Det fint komponerade täcket är broderat med mönster som är typiska för Satakunta. Täcket är tillverkat av hemvävd dubbelbred vävnad i inslagsrips. Varpen består av fint, tvåtrådigt lingarn och inslaget av entrådigt svart ullgarn. Täcket är dekorerat med geometriska figurer. Mittfältet pryds av stora blommor med stjälk och böjda blad. I kvadraterna längs kanten som avgränsats med flätsöm finns olika slags stiliserade blommor. Mönstren är broderade med röda, gröna, bruna, blå och vita garn. Stygnen som använts är flät-, langett-och Bayeuxstygn (ensidig plattsöm med läggsöm), v-, för- och stjälkstygn.

Täckets donator konsthandlaren Hörhammer

Täcket kom till museets samlingar 1926. Donatorn var den kända konsthandlaren och mecenaten Ivar Gabriel Hörhammer (11.2.1884 Örebro – 3.2.1953 Helsingfors). Hörhammer var tidigare verksam som journalist och politiker, men lämnade politiken 1916 och blev därefter en av de mest inflytelserika personerna inom konst i Finland. Han är i synnerhet känd som grundaren av och första verkställande direktören för Galerie Hörhammer som var verksam i Helsingfors under en lång tid.

Hörhammer började samla konstverk, antika mattor, ryor och så vidare 1917. Året därpå höll han i sitt galleri en separatutställning av Magnus Enckell, där också konstindustriföremål, såsom ryor, visades. Hörhammer förvärvade en omfattande ryasamling, ordnade ryautställningar och skrev artiklar om ryakonst till inhemska och utländska publikationer. Ryor skaffade han på utflykter som han gjorde från sitt sommarställe – kanske var även detta täcke från Satakunta ett fynd som han gjorde på en sådan resa. Hörhammer har donerat och sålt även ryor till Nationalmuseets samlingar, bland annat en rya från 1695 som enligt dateringen är museets äldsta.

Finlands äldsta broderade täcken

Ett broderat täcke, i folkligt tal kallat påsömtäcke, är ett täcke med mönster påsydda med ullgarn i olika färger. Tyget är oftast vanlig hemvävd rips med varp i linne och fårsvart ullinslag. Ripstyg är lätt att väva i vävstol, eftersom det har en enkel struktur. De broderade täckenas finess finns i brodyren som görs med olika slags stygn med en stor stoppnål med tyget uppspänt i en ram.

Mönsterrikedomen är stor och ofta täcktes hela ytan med broderade mönster. Motiven var geometriska figurer såsom cirklar, fyrkanter, trekanter och kors samt träd- och växtmotiv. Populära symboler var bland annat blommor, kronor och kransar, och ofta finns även tillverkningsår och ägarens initialer broderade på täcket. Enligt Grönlund och Lehto: ”Ibland sitter mönstren så tätt att det ser som att vävaren haft någon slags fobi för tomma utrymmen. Arbetet var inte särskilt precist, men desto mer glädjefullt. Det fanns ingen passare eller linjal som kunde fjättra vävaren, ofta inte ens ett måttband. Även belysningen kunde vara bristfällig.”

Olika kulturstilars påverkan syns i kompositionen av de broderade täckena, så även i valet av motiv och användningen av färger, vilket kanske kan förklaras som ett fenomen som utvecklats parallellt med stilen i ryor. Täckenas svarta botten leder oss till den gustavianska eran, vilket talar om att täckenas ursprung kan härledas till slutet av 1700-talet. Broderade täcken som uttryck för folkkonsten kan tidsbestämmas osedvanligt exakt.

Dessa så kallade påsömtäcken (även påsömatäcke) broderades på de svenskspråkiga kustorterna i Södra Österbotten och i vissa områden i Satakunta från och med sent 1700-tal. Enligt Arne Appelgren har bruket av broderade täcken och konsten att tillverka dem kommit till Finland med de timmermansfamiljer bosatta i Karlebynejden som under många år bodde i södra Sverige då männen arbetade vid skeppsvarvet vid Karlskrona örlogsbas.

I Österbotten sträckte sig täckenas modeperiod från 1820-talet ända till 1840-talet, men i Satakunta och Mellersta Finland har broderade täcken tillverkats ännu på 1860-talet. Samtidigt upphörde även den folkliga ryans glansperiod. Årtalen på täckena avslöjar att de broderades i Finland särskilt från 1800- till 1860-talet.

De broderade täckena som ingår i Nationalmuseets samlingar saknar oftast årtal och många av dem även uppgift om tillkomsttiden. Av de täcken som har tidsbestämts uppskattas de flesta vara tillverkade på 1770-talet. Täcket till vänster är tillverkat i Kankaanpää (K7036:1) och det till höger skaffades till samlingarna från byn Kantinkylä i Karvia (K7036:9).

Broderiet

Som redskap vid brodering av täcken användes en tunn stoppnål med spetsig udd och stort öga. Mönstren kunde skissas med kritpulver och långa linjer markerades i bottentyget med en lång lintråd. Tråden kritades och spändes över tyget. När man sedan knyckte snabbt i tråden fördes linjen över på tyget. Alternativt kunde man använda skräddarkrita för att märka ut linjer och rita av mönster. När mönstret hade ritats ut tråcklades det på tyget. Själva broderiet gjordes i famnen eller på en täckstol. Eftersom man ville vara sparsam med broderigarnet, broderades bara ovansidan av täcket. Avslutningsvis kunde man dekorera kanterna med en- eller flerfärgad kavelfrans eller tofsar i samma färg som brodyren.

Täckenas tillverkare och användning

De bästa täckena tillverkades av yrkesvävare. De utvecklade med tiden en särpräglad stil på vilken tillverkaren kan kännas igen. Täckena tillverkades antingen hemma eller hos beställaren.

Broderade täcken var värdefulla ägodelar och omtyckta föremål i brudkistan. De antecknades även i bouppteckningarna. Det sägs att av de fem döttrarna på Jutilas gård i Kihniö fick tre en bod och två broderade täcken i sin hemgift.

Täcken användes som slädtäcken, sängöverkast och bårtäcken. Vid fester kunde de hängas upp på väggar som dekoration. Tunnare täcken användes även som omhängen till översängar och som bordsdukar.

Sari Tauriainen

Källor:

50-vuotias Ivar Hörhammer. Helsingin Sanomat 11.2.1934, NO 40. https://digi.kansalliskirjasto...

Grönlund Irma, Lehto Marja-Leena: Perinteinen peittokirjonta, Keuruu 1985.

Manninen Raija. Villakirjonta. 2019. https://craftstories.fi/projec...

Taisto Helvi. Kirjottuja peittoja ennen ja nyt. Keski-Pohjanmaan Kirjapaino Oy. Kokkola 1979.

Taisto Helvi. Rekipeitot. Anson Oy 1989.

Vahter Tyyni, Karttunen Laila. Kirjottuja peittoja. Helsinki 1952. Suomalaisen kirjallisuuden seura.