte att traditionen höll på att försvinna och startade kampanjer för halmdekorationerna. Typiskt för denna tid var att man uppskattade allmogekulturen och hade positivt färgade föreställningar om gångna tider. Halmdekorationsnostalgin passade utmärkt ihop med detta. Tidskriften Kotiliesi skrev följande år 1938: ”Julhalmen är en så älskad jultradition för finländarna att man absolut vill ha den framme. Små kärvar för fåglar, små bockar, vad som helst bara det är av halm säljer som smör på julmarknaden.”

Samtidigt ogillades kommersiella dekorationer som importerats från utlandet och som redan hade börjat dyka upp på marknaden. Tidskriften Emäntälehti skrev följande redan år 1924: ”Vi måste alltmer sträva efter att lämna bort det utländska glittrande krimskramset från våra julgranar och julbord och använda mer av sådant som vi skapat med hjälp av vår egen uppfinningsförmåga och med våra flitiga fingrar. På landsbygden och i landsortsstäder är det lättare, där är de stora affärernas lockelser med sina moderniteter inte lika många som här i huvudstaden.”

Himlakroppar

Det kanske var tidens anda som inspirerade till att dokumentera halmdekorationstraditionen mer omfattande – år 1936 skickade i alla fall Ilmari Mannermaa från Kestilä i Norra Österbotten de vidstående dekorationerna till Sanakirjasäätiö (”Ordboksstiftelsen”, nuv. Institutet för de inhemska språken), som överlät dem vidare till Finlands Nationalmuseums samlingar. Tilläggsinformationen om dekorationerna återfanns nyligen i Språkinstitutets arkiv.

Aappo Junkkari som var född 1862 och kom ihåg dekorationerna från sin barndom tillverkade halmdekorationerna för att visa hur de ser ut. Dekorationerna har benämnts efter himlakropparna så att de två största är solen, den lite mindre är mån och de allra minsta stjärnor. Till helheten hör dessutom två dekorationer som på finska kallas ”joulusutti”. Denna typ av dekorationer hade ännu under den senare delen av 1800-talet varit vanliga i bygden, men sedermera hade användningen av dem helt uteblivit och de höll på att falla i glömska. Enligt Aapo Junkkaris beskrivning placerades dekorationerna bakom bordet i stugan, på bakväggen och så högt upp att barnen inte kom åt dem från bänken. Om man pyntade med enstaka solar, kunde de också placeras ovanför fönster och dörr. Dekorationerna fick hänga kvar på väggen fram till vårstädningen, som ”vanligtvis gjordes till Marie bebådelsedag, ibland först till påsk och de långsammaste till pingsten”. Senare blev det vanligt att plocka ner halmdekorationerna redan på trettondagen.

På 1930-talet hade folk redan hunnit glömma den ursprungliga innebörden i dessa halmdekorationer. Äldre människor i Kestilä förmodade att de symboliserade Frälsarens födelse och stjärnan i Betlehem.

”Joulusutti”

Också så kallade ”joulusutti” var vanliga halmdekorationer i Kestilätrakten. Fadern till Aappo Junkkari som tillverkat dekorationerna, Jaakko, som var född 1834 och ansågs ha ett särskilt bra minne har berättat följande om traditionerna kring dem: ”Joulusutit tillverkades av halmen som legat på golvet så att man tog långa halmstrån, band fast dem hårt på den ena änden, klippte ändarna jämna och stoppade i en spetsig träpinne i knippet. Halmknippet klipptes också i den andra änden, så att den färdiga dekorationen var ungefär 50 cm lång. Man turades om med att försöka kasta upp dessa knippen i taket i storstugan, så att de fastnade antingen på takbjälkarna eller i en glipa på dessa och hängde kvar där. Man kämpade hårt och var och en försökte få sitt knippe att fastna så bra som möjligt. Man trodde nämligen att den vars knippe först föll ner från taket skulle blir den första att dö. Om knippena höll sig uppe i taket lät man dem hänga där fram till fastlagen då de brändes.”

Raila Kataja

Månens diameter är 35,5 cm. Bild: Ilari Järvinen, Museiverket.

Mannermaa donerade föremålen till Sanakirjasäätiö, varifrån de överläts vidare till nationalmuseet. Mannermaa klandrade dekorationerna som han skickat in: ”De blev inte tillräckligt bra, eftersom skaparen har dålig syn och halmen inte var vacker”. Den största dekorationen, solen, öppnade ändast när fastnade på väggen. Bild: Ilari Järvinen, Museiverket.

De minsta av dekorationer, stjärnor, är bara ungefär 10 cm i diameter. Bild: Ilari Järvinen, Museiverket.

Joulusutti är nästan 40 cm lång. Man försökte fastna det på takbjälkarna. Bild: Ilari Järvinen, Museiverket.

Källor:

Heininen Päivi, Kotilieden suuri joulukirja. Yhtyneet kuvalehdet, 2002.

Koivisto Kaisa, Hannele Nyman, Marjo-Riitta Saloniemi: Joulupuu on rakennettu - Suomalaisen joulukuusen tarina. Tammi, 2009.

Riksarkivet, digitaliserade små trycksaker:

Emäntälehti: Martta-yhdistyksen äänenkannattaja 1.2.1924 nro 2 https://digi.kansalliskirjasto.fi/aikakausi/binding/895836?page=7

(besöktes 29.10.2024)

Kotiliesi 15.11.1938 No22

https://digi.kansalliskirjasto.fi/aikakausi/binding/914282?page=17

(besöktes 29.10.2024)