I Östra Silvberg, omkring tio kilometer väster om Säter i Dalarna, upptäcktes en i Sveriges skala mycket betydande silverfyndighet i slutet av 1400-talet. Områdets silverskatter var dock redan kända långt tidigare: namnet Silvberg ”silbergheno” återfinns i dokument redan år 1347 och det tidigaste kända omnämnandet är i ett privilegiebrev från år 1354. Det är dock oklart huruvida dessa tidiga omnämnanden hänvisar till Östra eller Västra Silvberg, som ligger flera kilometer västerut. Det äldsta säkra omnämnandet av Östra Silvberg är från år 1483.

I Östra Silvberg utvanns silver ur silverhaltig blyglans, som också innehöll guld (ca 10–15 % av mängden silver). Detta kände även de samtida till; i samtida källor nämns nämligen att denna silvermalm innehåller guld, är ”gyldisk”. Silvret smältes veterligen i Jönshyttan där man hittat lämningar efter sammanlagt elva smältugnar, vilket förtäljer om omfattande gruvdrift.

Svenska kronan var delägare i gruvan redan från början och i slutet av 1400-talet gick också klostret i Eskilstuna med som ägare. Klostret lät bygga Sankt Nikolai kapell i anslutning till silvergruvan. Kapellet stod sannolikt färdigt på 1400-tralet och byggdes om på 1500-talet. Avkastningen från gruvan började dock minska och år 1552 förbjöd kronan lokalborna att smälta silver för egna behov, vilket avslöjar att kronan ville ha ensamrätt till områdets sinande rikedomar. Silvermalmen började avta omkring 1580, till följd av vilket brytningen i området så småningom minskade. Gruvdriften fortsatte dock med varierande resultat ända fram till år 1641, då driften lades ned helt.

Gripenhielmsdukaterna

Efter en lång tids slumrande tillvaro drogs uppmärksamheten åter till Östra Silvberg år 1695, när Nils Gripenhielm (1653–1706), som var landshövding i Kopparbergs län och kunnig inom området metallurgi, lät undersöka malmrester från gamla gruvavfallshögar i området. Det är känt att Gripenhielm hade en exceptionellt omfattande myntsamling i sin tid, vilket förklarar varför Gripenhielm lät prägla just dukater av guldet som han separerade från brytningsavfall år 1696. På myntens frånsida graverades texten (fritt översatt till svenska): Av svenskt guld, hittad i Dalarna och Östra Silvberg år 1695. Bröstbilden på åtsidan, som föreställer kung Karl XI i klassisk stil i profil, avviker från alla kända, officiella bröstbilder på dukater. Det är dock identiskt med bröstbilden på en medalj som Arvid Karlsteen (1647–1718) graverade år 1696 och som ursprungligen hade tillverkats för att ersätta en skadad medalj. Således har dukaterna sannolikt präglats först år 1696, även om det på myntet anges 1695 som präglingsår.

I efterhand har det uppskattats att det präglades sammanlagt 100 stycken av dessa dukater, men Gripenhielm själv uttrycker sig vagt och överdrivet i brev och rapporter, där han skriver om ”flertalet”. Utifrån de kända exemplaren verkar det som att upplagan på 100 mynt är en överskattning.

År 1730 tog bergsråd Adolf Adolphsson Christiernin (1701–1771) både Östra och Västra Silvberg i sin besittning efter att dessförinnan ha vistats utomlands åren 1726–1729 och bedrivit studier i gruvdrift, metallurgi och järnindustri. Under resan kom han över ett, som han själv uttryckte det, ”urgammalt” manuskript som beskrev den guldhaltiga malmen som fanns i området. Sannolikt hänvisar han med detta till Gripenhielms framgångsrika experiment där denne separerade guld från brytningsavfall och lät prägla ”flertalet” dukater, vilket inträffat bara ett par årtionden tidigare.

Christiernins motivator, förutom förebilden Gripenhielm, var utan tvivel Ädelfors gruva. Om denna rapporterade bergmästare Anton Swab år 1737 att han upptäckt ett kopparmalmsstreck, som vid fortsatta undersökningar även befanns innehålla guld. Detta väckte stort uppseende i Sverige och ledde snabbt till grundandet av ett bolag där kronan var delägare. År 1741 kulminerade det hela i den första guldsmältningen och av guldet slogs 64 dukater. Av guldet från Ädelfors gruva kunde dukater slås årligen, så i princip hade Christiernin goda skäl att tro på potentialen hos den fyndighet som han köpt.

År 1748 fick han Fredrik Rothoff (1697–1762), brukspatron på Carl Gustafs stads (Eskilstuna) järnverk som kompanjon, vilket gjorde det möjligt att utföra mer omfattande undersökningar i området och komma i gång med gruvdriften. År 1751 kunde man äntligen inleda gruvdriften i Östra Silvberg, och samma år kunde de första guldkornen separeras från silvermalmen som brutits. I och med denna framgång skickade Christiernin en skrivelse till kungen där han berättade om sitt arbete och bad om tillstånd att till ära av gruvans nyöppning slå minnesmynt av guldet som han brutit. Kung Adolf Fredrik gav tillståndet den 23 april 1752. Dukaterna präglades i Stockholm och det tillverkades 50 dukater med årtalet 1751, även om präglingen i själva verket skedde först år 1752. Stämpelgravören var Daniel Fehrman (1710–1780), och på myntets frånsida finns en krönt glob med Sveriges tre kronor, omgiven av Serafimerordens kedja och texten: ÖSTRA SILFBERGET I KOPPARBERGS LÄN.

I början av 1755 ansökte Christiernin på nytt om tillstånd att slå ytterligare 150 dukater, vilket åter beviljades. Denna gång lät man inte tillverka några nya präglingsstampar för prägling av mynten, utan man använde de tidigare. Den sista siffran i årtalet på stampen som användes för att slå frånsidan graverades på nytt, så att siffran I ändrades till 4. Varför man inte graverade det riktiga präglingsåret (1755) på stampen beror sannolikt på rent praktiska skäl, nämligen av att det var lättare att ändra den romerska siffran I till siffran 4 än till siffran 5.

Detta blev dock det sista myntpartiet som präglades, eftersom Christiernin olyckligtvis spenderat allt han ägde på att söka efter guldådror som han dock aldrig hittade. Till slut dog han utblottad. Efter detta bröts i Östra Silvberg under de följande 100 åren främst svavelkis, och det sägs att man i området fortfarande kan känna lukten av svavelkis även om gruvdriften upphörde i slutet av 1800-talet och gruvan har fyllts med vatten.

Dukaterna från Östra Silvberg vittnar för egen del om en period under Sveriges historia då man vände på varje sten för att hitta guld. Guld bröts ur den egna marken fastän verksamheten gick med rejäl förlust. Man försökte också framställa guld med hjälp av alkemi (se Paykulls dukat) och under flera årtionden importerade Svenska Ostindiska Companiet guld ända från Kina för att användas som råvara i dukater, eftersom landets egna guldtillgångar var otillräckliga.

Jani Oravisjärvi